(ranking mars 2026)
Den här månaden ska det bli livelåtar på tapeten.
Varför det nu då? Jo, det slog mig att ljudupptagningar från konserter är en lite intressant grej, för de är nästan alltid tråkiga att lyssna på men i enstaka fall bra.
Ja, precis, enstaka var ordet. Det är sällan som liveinspelningar är speciellt bra. Ska man uppleva musik framförd live är väl poängen att man själv är på plats på konserten i fråga och får in känslan, och om man inte är det och ska lyssna på samma musik hemma är ju en ordentlig studioversion att föredra i 99 fall av 100. Björn Ulvaeus i ABBA har också sagt så här (apropå att han och de andra i ABBA var ganska motvilliga att låta ge ut skivan ABBA Live 1986, och gick med på det mest för fansens skull):
”Själv hatar jag liveplattor. Det är jättetrist att höra ’reproduktioner’ av låtar som låter mycket bättre i studion. Sånt funkar bara med artister som gör nya tolkningar av sitt material på scenen.”
Jag håller till stor del med Björn om detta, och jag kan här också nämna ett typexempel på hur trista livealbum kan vara, nämligen Dire Straits (ö)kända dubbel-live-LP Alchemy. Visst var Dire Straits med Mark Knopfler i spetsen bra på att spela, även live, och de kunde onekligen trollbinda sin publik på plats och för stunden, men det kommer inte fram det minsta på den där dubbelskivan utan den känns bara helt enkelt seg att lyssna på som skiva. Det är inte så konstigt att de manliga stripporna i filmen The Full Monty, när de försöker spåna fram saker som är riktigt tråkiga och avtändande att tänka på – för att inte få erektion under föreställningen – kläcker ur sig förslagen ”gardening … the Queen’s speech … Dire Straits’ double album …” 😊
Men som sagt, trots detta så finns det faktiskt några fall då liveinspelningar funkar att lyssna på hemmavid. Det är de fallen jag tänkte ta med här och rangordna: alltså de livelåtar jag själv råkar tycka bäst om att lyssna på.
Märk alltså att det enbart är fråga om antingen låtar där jag faktiskt föredrar liveversionen framför motsvarande studioversion, eller låtar som bara spelats in live och inte i studio. Övriga liveinspelningar är diskvalificerade från början. Det här gäller just livelåtar som bryter mönstret.
En detalj till innan vi börjar: jag har valt att inte ta med humorlåtar. Om jag gjorde det skulle det bli en betydligt längre lista, för just humornummer brukar komma mer till sin rätt på en liveinspelning än vad vanliga låtar gör. Man smittas så att säga av publikens förtjusta skratt. Några exempel på det är Robert Brobergs ”Öken”, Povel Ramels och Martin Ljungs ”Far jag kan inte få upp min kokosnöt” och Galenskaparna & After Shaves ”Under en filt i Madrid”. Eller för den delen mycket annat ur dessa och andra komikers produktion. Roligheten gör dem så lyckade som liveinspelningar att de inte riktigt passar in här.
De livelåtar jag tänkte uppmärksamma, från mer ”seriösa” artister, är istället dessa:
7. ”Give Peace A Chance”, John Lennon.
Om det här är en livelåt kan kanske diskuteras, för den är inte inspelad med en stor publik – men det finns en publik som skrålar med, och nog tycker jag inspelningen har livekänsla. Alla som kan sin Beatleshistoria känner naturligtvis till bakgrunden: datumet var 1 juni 1969, John Lennon skrev ihop ”Give Peace A Chance” under den ”bed-in”-aktion för freden som han och Yoko Ono just då hade i rum 1742 på Queen Elisabeth Hotel i Montreal, och så fixades det fram en bandspelare och hela den brokiga skaran som befann sig i rummet hjälpte till och så blev resultatet detta odödliga mantra till freds- och protestsång. Även om låten blir något tjatig efter en stund (när omkvädet repeterats ca 468 gånger) så blir man ofrånkomligen berörd av stämningen och energin och budskapet, som knappast hade gått att få fram på samma sätt med en prydlig studioinspelning, det är det jag försöker komma till. Särskilt charmigt är det med sådana detaljer som att trumljudet i själva verket lär komma från en av garderobsdörrarna som någon bankar på där i hotellrummet.
6. ”The Way Old Friends Do”, ABBA.
Efter vad jag precis berättade om Björn Ulvaeus och hans aversion mot liveplattor kan det kanske verka lite konstigt att uppmärksamma en liveframförd ABBA-låt, särskilt som ABBA faktiskt inte var världens bästa liveband (ärligt talat). Men ”The Way Old Friends Do” är undantaget från både det ena och det andra. Den skrevs inför gruppens världsturné 1979 och där blev det ett riktigt mäktigt framförande av den på varje konsert. Inledningsvis är det dragspel från Benny och solopartier från först Frida och sedan Agnetha innan de börjar sjunga i stämmor. I andra omgången kommer sedan hela ensemblen in (och i förlängningen publiken) i vad som blir en dundrande allsångshymn, vars vänskaps- och trofasthetstext dessutom matchar bönemötesatmosfären. Ja, i det här fallet så funkade det med ABBA live, och gruppen var så nöjd även med inspelningen (från Wembley) att de lade ner försöken att spela in låten i studio och istället tog med den i befintligt skick på Super Trouper-albumet året efter.
5. ”Live Is Life”, Opus.
Ja, att det här är en äkta livelåt märks ju redan på titeln – för den heter inte ”Life Is Life” som många tror, utan ”Live Is Life”. Och den är inte bara textmässigt utan även musikaliskt som gjord för att framföras live och inte alls i studio. Österrikiska rockgruppen Opus (en av få populärmusikaliska akter från Österrike som haft framgång utanför hemlandet) trummar på ordentligt och sångaren tar i från tårna i en låt som är väldigt repetitiv, men ack så medryckande. Lyssna på groovet och det där oemotståndliga ”na-naa-na-na-na” som åskådarna stämmer in i så pass att de mot slutet får fylla i det helt själva. Den här låten har sådan storpublikstämning att den med fördel kan spelas upp på evenemang där det i sin tur finns storpublik – vem har liksom inte gått på hockey och skrålat med i ”Live Is Life” i väntan på tekning?
4. ”Don’t Let The Sun Go Down On Me”, George Michael och Elton John.
Kan en entusiastisk publikreaktion lyfta en låt så att man blir lite extra förtjust i att lyssna på liveinspelningen av den? Ja, det är ju så man kan undra – åtminstone så är detta den klart bästa version som finns av ”Don’t Let The Sun Go Down On Me”. Elton John gjorde låten från början, sedan sjöng han den ihop med George Michael på Live Aid-galan 1985, och när George sedan turnerade 1991 hade han med den på låtlistan – och vid ett tillfälle på Wembley (samma ställe där ABBA gjorde ”The Way Old Friends Do”) tog han in Elton som pianospelande överraskningsgäst. Till publikens stora förtjusning, vilket man verkligen hör när Michael säger ”Ladies and gentlemen, Mr. Elton John!” Det ger faktiskt en lite speciell känsla, det där. Men det är en övertygande inspelning även i övrigt: de båda herrarna funkar riktigt bra ihop i liveduetten med sina förträffliga röster, bandet hänger på fint och inspelningen har en ypperlig ljudkvalitet för att vara hämtad från en jättearena. Så ska en liveinspelning göras.
Att jag gillar Vangelis vet ju alla, men han är inte den ende instrumentalisten från Grekland som spelar synt och har nått världsberömmelse. Yanni finns också, och till skillnad från Vangelis som ytterst sällan spelade live så har Yanni ofta gjort det med den äran. Inte minst när han 1993 fick privilegiet att hålla en alldeles särskild, historisk konsert i Akropolis i Aten – det är det inte många som har fått göra, och det var över huvud taget hans första spelning i ursprungslandet (han bor egentligen i USA). Jag har själv sett konserten på film en gång, det är onekligen imponerande när Yanni brakar loss med både kompband och full symfoniorkester och sina egna keyboards, och höjdpunkten är den svulstiga ”Aria” där två operasångerskor sjunger vokalpartierna. ”Aria” är över huvud taget Yannis bästa låt – den är en omarbetning av ett stycke från Léo Delibes opera Lakme – och i framförandet av den är den musikaliska energin och spelglädjen så intensiv att Akropolis gamla pelare nästan välter, särskilt i de höga tonerna på slutet. Det kommer mycket väl fram i ljudinspelningen också.
2. ”For Emily, Whenever I May Find Her”, Simon & Garfunkel.
Den här låten finns i studioinspelad version på albumet Parsley, Sage, Rosemary and Thyme, men där låter den anmärkningsvärt torftig och torr har jag alltid tyckt. Här i liveversionen framträder den däremot som en av Simon & Garfunkels allra finaste skapelser. Publikens applåder hörs faktiskt bara lite grann i början och lite grann i slutet, däremellan hör vi enbart Art Garfunkels sång till Paul Simons gitarr – och det låter mycket vackert sprött och ekande i konsertarenan, så att man riktigt ser framför sig hur de står ensamma på scenen och framför det lilla romantiska stycket med känsla inför en andäktig skara åskådare. Riktigt vackert är det. När samlingsalbumet The Definitive Simon and Garfunkel kom ut var det liveversionen av ”For Emily” som tog plats där, inte studioversionen, och det var rätt tänkt.
Det var Pink Floyd som gjorde ”High Hopes” från början, på det strålande albumet The Division Bell, och deras studioversion är också mästerlig med den där klockan (som jag blev störtförälskad i redan första gången jag hörde låten, även om jag då inte visste vem som gjort den, den historien har jag berättat förut). Gott så, men Nightwish är bra på att göra covers och de snappade upp låten till sin stora turné 2005 och gjorde där något nästan ännu bättre av den. Keyboardisten/gruppledaren Tuomas Holopainen har vridit till Pink Floyds klockmotiv en aning till ett ännu mer ödesmättat riff, och gruppen åstadkommer sammantaget en dov och mäktig stämning i arenan som även når ut genom högtalarna till den vanlige lyssnaren. Märk väl att det är basisten Marco Hietala som sjunger, sångerskan Tarja Turunen är inte med just här (bandet brukade köra låten under ett av hennes klädbyten), och det något mer tragiska som man nästan kan höra ”mellan raderna” är att de 2005 bakom kulisserna precis står i begrepp att sparka henne. Nåväl, vad man än läser in i inspelningen så är låten ett mästerverk i Nightwishs händer.
Har jag glömt någon? Ja, det är det naturligtvis mycket sannolikt att jag har. Men eftersom det är de här låtarna som råkar vara live av de låtar jag gillar mest, så är det väl logiskt att det blir de som får gälla som en livelåts-topp-7 enligt min personliga smak. Fast ni kan ju påpeka fler bra liveversioner för mig om ni tycker det är något som fattas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar