måndag 20 mars 2017

Rädsla för förseningar – och för invandrare (en parallell)


Snart ska vi åka på Finlandskryssning igen. (Känns bekant på något sätt …)
Det mesta blir förmodligen som vanligt på den resan, och det är ju också lite det som är poängen. Men en detalj blir inte riktigt densamma och det är att den här gången reser vi inte upp till Stockholm med SJ. Vi tar tåget från Skåne som vanligt, det gör vi, det är ju där vi har mina svärföräldrar som vi som vanligt utnyttjar som hundvakter – men vi prövar på att ta Snälltåget därifrån. Det bara blev så, för Snälltåget kan bokas via SJ:s sajt trots att det inte är SJ, och eftersom nu Snälltåget råkade vara billigast så blev det det.
Jag fick emellertid lite kranka bleka eftertankar när jag hade bokat det där, för efteråt nåddes jag av vissa uppgifter om att Snälltåget inte är särskilt bra att åka med, i synnerhet för att de tydligen har en tendens att drabbas av förseningar. Just förseningar vill vi ju inte drabbas av på vägen upp till kryssningen, för om tåget blir alltför sent så missar vi båten till Finland.

Därför har jag de senaste tre vardagarna ägnat mig åt att undersöka hur det är ställt med Snälltågets punktlighet. Det finns en sajt på nätet som heter ”Tåg.Info”, där man i realtid kan följa alla tåg som kör omkring i Sverige och se på ett väldigt informativt sätt hur de ligger till i tid och om de är försenade. Jag har inte alls tittat på just denna sajt tidigare, men nu gjorde jag det och blev genast ganska intresserad. Naturligtvis koncentrerade jag mig då också på Snälltåget, närmare bestämt just den förbindelse som vi själva kommer att åka med i april (det tåget ska vara framme i Stockholm klockan 14:20 enligt tidtabellen). Denna förbindelse har jag kollat upp förseningsstatus på i tre dagar, och det kan säkert bli fler, ända tills jag har bildat mig en uppfattning om hur ofta och hur mycket Snälltåget är försenat.
Resultatet? Jo, under de här första tre dagarna så var Snälltåget sju minuter för sent till Stockholm den första dagen, fem minuter för tidigt den andra och hela 29 minuter för sent den tredje – på grund av ett fordonsfel, stod det en anmärkning om vid det tillfället. Det där sista känns en aning oroväckande, för 29 minuter är inte helt okej, även om det än så länge inte finns anledning till akut nervositet. (Vi har råd med max en och en halv timmes försening inför kryssningen innan det blir kris.) Men jag ska alltså fortsätta kolla.
Intressant nog, ska jag tillägga, så har Snälltåget också själva en funktion på sin egen hemsida där man kan följa deras tåg, och det gjorde jag en stund den första dagen innan jag övergick till Tåg.Info – och då konstaterade jag att de förseningar som förekom den dagen (i slutändan sju minuter till Stockholm C) rapporterades på Tåg.Info men däremot inte av Snälltåget själva. Snälltåget förnekade så att säga sina egna förseningar, såg det ut som … fast det kan naturligtvis finnas andra förklaringar till detta.

Nu kan man förvisso ifrågasätta vad det egentligen är för nytta med att studera förseningar på det här sättet. Vad tjänar det till? Det enda det leder till är ju att jag stressar upp mig inför resan och oroar mig mer och mer för att Snälltåget kanske inte håller tiden, alldeles oavsett om jag finner att de gör det ibland.
Ja, det där håller jag egentligen helt med om själv också. Särskilt som jag ändå inte kan göra något åt saken. Våra tågbiljetter är bokade och det är oundvikligen Snälltåget vi ska resa med, så det spelar ingen roll vad jag får fram för statistik. Det hade på så sätt varit bättre för min sinnesfrid om jag bara lät alltihop vara och struntade i förseningsrisken och satte mig helt okunnigt och förutsättningslöst på tåget i april ihop med familjen med inställningen att få en trevlig resa.
En annan aspekt är också att även om Snälltåget skulle visa sig vara försenat ofta, så är ju alternativet knappast bättre, för alternativet är att åka upp med SJ och de är inte precis heller kända för att alltid hålla tiden. (Och om vi tar bilen så hamnar vi bergis i en stillastående kö på E4:an på grund av att det inträffat en olycka i påsklovstrafiken.)
Nej, egentligen borde jag sluta kolla upp det här. Men jag kan inte låta bli att göra det ändå – delvis för att det är intressant i största allmänhet att titta på tåg, det har jag ju tyckt sedan barnsben.

Men nu ska jag fortsätta skriva lite till, för jag har kommit på en parallell till det här beteendet från min sida.
Och det är att på samma sätt som jag sitter och fördjupar mig i Snälltågets förseningar, helt utan att det tjänar något till, och med den enda effekten att jag blir mer uppskrämd, så finns det många andra människor i Sverige som gräver ner sig i andra uppgifter, helt på samma onödiga sätt.
Vilka jag syftar på? Jo, det är alla de personer som är rädda för invandrare (i synnerhet muslimer).
Precis som jag så har de lyssnat på rykten som satt igång deras oro, men medan jag tog in informationen att Snälltåget är förseningsdrabbat, så tog de in informationen att invandrare är farliga. Och nu sitter de precis som jag och läser mer och mer om just det där som de fruktar, och uppfylls ännu mer av fruktan ju mer de läser. De läser om kriminalitet bland invandrare, om terrorism bland invandrare, om hur elaka och opålitliga invandrare är. De litar på att uppgifterna de läser är hela den faktamässiga sanningen, och blir därför ännu mer uppskakade. När de ser andra uppgifter om att läget inte alls är så farligt, så ser de det som lögner av ”de etablerade medierna”, precis så som jag slutade lita på Snälltågets egen rapportering trots att det kan finnas förklaringar till att den verkade fel. Och om det finns anledningar till den brottslighet bland invandrare som de uppmärksammar så ser de inte dessa förklaringar, precis som jag inte heller accepterar anledningarna till tågförseningar.
Att det kan finnas fler sidor av saken, en mycket större helhetsbild, faller inte dessa personer in – för på samma sätt som jag faktiskt inte alls har kollat alla de andra tågen som Snälltåget kör, utan bara just den förbindelse som vi ska åka med, så snöar de här människorna in sig endast på vissa områden där det verkar vara särskilt illa ställt (ibland, i alla fall) och generaliserar det till att detta gäller överallt. Precis som jag inte heller har bemödat mig om att uppfatta positiva omdömen om Snälltåget, så verkar inte dessa personer bemöda sig om att uppfatta positiva erfarenheter av invandrare heller.
Precis som jag blev särskilt bekymrad över den där 29-minutersförseningen, och därför glömmer att tåget bara var sju minuter sent den första dagen och till och med för tidigt den andra dagen, så ser dessa människor framför allt det som gör dem mest oroade, inte det andra.
Precis som jag lätt glömmer att även SJ minsann också kan drabbas av förseningar (och att man kan fastna i trafiken med en bil), så glömmer dessa människor att invandrare och muslimer ingalunda ensamma står för det som är fel i samhället.
Och de som fruktar invandrare gör det också i onödan, precis som jag – därför att de egentligen inte kan göra något åt saken, oavsett om de har rätt eller inte. De skulle lika gärna kunna låta bli att jaga upp sig och andra, och ta det lugnt istället och lita på människor precis som jag i normalfallet borde lita på såväl Snälltåget som SJ. Allt deras grävande leder till är att de blir mer rädda och misstänksamma, precis som jag är misstänksam mot Snälltåget. Dessutom kan de smitta andra med sin oro, precis som jag mycket väl kan smitta min familj med min oro om jag rapporterar resultaten av mina tågefterforskningar. Följden kan bli en utbredd misstänksamhet och rentav hat mot invandrare, precis som mitt beteende kan leda till att Snälltågets rykte oförtjänt svärtas ner.
Varför gör vi så här? Är det för att de, och jag, bara vill ha någon sorts kontroll över tillvaron? Känna oss säkra? Den strävan är i så fall förgäves. Det går ändå som det går.

Ja, sådana här reflektioner kan man få när man gräver ner sig i förseningsstatistik.
Än en gång: jag borde låta bli det. Jag vet ju inte alls hur Snälltåget är förrän jag själv har prövat. Jag har sett en del gott om Snälltåget också, till exempel att de har mysiga gammaldags tågvagnar, och vi kommer att få sitta i en sådan där liten kupé med sex platser precis som på Hogwartsexpressen. Kan säkert bli trevligt.
Det borde jag koncentrera mig på istället för på förseningsnoja.
Och personer med invandrarskräck borde göra likadant på sitt håll.

onsdag 15 mars 2017

Parlamentariska bestyr


För närvarande översätter jag rätt mycket ändringsförslag till Europaparlamentet. Alltså sådana förslag som parlamentarikerna själva har skrivit för att de vill justera (och ibland helt göra om) olika detaljer i direktiv och förordningar som är på gång.
Det kan vara rätt intressant ibland. Även om ingen partitillhörighet anges så kan man liksom se vad det är för slags politiker som har varit inne och petat och föreslagit ändringar som passar deras syften. Ibland är även svenska politiker med bland skribenterna och då ser jag det ju direkt, men även i övrigt kan det ofta framgå varifrån ett förslag kommer. ”Jaha, här måste det vara vänsterfolket som varit framme. Och här är det högern ... ja, det är ju klart att de vill att det ska stå istället.”
Och om man ser något ändringsförslag som verkligen är fullständigt kockobäng och goddag yxskaft, så brukar det i regel vara de galna populistiska politikerna som står bakom det. :)

Frågan är om ändringsförslagen tjänar något till egentligen. Det känns som de där politikerna sitter och jobbar i onödan – särskilt när de är ute efter att helt vända på allting och mer eller mindre göra om från ”Europaparlamentet anser detta” till ”Europaparlamentet anser inte detta”. Chansen att de får med sig en majoritet i parlamentet på att anta dessa ändringar (en i taget, en hel mängd) måste väl sägas vara rätt liten.
Och hur kommer egentligen den sista versionen av texten i sin helhet att se ut, om man nu antar att vänstern får igenom en ändring här men högern samtidigt en helt motsägande ändring någon annanstans? Hur lång tid tar det över huvud taget att älta igenom en hel sådan där omgång? Tanken svindlar.

Ja, man får onekligen en bild av EU:s byråkrati med det här materialet. Men som sagt, det kan vara intressant ibland ändå. Det finns värre saker att översätta. :)

lördag 11 mars 2017

Efter kvinnodagen: lite om tio punkter och om att jämställdheten här hemma går bakåt


I veckan har det varit Internationella kvinnodagen. Tyvärr skrev jag aldrig någonting för att kommentera det just på själva dagen, vilket nu känns lite dumt. Det borde jag egentligen ha gjort, för det är viktigt att män också har något att säga om detta (om det nu inte bara är gnäll över att ”feminismen har gått för långt”).

Men jag kan göra ett litet inlägg idag istället. Om den här artikeln till exempel. Det är en intressant och tänkvärd lista med tio råd om vad män (i synnerhet familjefäder verkar det som) kan göra för att uppnå en mer jämställd tillvaro i hem och familj.
Jag konstaterade att jag lyckligtvis klarar majoriteten av de här råden, men failar obevekligt på nr 1, 7 och 8.
Punkt 2 är i och för sig irrelevant, för jag läser egentligen inte speciellt mycket ... men om jag gör det så får man nog ändå säga att det är ”varannan damernas” där, rätt så omedvetet, men ändå. Sedan är det inte alldeles enkelt att jämställa sitt kulturella liv (även sett till musik och film och annat) för där spelar ju ens egen personliga smak in också. Jag tycker inte riktigt att man ska anpassa sina egna preferenser efter vad som är ”objektivt bra” och tvinga sig själv att kvotera och tänka att ”den där musiken måste jag gilla och lyssna på nu, för annars är jag inte tillräckligt jämställd”. Då undertrycker och förnekar man ju sin personlighet på sätt och vis. Men det man alltid kan göra är ju att åtminstone vara öppen för musikaliska/litterära/cineastiska influenser från både manligt och kvinnligt håll. Och det tycker jag ändå att jag är.
Angående punkt 7, där jag alltså misslyckas, så måste jag till mitt försvar säga att jag går rätt flitigt på föräldramöten och utvecklingssamtal ... men just det där att engagera sig extra i skolråd och sådant är något som jag verkligen inte gör, samtidigt som det på mina barns skolor onekligen är övervägande mammor som gör det. Så där kan jag inte anses få godkänt. Och på punkt 1 och 8 är jag verkligen ett hopplöst fall. Det får jag ta itu med.

När jag nu ändå är inne på det intressanta området jämställdhet i hemmet, så kan jag meddela att jämställdheten här i vårt hem har tagit ett steg bakåt på sistone, då J har lyckats få igenom att hon ska ta hand om dammsugningen.
Bakgrunden är att jag (lite på skoj och lite på allvar) häromveckan gjorde en lång lista med alla ”uppgifter i hus och hem och familj” som jag över huvud taget kunde komma på, och lät barnen fylla i den listan och uttala sig om vem av föräldrarna som gjorde mest av varje uppgift. Mitt syfte var att få hustrun att inse att det är hon som drar det tyngsta lasset, eller åtminstone att det är någorlunda rättvist som det är (vilket också var vad barnen tyckte – de ansåg att hon gör fler saker men att sakerna jag gör är större, och att det på det hela taget var rätt okej).
Men hon tolkade om listans resultat, till stor del genom att lägga mycket stor vikt vid konkret tidsåtgång istället för ”allmänt ansvar och koll”, och så fick hon det till att det är jag som gör mest.

Jag tycker egentligen att insatser med hus och hem och familj inte bara kan mätas i tid, utan även i den där ”ständiga känslan av allmänt ansvar”, något som flera feministiska debattörer också har varit inne på vet jag. Att jag kraftigt failar på punkt 1 och 8 i den där artikeln, detaljer som J alltid tar hand om här hemma, är en fingervisning om att arbetsfördelningen hos oss fortfarande kan vara skev och ojämställd på just det sättet. Ser man det så kan det mycket väl vara så att min äkta hälft är den som gör mest av oss. Men själv tycker hon alltså inte det.

Så därför får jag nu sitta här varje fredag och titta på när hon kommer med dammsugaren, som den mulliga mansgris jag är.
Ja ja, jag har i alla fall försökt ...

fredag 3 mars 2017

Geografisk Nörd Klagar – del 3874 (eller nåt sånt)


En ganska irriterande sak med alla platstjänster och webbkartor är att ortnamn och sådant i Sverige blir felaktigt angivna, bara för att ”överföringen” från de ursprungliga amerikanska systemen inte har gjorts riktigt på rätt sätt.

I USA är ju landet uppdelat i delstater, som är uppdelade i counties, och i varje county finns det tätorter. Där fungerar webbkartorna bra.
Men när modellen ska användas i Sverige (och andra länder) blir det konstigt. Det mest vettiga, tycker jag, hade varit att låta delstaterna motsvaras av våra svenska län och counties av kommunerna (för amerikanska counties är faktiskt ungefär som svenska kommuner i storlek). Tyvärr har man istället sett det som att county motsvarar län, och eftersom det engelska ordet för kommun (”municipality”) inte finns med i den amerikanska platshierarkin blir då följden att kommunerna i Sverige blir tätorter i de där systemen, om ni hänger med.
Därför kan det stå i folks statusar att ”XXX reser till Vetlanda kommun” eller ”XXX är i Tjörn” eller ”XXX befinner sig i Gotland, Gotlands län”. Förutom att uppgiften om län är ganska ointressant säger detta faktiskt inte så mycket om var man är närmare bestämt.

Än värre blir det på vissa kartor, där centralorten i en svensk eller finländsk kommun plötsligt rentav kan bli försedd med kommunens namn och dess eget ortnamn försvinner. Det har till exempel hänt med staden Ekenäs i Finland, som numera ser ut att heta Raseborg på många kartor (för att den är centralort i en storkommun med det namnet).


Ett annat exempel: här på Googlekartan över min släkts hemö Kimitoön i Finland har orten Kimito fått fel namn, och kallas nu för Kimitoön bara för att den har sammanblandats med Kimitoöns kommun som den är centralort i. Om kommun hade fått motsvara county i platssystemet hade detta inte hänt.
(Den röda pilen har jag satt dit bara för att visa på byn Nivelax som min mamma kom ifrån. :) )


För att inte tala om hur förvirrat det blir när folk med platstjänsternas hjälp ska försöka förstå var de befinner sig någonstans, och inte får ihop det: ”Ja men det står ju här att vi är i Tjörn, men den här orten där vi är nu verkar heta Myggenäs”. Och på hotellbokningssajter och sådant blir det också fullständig oreda, när man kanske hittar ett övernattningsställe i Svanesund på Orust och finner att den platsen ligger 15 kilometer från Orust (bara för att Orust på kartan hamnat i Henån). :)

Nej, egentligen borde man se över hela det där systemet och göra om och göra rätt. Lokalisering är inte lätt, men just därför borde man göra en extra noggrann insats för att få det korrekt och anpassat efter hur det fungerar i respektive land, istället för att följa en amerikansk mall. (Inget ont om USA:s upplägg, men det kan inte tillämpas överallt.)
Alternativet är att ta och splittra upp Sveriges alltför stora kommuner igen så att de blir mindre och i högre grad motsvarar tätorterna. Det skulle nästan vara ännu bättre.

tisdag 31 januari 2017

Irritation mot andra kristna


Jag har ett problem.
Jag brukar ofta reta upp mig på andra kristna.
I synnerhet de konservativa.

Det är verkligen inget jag vill göra och inte en reaktion jag är stolt över. Mina medkristna är ju mina syskon, mina bröder och systrar, och de och jag är överens om något väldigt viktigt. De och jag ska hålla ihop i sann trosgemenskap. Vi delar något betydelsefullt, vi har samma mål och intresse, och vi kommer att ses i livet efter detta tillsammans med Jesus.
Dessutom är vrede inte något bra. Vrede är en av de sju dödssynderna … ja, det står inget i Bibeln om dessa sju synder i och för sig, men Bibeln är ändå rätt tydlig med att man inte ska reta upp sig utan visa fördragsamhet och kristlig kärlek. Så då känns det ju helt fel att jag grips av vrede, eller åtminstone kraftig irritation, gentemot andra kristna.
Ändå gör jag det, och ibland kan den irritationen rentav utlösas av sådana saker som borde vara helt självklara att jag som kristen säger amen till. Det är konstigt.
Eller också är det inte så konstigt … jag vet inte riktigt.

Jag tror att den bakomliggande grundläggande grundfaktorn till hela min irritation är att jag upplever att många kristna verkar sakna förmåga att se och tänka utanför bubblan, och är totalt uppfyllda av sitt eget kristna perspektiv och inte har förståelse för något annat.
Ett exempel är när det kommer uppmaningar att man ska ”be för de förföljda kristna där och där och där”. Det tycker jag egentligen också att man ska göra, det är ju helt självklart. Men jag stör mig ofta på dessa uppmaningar i alla fall. Och anledningen till det är att jag i dem tycker mig märka en viss ensidighet som lyser igenom. Grundtanken att be för förföljda kristna är helt i sin ordning, men det tankesystem som blir följden av böneuppmaningen är någon sorts slutet kretslopp i en bubbla, där de kristna bara koncentrerar sig på just de kristna som är förföljda. Man glömmer liksom helt bort att det finns andra grupper i världen som också är förföljda. Det talas hela tiden vitt och brett om att IS begår folkmord mot kristna i Mellanöstern, och detta bes det innerligt för, men det är inte alls lika vanligt att kristna uppmärksammar att IS även förföljer och terroriserar yazidier – eller andra muslimer! (Tvärtom är det ju flera kristna debattörer som är så glödande i sin antimuslimska retorik att de mer eller mindre sätter likhetstecken mellan IS och muslimer i allmänhet.)
Jag ser det som att vi som är kristna egentligen borde be för alla som förföljs, och även för de som förföljer (som ju också är de som Jesus uttryckligen säger åt oss att be för). Jag förstår delvis tanken att koncentrera oss lite särskilt på just våra egna trossyskon, men samtidigt känns det för mig inte som att ett ”var och en är sig själv närmast”-tänk borde vara särskilt optimalt. Är inte alla våra medmänniskor värda en gnutta särskilt omtänksam förbön? Annars blir det ju så där som i Martin Niemöllers vers, att ”först kom de och tog kommunisterna, och jag sade inget för jag var inte kommunist …”

Det här gäller inte heller bara böner, utan jag tycker helt enkelt att det finns en tendens bland kristna att bara se saker ur sin egen synvinkel hela tiden: en inställning av att ”det är väl den som möter som ska väja”. (Självklart gäller inte detta bara kristna, utan beteendet finns överallt, i alla grupperingar, men jag är extra känslig för att råka på det eller misstänka det just hos kristna, förmodligen därför att det trots allt är en grupp jag brukar känna mig hemma i.)
Jag anser att även om man håller fast vid sin kristna tro så måste man ändå försöka tänka lite längre i sin världsbild än bara den kristna komfortzonen. Inte bara sätta stämpeln fiende på misstänkta människor och ideologier som tycks gå emot ens egna kristna intressen, utan se just själva människorna bakom, förstå varför de gör som de gör, bli medveten om hur de tänker och respektera dem fast de inte ingår i den egna sfären. Lämna sin egen inrutade mall och försöka förstå världen. Om inte annat så för att det blir lättare att omvända folk om man förstår dem först!
Min uppfattning är att kristna nu för tiden faktiskt är sämre på det där. Jag kan se det på Facebook. Rent hat är det inte alltid, men det är hela tiden ett illa dolt förakt och det föraktet haglar – mot muslimer givetvis, men även mot araber (de flesta vet nog att muslim och arab inte är samma sak, men många beter sig i praktiken som om det var det), och vidare mot socialister (som allt som oftast anklagas för att gå i den islamiska terrorismens ledband och rentav vara av samma skrot och korn som nazister), mot feminister, mot socialdemokrater, mot miljöpartister, mot Svenska kyrkans liberala grupperingar, mot Stefan Löfven, mot Margot Wallström (hon är för närvarande ett särskilt populärt hatobjekt som ständigt dum- och ondförklaras), mot Mona Sahlin, mot Antje Jackelén, mot diverse andra.
Mitt i alltihop står jag och tittar på: ser hur kristna syskon, som jag egentligen ska ha kristlig gemenskap med och som jag innerst inne vet är snälla och omtänksamma, hänger sig åt fördomar och hårda fördömanden, tror på diverse dåligt underbyggda uppgifter och nyheter, rycks med och förfasar sig och sprider och förolämpar och svartmålar och förtalar och kategoriserar högenergiskt utan att tänka efter det minsta. Ser allting på bara ett enda sätt och utifrån en enda standard.
Av den anledningen fylls jag av irritation, och det behövs alltså inte särskilt mycket för att väcka den irritationen från gång till gång – det behöver inte ens vara något hat från början utan bara något uttalande som kan vara välmenande men som jag icke desto mindre känner intensifierar det slutna kretsloppet och stärker bubblan.

Därför kan jag bli irriterad över ”be för det, be för det” – trots att jag egentligen gärna ber för saker och ting. För jag känner att bakom varje person och grupp man uppmanas att be för brukar det finnas en annan person eller grupp som förbises och glöms, eller som bara ses som den onda parten i sammanhanget.
Därför kan jag bli irriterad när det talas om nutida kristna martyrer och över huvud taget när kristna innerligt tycker synd om sig själva – trots att jag egentligen håller med om att många kristna har det svårt. För jag känner att det liksom inte är så att kristna är de enda som lider i världen, ibland har det till och med förekommit att kristna orsakat lidande för andra och om det bara var kristna som bestämde skulle det säkerligen finnas en del förtryck åt andra hållet, så varför särskilt ofta framställa kristna som mest värda att visas upp i offerkofta istället för att medge att andra också kan bära den?
Därför kan jag bli irriterad över alla påpekanden av islams ondska – trots att jag egentligen håller med om att muslimer har fått en hel del om bakfoten. För jag känner att det är så hemskt onödigt att måla ut dem som så alldeles förfärligt onda och destruktiva och barbariska och oförmögna att åstadkomma något av kulturellt värde.
Därför kan jag bli irriterad när kristna delar statusar som höjer staten Israel till skyarna och försvarar precis allting som Israel gör och spyr galla över palestinier (om de nu ens vill ta det ordet i sin mun) – trots att jag egentligen också tycker det är bra att judarna har ett eget land och att det är jobbigt för dem med terrorismen. För jag känner att man fortfarande bara har ögon för den ena sidan, ingen förståelse, ingen empati för hur det kanske står till i det där motsatta lägret, förutom kanske något enstaka uttryck för förfäran över att barnen i Gaza används som mänskliga sköldar, men den kristna omtanken om barnen på den sidan känns ändå inte på långa vägar så innerligt engagerad som för människorna i Israel.
Därför kan jag bli irriterad när många kristna väljer partipolitisk tillhörighet utifrån futtiga små familjepolitiska och etiska detaljer som de av någon anledning tycker avgör alltihop – trots att jag egentligen i en del av fallen rent teologiskt kan hålla med. För jag känner att såväl politik som kristet liv i själva verket är så väldigt mycket mer än så och det egentligen mest bara är småaktigt och hänsynslöst mot andra människor (som väl har rätt att leva som de vill) att hänga upp sig på de där små etiska frågorna, även om man nu råkar ha bestämda åsikter i dessa frågor.
Därför kan jag bli irriterad på vissa kristna bloggare och skribenter när de tar i och höjer rösterna mot muslimer och vänsterfolk och vänstermedia och liberaler – trots att jag egentligen själv också kan ha kritiska synpunkter mot det hållet ibland. För jag känner att de där skribenterna uttrycker sig på ett sådant sätt att Sverigedemokraterna jublar åt de röster det nu blir lättare för dem att fiska, och att utfallen inte leder till något gott utan bara till mer intensiv fiendskap och misstänksamhet.
Därför kan jag bli irriterad på uttalanden och uppmaningar och förkunnelser från kristna över huvud taget, även när de är helt harmlösa – trots att jag egentligen är kristen själv. För jag känner den där ensidigheten och fördomsfullheten och den kontraproduktiva ilskan ligga bakom mycket av det.

Denna irritation är rent ut sagt jobbig att drabbas av stup i kvarten.
Och det värsta av allt – den ger mig dåligt samvete. För när jag känner denna irritation gör jag mig ju skyldig till just det som jag nu precis har beskyllt mina medkristna för. Jag fylls av vrede, vilket inte är rätt. Jag låter mig ryckas med av fördomar och intolerans.
Dessutom är allting kanske obefogat. Jag kanske inbillar mig alltihop, eller i alla fall det mesta. Jag kanske har för kort stubin och blir ilsken i onödan, och kanske tyder jag illvilligt alla uttalanden jag ser till det värsta, när sanningen kanske är att det bara är fullt befogade och normala och respektfulla synpunkter och berättigad kritik som mina medkristna ger uttryck för.
Och vem vet – jag kanske själv dessutom är likadan som jag tycker att de medkristna är? Det där med flisan och bjälken och så ...
Om det är så, om det är jag som är alldeles för ilsken när jag stör mig på andra kristna, eller om jag inte själv är bättre än dem jag stör mig på, då faller hela min redogörelse ovan ihop totalt. Den äger då över huvud taget ingen giltighet. Det är då bara jag som är drabbad av okristlig vrede och förmodligen inte ens är någon riktig kristen, eftersom jag föraktar mina medkristna och reagerar negativt när de gör något så fromt och föredömligt som att be, och känslokallt struntar i de kristna som förföljs. Det är då istället de där andra kristna som lyckas vara upprörda men samtidigt kärleksfulla med precis rätt balans, samtidigt som det är jag som är snar till hat och fördömanden.
Därför kämpar jag med att inte drabbas av vrede eller ens irritation. Jag biter ihop och försöker vara fördragsam. Men det är inte lätt. Ofta är det så att säga kört redan på den första reaktionen när jag får syn på något som en medkristen säger.


Inte alltid så lätt att leva upp till detta ...

Det finns undantag från det här. Jag märkte i somras, när jag var på Oasmöte, att min irritation just då stillade sig och att jag uppskattade att se en massa kristna människor där i möteshallen trots att jag visste att flera av dem var just sådana som brukar bete sig flammande fanatiskt på Facebook. Det gjorde liksom ingenting när man möttes i ett glatt mötessammanhang med kristen gemenskap.
Tyvärr är det under de långa perioderna mellan dessa tillfällen som ens fördragsamhet med syskonen ställs på betydligt större prov.

(Om det är någon som känner sig manad att kommentera allt det här, så kan ni väl vara hyggliga och göra det i form av vänligt tillrättavisande och inte som barsk kritik – för jag har ju redan sagt att jag har dåligt samvete för att jag stör mig på andra kristna.)

torsdag 26 januari 2017

Abortdebattörer som fäktar i luften


För närvarande verkar en viss abortdiskussion ha blossat upp igen, efter att Trump och hans vänner häromdagen såg till att dra in biståndet till abortorganisationer (den där bilden som redan har blivit smått ökänd).

Eller rättare sagt så är det inte en diskussion som har blossat upp, utan det är två sidor som i vanlig ordning sätter igång att kommentera det där med abort och gör det utan att egentligen lyssna på dem som har en annan åsikt.
Jag brukar själv akta mig noga för att hamna i debatter om abort, och jag tänker inte inleda någon sådan nu heller. Däremot har jag några ord att säga om hur de två lägren brukar bete sig.

Som vanligt är det beklämmande att konstatera att de två sidorna i abortfrågan uttrycker sig på ett sådant sätt att de aldrig någonsin kommer att kunna förstå eller övertyga varandra. De har två fullständigt olika utgångspunkter som gör all dialog omöjlig och gör att de inte kan uppfatta varandra som något annat än vidriga.
”De begår mord!” säger abortmotståndarna om abortförespråkarna. Men så kan de inte säga, hur sant det än må vara. Abortförespråkarna är inte ute efter det – de anser inte att ett outvecklat foster är ett liv utan att det handlar om kvinnors självbestämmande och överlevnad, och därför är tal om mord irrelevant. Motståndarna måste börja med att övertyga dem om att det är ett liv (eller föreslå hur man löser det där med självbestämmande och överlevnad), för annars fäktar de bara i luften.
”De vill frånta kvinnor rätten att bestämma över sin egen kropp!” säger abortförespråkarna om abortmotståndarna. Men så kan de inte säga, hur sant det än må vara. Abortmotståndarna är inte ute efter det – de anser att det handlar om att till varje pris värna om ett liv, och därför är tal om anti-jämställdhet irrelevant. Förespråkarna måste börja med att övertyga dem om att det inte är ett liv, för annars fäktar de bara i luften.
Så ligger det till. Tyvärr fortsätter båda sidor att bara fäkta i luften, och strö tillmälen och jämförelser omkring sig som enbart gillas av de som redan håller med. Det tjänar ingenting till. Ingenting. Det är inte det minsta konstruktivt.
Vill man åstadkomma något får man ha en diskussion där man börjar i rätt ände. Försöka fatta hur den motsatta sidan ser på saken och börja där istället.
Något som i och för sig verkar omöjligt. Det blir bara infekterat och uppretat med en gång. Beklämmande var ordet.

(Obs! Om någon skulle få för sig att kommentera detta inlägg så kom ihåg att frågan gäller inte om abort är bra eller dåligt – sådant debatterar inte jag, som sagt! – utan det jag tar upp är problemet att parterna snackar förbi varandra hela tiden.)

lördag 21 januari 2017

Mitt liv kors och tvärs


Den senaste månaden har jag ägnat mig väldigt mycket åt korsord i olika former – och det är också den främsta anledningen till att jag inte har bloggat någonting sedan slutet av november. Ja, det har ju naturligtvis varit advent och julförberedelser och jul också, det är inte en tid på året då man sätter sig och bloggar i första taget, men det är ändå så att när jag haft tid över på sistone är det dessutom korsord jag har hållit på med istället för blogg.
Vilket då inte innebär att bloggen är nerlagd, det har bara varit en mindre aktiv period på den och snart blossar inläggen säkert upp i en snabbare takt igen. (Jag har ända sedan tidigaste barnsben en tendens att ha favorithobbyer som kommer och går.)

I alla fall. Vad är det då för slags korsord jag är så väldigt engagerad i?
Jo, jag räknade efter och det är faktiskt inte mindre än fem slags korsordslösande som roar mig just nu.

1. Wordfeud. Detta Alfapet-spel i en app på mobilen har jag hållit på med i snart fem år, och har inte tröttnat trots att de flesta som först började med det omkring 2012 har lagt ner undan för undan. Numera är det bara två personer jag spelar Wordfeud med – min bror Kristoffer och min svåger David – men partierna går bara vidare. Och det lär de också fortsätta med, eftersom en av mina motståndare har ganska klar plusstatistik på mig, vilket gör att jag inte tänker sluta spela mot honom förrän jag har vänt den trenden – samtidigt som jag i min tur har plusstatistik på den andre motståndaren och han förmodligen därför inte heller tänker sluta spela mot mig förrän han har vänt. :)


Så här ser ett av mina Wordfeudpartier ut just nu (jag har suddat ut mina bokstäver samt motståndarens namn).
Som synes går det inte så bra för mig hittills ...


2. Cross Boss. Detta är en annan app med ett roligt korsordsspel, som jag har blivit uppmärksammad på ganska nyligen. Här tävlar man om att lösa ett litet korsord vars ledtrådar först är osynliga, och vinna poäng på avklarade ord och samtidigt sno åt sig poäng genom att utnyttja de ord och bokstäver som motståndaren redan fått fram. I Cross Boss är det ganska mycket tur som avgör (för ofta har man inget annat val än att chansa), men det är ändå roligt för att man måste fundera logiskt över vilka bokstäver som kan tänkas passa in, och för att det kan bli väldigt snabba omställningar i poängen. Cross Boss spelar jag med nämnde svågern David samt med svärfar Lars, som också var den som tipsade mig om detta roliga spel.

3. Melodikrysset. Jodå, varje lördag klockan tio sitter jag med detta klassiska kryss på radion om jag inte har något annat för mig (och till vardags har jag inte det). Krysset är inte alltid jättesnyggt ihopsatt och programledaren Anders Eldeman har en tendens att vara förutsägbar (och lite glättig av sig), men det är stor trivselfaktor på programmet och man får onekligen användning för sin musikaliska allmänbildning, och förbättrar densamma dessutom.

4. I julas fick jag en stor korsordstidning i julklapp av Jemima, späckad med en massa korsord, och den har jag också suttit med sedan julen i bästa pensionärsstil. :) Det är nu inte så väldigt många kryss kvar för mig att lösa i tidningen, men den lär nog ändå räcka ett tag till. När den är slut får det nog emellertid vara bra just med korsordstidningar – jag tänker inte börja prenumerera på någon sådan, för så mycket tid har jag i regel inte och tidningarna skulle nog komma i brevlådan snabbare än jag hinner göra klart dem.

5. Och så det sista – jag gör dessutom egna korsord! Det är inte första gången, jag hade redan för många år sedan en period då jag försökte mig på det, men nu har jag plötsligt råkat få ett förnyat intresse. Jag blev inspirerad redan före jul, då jag satte ihop ett stort kryss till barnen i julklapp (som delvis innehöll ord som just de hade särskilt stor chans att kunna), och även om det är hiskligt svårt att konstruera korsord och man ofta skär tänder över att man måste använda fler tråkiga två- och trebokstavsord än man egentligen ville, så kan jag inte låta bli att fortsätta och göra ännu fler.
Det går också något lättare i dessa moderna tider när man har tekniska hjälpmedel: det finns verktyg på nätet där jag kan skriva in bokstavskombinationer och bekvämt få fram ord som innehåller dessa och som jag då kan använda. Jag kan här också tillägga att jag skriver ut korsorden på datorn när de är färdiga, även om jag gör kladden för hand; det brukar kunna bli hyfsat snyggt med rutor och bilder och pilar när jag gör det i en tabell i Word.
Efter jul har jag följaktligen gjort ett nytt kryss som Lydia ska få på sin födelsedag nästa vecka: ett kryss på Lydia-tema med Lydia-relaterade ord, som när det är färdiglöst kommer att leda henne fram till en extra liten födelsedagspresent gömd någonstans i huset. (Jag tror inte hon läser detta före sin födelsedag, så det är nog riskfritt att prata om det på bloggen.)
Dessutom gör jag för närvarande också ett korsord som mer är för vuxna och som har min hemö Lilla Askerön som tema. Kunde liksom inte låta bli … Även det korsordet går nu mot sin fullbordan, jag tror att jag kan ha det klart idag, och alla Askeröbor och Askerökännare får då gärna lösa det om de vill.

Det var allt om mina korsordsaktiviteter. Som synes är de rätt omfattande, så det är kanske inte så konstigt att det inte blivit av att jag bloggat.
Men som sagt, det kommer säkert inlägg här snart igen. Min korsordsperiod kommer säkerligen inte att vara för alltid heller, åtminstone inte mitt eget konstruerande. Så det finns ingen anledning till oro för att jag ohjälpligt ska fläta in mig i vokaler och konsonanter och helt tappa all kontakt med omvärlden. :)