Landsbroisk språkskola

Glad fössta tossdan i mass!
Med anledning av dagens betydelse tänkte jag idag hylla Småland och de småländska dialekterna genom att publicera en liten språklära för den stoltaste småländska dialekten av dem alla, nämligen dialekten i Landsbro.
Landsbro – med betoning på ”bro” ifall ni inte vet det! – är ju min gamla uppväxtort, och jag har alltid hyst ett slags skräckblandad kärlek till det typiska landsbroiska tungomålet, som jag visserligen inte talade själv (förutom vissa influenser här och där) men som jag hörde från folk i omgivningen hela tiden. Och fastän det är länge sedan jag bodde på orten har den där kärleken aldrig avtagit och jag har aldrig glömt bort hur folk pratade under min tid där. Snarare har jag blivit mer fäst vid landsbroiskan under alla mina år som exilsmålänning i Bohuslän.

Så nu har jag med glimten i ögat gjort en språkvetenskaplig sammanställning över landsbroiskans mest utmärkande drag. Den kan då alla ”icke-smålänningar” ta del av för att lära sig ett och annat, och Landsbroborna själva kan förhoppningsvis glatt känna igen sig i den.
Innan vi börjar ska jag bara lägga in den lilla brasklappen att det kan vara så att vissa av de här språkliga egenheterna inte längre förekommer i nutida landsbroiska. Jag har ju som sagt inte bott i Landsbro på många år (och har aldrig själv varit infödd talare), så det här är mer en beskrivning av landsbroiskan ”så som jag minns den” än av ”hur den låter idag”. Men jag räknar med att den inte har utvecklats så mycket, så det mesta stämmer nog ändå. Säg till mig annars.
Då sätter vi igång, enligt det vanliga språkläroformatet.


UTTAL

Mest elementärt med landsbroiskt uttal är naturligtvis att man skorrar på r-ljuden – i exemplen återger jag detta med tecknet ř – och likaså att r-ljuden sväljs och blir nästan helt stumma (förutom en liten antydan nere i halsen) i tvåbokstavskombinationer som rs, rt, rm, rp, rv och så vidare. Vilket också gör att s- och t-ljuden inte som i rikssvenskan blir ”tjocka” i ord som ärtsoppa, fyrtio, först eller bärs; eftersom det inte finns något r-ljud före som påverkar så blir det vanliga s och t istället: ättsoppa, fötti, fösst, bäss.
Ofta försvinner r:en också på samma sätt nästan helt och hållet i slutet av ord – en liten, liten glidning är vad som återstår, här återgiven med ’. Det är samma som i stora delar av Småland i övrigt.
Vi ha’ det břa i Landsbřo. (”Vi har det bra i Landsbro.”)
Hos moofa’ fick baanen fösst vaam koov och sen tååta. (”Hos morfar fick barnen först varm korv och sedan tårta.”)
Det där är allmänt känt. Men det finns även andra små specialiteter.

Mycket karakteristiskt för landsbroiska är att i synnerhet konsonantljuden k och g ibland är lätt muljerade, alltså att de följs av ett litet j-liknande ljud. Inte superkraftigt, men en lätt j-glidning, som förmodligen är besläktad med skånskans diftonger. Det förekommer i synnerhet framför ett u eller ett kort a: alltså kombinationerna ka, ku, ga, gu. Samt framför e, i, y, ä, ö (de som i skolan kallades för ”mjuka vokaler”).
Jag třo’ Kjalma’ ta’ SM-gjuld i åř. (”Jag tror Kalmar tar SM-guld i år.”)
Han ä’ med i en kjöř. (”Han är med i en kör.”)
Třo’ du på Gjud? (”Tror du på Gud?”)
Den gjamle kjungen hette Gjustav Adolf. (”Den gamle kungen hette Gustav Adolf.”)
Kommer du som rikssvensk till Landsbro och ska försöka smälta in så ska du alltså inte uttala ett namn som Kalmar med k-ljudet långt bak i gommen, för då avslöjar du dig direkt! Kjalma’ ska det vara. (Men fenomenet förekommer alltså inte med ett långt a – man säger inte Kjarlstad.)

Vidare finns det en liten egenhet med vokalen ö. Ett långt ö-ljud kan på rikssvenska uttalas på två sätt, öppet eller slutet: jämför orden föra (öppet) och föda (slutet). Men i Landsbro är det nästan bara slutet uttal som gäller för långa ö. Föra, göra, höra, köra uttalas alltså med samma slags ö som föda, göda, höga, köpa. Och namnet Örgryte blir snarare Ö’gřyte.
Jag třo’ Ö’gřyte ta’ gjuld. (”Jag tror Örgryte tar guld.”)
Men tyst vad ä’ det nu jag höř, låte’ det inte som ännu en kjöř? (ur mellanstadiets luciatablåer …)
Man kan jämföra med Östergötland där det festligt nog är tvärtom – där uppe använder de bara öppna ö istället, nästan så det låter som a. (Jag kommer från Norrtjaping. Där tar vi oss gärna en al på Sadra Promenaden.)
Sedan ska det tilläggas att det öppna långa ö-ljudet faktiskt finns även i landsbroiskan – men då är det mer för bokstaven u (och enstaka gånger även y) som det används, företrädesvis i de fall då u (eller y) är långt och följs av r + konsonant.
Vill du ha bostongjöökja på kooven? (”Vill du ha bostongurka på korven?”)
Jag hař en Saab Tööbo. (”Jag har en Saab Turbo.”)
Vi hař en gammal köökja utanfö’ Landsbřo. (”Vi har en gammal kyrka utanför Landsbro.”)
Dom är inte töökjař, dom är kjöödeř. (”De är inte turkar, de är kurder.”)

D-ljudet uttalas nästan alltid mer postalveolart än dentalt, alltså med tungspetsen mer mot tandvallen än mot tänderna. Glöm stockholmarnas eleganta fjäderlätta d-ljud i låttextrader som du har tränat bort din dumma dialekt … det ska vara ett tjockare d så att säga, [ɖ].

Sj-ljudet uttalas alltid med den bakre varianten: det sj-ljud som i rikssvenskan används för sked [ɧ] är i Landsbro också det som används för t.ex. duscha, bagage och Porsche. Det prydliga journalfilmsuttalet där sj-ljudet väses långt fram i munnen [ʂ] är okänt i Landsbro.

Slutligen om uttal: även om r-ljudet ofta kommer bort i slutet av ord, så finns det i regel kvar när ordet betonas särskilt eller kommer sist i meningen och när det är en lång vokal före r:et. R-ljudet uttalas då faktiskt också desto tydligare. Ord som här och där, när man avslutar en sats med dem, får sålunda ett kraftigt ljudligt skorrande r på slutet och vokalen blir nästan som en diftong: häeř, däeř.
Lucia ä’ det namn jag bäeř, som ljusets dřottning stå’ jag häeř. (”Lucia är det namn jag bär, som ljusets drottning står jag här.”)
Eřik Kaalsson fřån Landsbřo spela’ hockey och ä’ miljonäeř. (”Erik Karlsson från Landsbro spelar hockey och är miljonär.”)
Då ha’ du den däeř. (”Då har du den där”, när man får någonting t.ex. vid en postdisk)
Riktigt inbitna talare av landsbroiska skjuter rentav fram hela käkpartiet och sticker ut tungan i någon sorts gurgel: 😊
Nu s’a vi si häeöřřřh … (”Nu ska vi se här …”)


ORDFÖRRÅD

Det finns vissa ord och uttryck som är väldigt typiskt landsbroiska … eller ja, de förekommer nog i viss mån i andra delar av småländska höglandet också, men i alla fall.

Rent lexikalt har vi framför allt orden katig (mallig, stöddig, kaxig, småelak) – eventuellt bildat av ordet kart, alltså något surt och frånstötande – och så luv (barn, unge). Även ředig (synonym till riktig) är vanligt förekommande.
Den döö, han ä’ allt en ředigt katig luv. (”Den du, han är allt en riktigt stöddig unge.”)
Familjen Ande’son ha’ tře luvař. (”Familjen Andersson har tre barn.”)
Jag vill ha en ředig hund och en ředig kanin. (”Jag vill ha en riktig hund och en riktig kanin.”)

Sedan finns det landsbroiska bruket att upprepa det man just sagt med en konstruktion med ordet så. Så det göř, så han ska, så hon kan, osv. (med betoningen på verbet i slutet). Det används för att understryka att det man sade alldeles innan verkligen är sant, men kanske ännu mer ifall det verkar som samtalspartnern inte riktigt har uppfattat det som sades: då tar man till så-tillägget i betydelsen ”hörde du vad jag sa?”
Bořo spela’ mot Åseda i kväll, så dom göř.
Det s’a bli vacke’t vädeř i mořřon. (inget svar från den man talar till) Så det ska.
Märk väl att hjälpverben (ska, kan, får osv.) används som de är i upprepningen, men vanliga verb byts i regel ut mot gör.
Hon få' komma idag, så hon fåř.
Hon kommeř idag, så hon göř.

En annan vanlig tilläggsfras i dagligt tal är uttrycket att någon ”lääř göra ngt”. Det är en aning besläktat med så-tillägget, då det också används för att bekräfta att något är på ett visst sätt, men lääř brukar mer användas som ett jakande svar från den andra parten i samtalet.
Jag třo’ Kjalma’ ta’ gjuld. – Det lääř dom göřa.
Han bli’ nog hockeypřoffs när han blir stoř. – Det lääř han bli.
Ä’ det bostongjöökja på kooven? – Det lääř det va.
Jag třo’ det ska řegna idag. – Det lääř det ska.

Andra landsbroiska ord och uttryck är t.ex. dessa:
Dän – synonym till bort, att ta dän någonting. (Ursprunget är ordet dädan.)
Svulla – synonym till äta.
Mylla – att man myllar någon betyder att man gnider in dennes ansikte med snö. (Det är ju något som varje ort i Sverige har sitt eget ord för, mer eller mindre.)

Slutligen ska också nämnas att landsbrobor, i likhet med göteborgare, gärna använder la istället för väl, och dessutom ordet du som tillägg till ganska mycket – ett du som de då uttalar med ett öppet ö-ljud, döö (jämför uttalet av u i bostongurka ovan). Det är inte riktigt lika brett som göteborgskans ô, men nästan.
S’a ’u ha en snus? – Tack döö. (”Ska du ha en snus? – Tack du.”)
Det ä’ la inte slut på snus än, döö? (”Det är väl inte slut på snus än, du?”)
Matchen ä’ la inte fö’ns klockjan sju? (”Matchen är väl inte förrän klockan sju?”)
Nu komme’ det visst en lastbil, döö. (”Nu kommer det visst en lastbil, du.”)


GRAMMATIK

Substantiv

Mycket karakteristiskt för Landsbro (och för flera av grannbygderna) är att den bestämda pluraländelsen -arna ofta reduceras till ett vokalljud någonstans mellan å och a, här återgivet med â.
Ha’ du sett te’ käřingâ? (”Har du sett till käringarna?”)
Rätt ofta (men inte alltid) gäller detta även de bestämda singularändelserna -en och -an.
Ös upp allting på přesenningâ. (”Ös upp allting på presenningen.”)
Hästen spaakja’ han i řövâ. (”Hästen sparkade honom i bakdelen.”)
Ha’ du sett te’ käřingâ? (”Har du sett till käringen?”)
Vid nio řingde klockâ, och vi s’ulle upp till köökâ, så då väckte jag pojkâ. (”Vid nio ringde klockan, och vi skulle upp till kyrkan, så då väckte jag pojkarna.”)
Men detta berör alltså bara de bestämda formerna – den obestämda pluralformen är den vanliga rikssvenska i ord som luvař.

Även en annan pluraländelse, -erna, är något annorlunda på landsbroiska. Den brukar nämligen bli till -eřâ. Och det brukar också -orna bli, för det är nämligen så att substantiv som slutar på -a, och som i rikssvenskan böjs med -or i plural, i landsbroiskan får ändelserna -eř (obestämd form) och -eřâ (bestämd form). Jämför alla följande exempel för att se mönstret:
Gillar du flickeř? – Inte di häř flickeřâ. – Men kanske den häř flickâ?
Gillar du pojkjař? – Inte di häř pojkâ. – Men kanske den häř pojkâ?
Jag tänkte köpa den häř klockâ. – Men det finns fleřa andřa fina klockeř. Vilken utav klockeřâ s’a du ha?
Här har jag försökt kategorisera böjningsmönstret någorlunda, men det är inte helt förutsägbart i vilka substantiv man använder de där â- och eřâ-ändelserna och när man inte gör det – språkbruket kan variera en aning från en landsbrobo till en annan.

På området substantiv kan det också noteras att substantiv som slutar på -el på landsbroiska inte får den bestämda formen -eln, som fallet är i rikssvenskan, utan istället -len.
Läse’ du Biblen? (”Läser du Bibeln?”)
Hon ha’ pie’cat sig i navlen. (”Hon har piercat sig i naveln.”)
Bilnycklen va’ botta, så jag fick ta cyklen. (”Bilnyckeln var borta, så jag fick ta cykeln.”)

Prepositioner

Under rubriken prepositioner är det egentligen bara en sak att påpeka, nämligen att till på landsbroiska heter ti’ eller ännu vanligare te’. Och när det betonas är det bara te’.
Hon gick ti’ skolan. (”Hon gick till skolan.”)
Sa du te’ han att man inte få’ slå te’ nån annan? (”Sa du till honom att man inte får slå till någon annan?”)
Eller javisstja, vi har ju prepositionen vid också, den heter ve' på landsbroiska. Han stod ve' affäřen och sålde lotteř. (”Han stod vid affären och sålde lotter.”)
Pronomen

Rikssvenskans objektspronomen mig, dig och sig är i landsbroiskan för det allra mesta ersatta med formerna mee, dee och see.
Det ä’ telefon ti’ dee. – Ä’ de ti’ mee? (”Det är telefon till dig. – Är det till mig?”)
Man kanske s’ulle ta see en bonnaöl. (”Man kanske skulle ta sig en folköl.”)

Och när man ändå talar om objekt ska det nämnas att det maskulina objektspronomenet honom i de flesta fall är utelämnat från landsbroiskan, som istället använder han. Likaså är henne ofta ersatt av ’na, och det är ju ganska vanligt även i många andra svenska dialekter (det är en ädel och historiskt sett fullt korrekt rest av det gamla hana).
Jag såg ’na ve' affäřen. (”Jag såg henne vid affären.”)
Ge dom däř penga’na te’ han, inte te’ mee. (”Ge de där pengarna till honom, inte till mig.”)
Han ville inte ge ’na nånting. (”Han ville inte ge henne någonting.”)
Hästen spaakja’ han i řövâ. (”Hästen sparkade honom i bakdelen.”)

Även i plural har landsbroiskan en särskild pronomenvariant, nämligen det demonstrativa pronomenet domma, som används istället för de här, särskilt när pronomenet står för sig självt utan substantiv.
Vatt s’a jag ställa domma nånstans? (”Var ska jag ställa de här någonstans?”)

Om ett demonstrativt pronomen faktiskt följs av ett substantiv kan dessutom varianten häřinga eller däřinga förekomma som variant på den här/det här/de här. Det kan inträffa både i singular och plural.
Den häřinga massipantååtâ ä’ allt břa go’, döö. (”Den här marsipantårtan är allt bra god, du.”)
Dom däřinga Möö’esjöbo’na ä’ katiga. (”De där Myresjöborna är stöddiga.”)

Observera slutligen att denna och detta inte följs av substantiv i obestämd form som i rikssvenskan (denna bok tillhör mig) utan av bestämd!
Denna boken tillhöř Maakjus. (”Denna bok tillhör Markus.”)
Kjungen boř inte i detta slottet. (”Kungen bor inte i det här slottet”/”detta slott”.)

Adverb

Adverbet vart (fast med nedsvalt r-ljud givetvis) används i landsbroiskan även där man på standardsvenska säger var.
Vatt ä’ hon? (”Var är hon?”)
Vatt finns det bäss? (”Var finns det bärs?”)

Vidare har landsbroiskan en särskild form av det kontrasterande adverbet ändå, nämligen ändån. Det används alltid i slutet av en mening, när man understryker att något skedde trots omständigheterna. Betoningen ligger i slutet.
Det řegna’ igåř, men vi åkte och bada’ ändån. (”Det regnade igår, men vi åkte och badade ändå.”)
Det hä’ få’ jag betalt föř, men jag s’ulle ha gjott det ändån. (”Det här får jag betalt för, men jag skulle ha gjort det ändå.”)

Verb

Svaga verb i dåtid får som bekant i rikssvenskan böjningen -ade, men denna reduceras i landsbroiskan till bara -a’.
Jag va’ och handla’ mat igåř. (”Jag var och handlade mat igår.”)
LIF spela’ mot Möö’esjö och fö’lořa’ med 1-2. (”LIF spelade mot Myresjö och förlorade med 1-2.”)
Hästen spaakja’ han i řövâ. (”Hästen sparkade honom i bakdelen.”)

Hjälpverbet ska, och dess dåtidsform skulle, är likadana som i rikssvenskan när man betonar dem särskilt. Om de däremot sägs snabbt mitt i en mening blir de på landsbroiska reducerade till s’a och s’ulle.
Nu i helgen, då s’a vi ta lite, vet döö. (”Nu i helgen, då ska vi ta lite [sprit], vet du.”)
Doma’n s’ulle inte ha dömt střaff däeř. (”Domaren skulle inte ha dömt straff där.”)
Du s’a inga andřa gjuda’ hava jämte mee. (”Du skall inga andra gudar hava jämte mig.”)

Observera också att svenskans andra futurala hjälpverbskonstruktion kommer att i landsbroiskan är reducerad till kommeř å. (Men det kanske ändå är att föredra att ha kvar ett infinitivmärke i ”slarvig” form än att helt utelämna det, som på så många andra håll i Sverige där man bara säger kommer?)
Vi kommeř å gå på hockey ikväll. (”Vi kommer att gå på hockey ikväll.”)
Bořo kommeř nog å vinna. (”Boro kommer nog att vinna.”)

SÅ DÄR!

Nu har vi gått igenom de viktigaste kännetecknen för landsbroiskan, och ni icke-småländska läsare som förut varit främmande för detta tungomål är nu kanske lite mera redo att bege er till Landsbro och konversera urinnevånarna på deras eget språk. (Om inte annat kan ni säga ”jag hålle’ på Bořo i hockey” så blir de glada.)
Vi ska avsluta med en sammanfattning i form av en favorit i repris – nämligen mina översättningar till landsbroiska av två välkända bibeltexter. Dessa texter innefattar många av de landsbroiska särdrag vi har tagit upp nu. Pröva att läsa dem på landsbroiska och observera alla de språkliga egenheterna.

Folk kom te’ Jesus med luvař för att han s’ulle řöřa ve’ dom. Men lää’jungâ to’ dän dom. Nä’ Jesus såg det blev han föřaajad och sa: ”Låt luvâ komma te’ mee, och hindřa dom inte. Gjuds řike tillhöř såna som dom. Den som inte tař emot Gjuds řike som en luv kommeř aldřig in däeř, så han inte göř.” Och han to’ luvâ i famnen, la händeřâ på dom och välsigna’ dom.
(Maakjusevangeliet, kapitel tio, vesseřâ tretton te’ sexton)

Medan dom svulla’ sa han: ”Sanne’ligen, en av eř kommeř å föřřåda mee.” … Judas, som s’ulle föřřåda han, sa: ”Det ä’ la inte jag, döö?” Jesus svařa’: ”Det lääř det va.”
(Matteusevangeliet, kapitel tjusex, vesseřâ tjuett och tjufem)

Tack för uppmärksamheten och ett fyrfaldigt leve för Landsbro och Småland! 😊