Igelkotten recenserar en skiva: Moon Music, Coldplay

Jaha, då var det ett annat favoritband som har släppt nytt nu då. Förra månaden var det Nightwish som kom med ett album som jag genast recenserade – denna månad är det Coldplay som är på tapeten.
Det socialt medvetna engelska arenarockbandet (även om jag nu aldrig helt har gillat denna alltför begränsande benämning på dem, jag föredrar den roligare termen ”limestone rock”! 😊) släppte nämligen i förra veckan sin senaste platta Moon Music. Eller, i en längre variant: Music of the Spheres Vol. II: Moon Music.
Den är den andra delen i en påannonserad albumtrilogi, Music of the Spheres-trilogin, som inleddes 2021 med förra skivan Music of the Spheres Vol. I: From Earth With Love, och som väl kommer att avslutas med en trea om ytterligare några år. (Vad Coldplay hittar på efter det vet man aldrig … de har sagt att de nog lägger av, men det har de sagt förr!)
Hur Chris Martin, Jonny Buckland, Guy Berryman och Will Champion har lyckats hinna med att spela in den här andra delen i trilogin begriper jag inte riktigt, för såvitt jag har sett har de varit ute och världsturnerat mest hela tiden sedan förra skivan kom – jag såg dem själv på Ullevi förra sommaren, det var mäktigt! – men när de nu rör sig ute i ett rymdlandskap bland månar och himlakroppar så har de kanske något slags time-loop att jobba i också. 😊

Jag är inte så detaljerat insatt i Coldplays estetik och intellekt att jag riktigt kan se eller analysera konstnärligt hur den här nya skivan Moon Music hänger ihop med sin föregångare, men det jag uppfattar förutom rymdtemat är att svenske stjärnproducenten Max Martin (nej, han är alltså inte släkt med Coldplays Chris Martin, om någon trodde det!) har haft huvudansvaret för produktionen den här gången också. Fortfarande känns det lite omotiverat att han har det, för alternativ rock (som Coldplay faktiskt kan sägas ha varit från början) borde inte vara hans grej att jobba med, men han har gjort det i alla fall och det är på ett sätt också lite karakteristiskt för det nutida Coldplay. Att de samarbetar med alla möjliga artister och musiker och utvecklar sitt sound åt alla håll. Det gör de mer än någonsin nu på Moon Music – på flera av låtarna är det en hisklig massa medverkande gästartister och låtskrivare och assisterande producenter, nästan så man undrar var Coldplay själva har blivit av.

Just den aspekten är lite intressant, alltså var det riktiga Coldplay finns mitt i allt det här.
Det är nu visserligen så att Coldplay är ett band som under sin karriär har låtit på många olika sätt, och det är en av de saker jag verkligen gillar med dem. De har ofta experimenterat och varje nytt Coldplay-album har bjudit på nya överraskningar, med låtar i många olika stilar, men på något sätt har man ändå alltid hört att det är Coldplay och det är precis så det ska vara med ett riktigt bra band. (Det är likadant med t.ex. Beatles och ABBA, och de tre utgör för övrigt tillsammans mina tre största favoritgrupper. A–B–C!)
Jag har alltså gladeligen hängt med under hela Coldplays utveckling med alla deras album, och uppskattat både den stämningsfulla indierocken på A Rush of Blood To the Head, det mer svulstiga på X & Y, den simmiga Brian Eno-signerade produktionen på Viva La Vida or Death And All His Friends, och sedan även de mer avskalade och vemodiga tongångarna på Ghost Stories (den tycker jag nog nästan är gruppens bästa platta!) via radiopopen på A Head Full of Dreams till det egendomliga verket Everyday Life, och så senast 2022 när Max Martin kom in i bilden på Music of the Spheres Vol. 1. Alla de där skivorna har inte varit lika bra, men hela tiden har det i grunden funkat, trots olikheterna mellan dem, för det har hela tiden varit omistligt Coldplay.
Den här gången däremot får jag inte riktigt den känslan, utan på Moon Music börjar det kännas som att gruppen på allvar kommer bort bland alla gästsångare och i Max Martins ljudbilder. Jag tycker inte ens att det där som varit bandets signum, alltså arenarock, kommer fram riktigt ordentligt i soundet längre – även om det förvisso säkert kommer att gå att återge låtarna på Moon Music på Ullevi med en massa färgsprakande effekter till, det är nog kanske rentav tanken, men ljudmässigt har själva rocken i arenarocken försvunnit ännu mer.

Inte för att det nu är dåliga låtar, utan det finns en del bra och skapliga spår på låtlistan även den här gången. Särskilt i början, för efter det inledande titelspåret med sitt mjuka och stämningsfulla instrumentala intro och Chris Martins tryggt vaggande sång, kommer de två låtarna som släppts som singlar inför albumet: ”Feels Like I’m Falling In Love” och ”We Pray”. Den förstnämnda har ändå den rätta poprockkänslan man förknippar med bandet, även om Max Martin har sin prägel på den, och ”We Pray” är visserligen ännu mer otypisk Coldplay men är ändå smittande som något slags hiphopkampsång betraktad … den ger mig associationer till Coolios 90-talshit ”Gangsta’s Paradise”. (Kanske för att även den innehåller en rad om ”the valley of the shadow of death”!) Och som fjärde spår kommer den till stora delar akustiska ”Jupiter”, som är en rätt så rörande sak, inte minst med sin text som är ett tydligt HBTQ-statement: ”I love who I love” heter det i refrängen.
Efter detta mattas det emellertid av ganska ordentligt, och resten av albumet är kompetenta låtar men ingenting mer. Den förra Music of the Spheres-skivan hade faktiskt fler hits i mina öron. Som det nu är hade många av de nya alstren behövt något extra … jag skulle gärna ha velat få något riktigt bombastiskt i stil med 2011 års fantastiska ”Paradise”, men så långt går det verkligen inte. Det närmaste man kommer är låten ”IAAM” (som ska utläsas ”I Am A Mountain”): den har egentligen riktig potential, med en härlig känsla av ”arenalovsång” som variant på arenarock, men den kommer inte igång på allvar med dundrande trumspel eller gitarrväggar och är dessutom alldeles för kort, och då blir det nästan bara frustrerande istället.

Och åter igen, man undrar lite grann som lyssnare om inte tre av Coldplays fyra medlemmar har hamnat alltför mycket i skymundan nu. Tendensen har funnits där tidigare men på Moon Music är den ännu mer tydlig. Chris Martin kan man förstås aldrig missta sig på, han dominerar med sin sång och man får onekligen intrycket att han alltjämt är den kreativa kraften, men vad har hänt med de andra tre? Vad får de egentligen göra i låtarna nu för tiden, när Coldplay inte alls längre är särskilt mycket av ett rockband med traditionell sättning utan mer ett forum där Max Martin och andra samarbetspartners håller låda med olika inslag? Hur rimmar det med gruppens solidariska hållning att ”Coldplay är en demokrati”? Jag uppfattar inte längre särskilt ofta Jonny Bucklands karakteristiska elgitarrspel, ni vet det där tjutande och knäppande och smattrande. Än mindre några insatser på trumsetet från Will Champion, för antingen är låtarna trumlösa eller så är det producenternas trummaskiner som gäller, tycks det som. Och inte heller Guy Berrymans bas känns särskilt viktig i sammanhanget. Det är liksom bara Chris Martin i olika utsvävningar.
Utom i vissa enstaka fall, som när det under någon minut i ”Alien Hits / Alien Radio” (titeln är i sann nutida Coldplay-anda stiliserad som en bildsymbol på Spotify så att man inte vet vad låten heter om man inte kollar upp det på Wikipedia) plötsligt kommer ett riktigt tungt hårdrocksparti. Där blir det rock, kanske rentav det rivigaste ett ”limestone rock”-band som Coldplay har gjort … men så varar det ändå inte så länge bara för det.
För övrigt tycker jag att många av låtarna ganska mycket i onödan är kryddade med diverse konstiga efterspel och mellanpartier som inte alls hör ihop med dem. Det är som att bandet (eller om det nu bara är Chris) har stoppat in allt möjligt omotiverat – afrikanska körer, raspiga demoinspelningar, dokumentärröster med mera – som ”gömda låtar” utan begriplig anledning. Värst blir det alldeles i slutet av skivan, då det kommer en sådan gömd låt där Chris egentligen bara lallar en liten melodi ganska falskt i 6/8-takt och jag inte alls fattar poängen. Bättre att stänga av det spåret strax innan, vid det tillfälle då man faktiskt tror att skivan är slut.

Sammanfattningsvis har jag faktiskt en del frågetecken kring det här senaste Coldplay-albumet. Dåligt är det absolut inte, det är säkert på sitt sätt ett konstnärligt verk (och jag kommer att lyssna vidare på det och på flera av de enskilda låtarna), men gruppens öppenhet för nya intryck har vid det här laget börjat leda till någon sorts förvirring och rörighet när de tar in alla möjliga impulser på en gång och låter Max Martin producera bort gruppen och tappar sin egen rockbandstradition någonstans mitt i.
Man kan kanske inte bli för djärv i sin jakt efter att vara pretentiös och överträffa sig själv i nya grepp för att göra maffiga shower på arenorna.
Till nästa gång hoppas jag att Coldplay i lite högre grad återgår till en mer avskalad tillvaro där de ändå framstår som ett band. Ungefär som de gjorde på Ghost Stories.

P.S. Javisstja, jag kanske också ska säga att strax efter att Coldplay släppte Moon Music i förra veckan så släppte de också en tillhörande extra deluxe-skiva, Full Moon. Också ganska typiskt Coldplay, att ta till sådana grepp. Jag har inte lyssnat på Full Moon ännu och tänker inte räkna den som en del av ursprungsalbumet (jag är ”albumkonservativ” och tycker inte att deluxe-utgåvor och bonusspår räknas in i en äkta albumupplevelse!), men det är för all del möjligt att jag hittar några bra låtar till där. Vad som än händer är det alltid värt att kolla upp när en grupp som Coldplay kommer med något nytt!

Skiva: Coldplay, Music of the Spheres Vol. 2: Moon Music, Parlophone.
Betyg: 6 av 10.

Mina iriska försök: roligt språk men klen Duolingo-kurs

Den senaste månaden har jag börjat med ett nytt språk i Duolingo. Eftersom jag är klar med den ryska och den finska kursen där i appen och nu inte kan göra mer med de språken än att repetera dem, och det i övrigt bara är tyskan jag aktivt jobbar med, så tyckte jag att det fanns plats för något nytt. (Nej, det finns ingen gräns för hur många språk jag kan tänka mig att lära mig!)
Och den här gången blev jag sugen på att testa iriska. Jag har alltid haft en viss fascination för detta sagoklingande språk, och just nu är jag dessutom inne i en ”Irlandsperiod” och intresserar mig lite extra för Irland och har vissa planer på att resa dit nästa år, och då blev suget extra starkt. Så jag satte helt sonika igång.

Iriska är naturligtvis intressant eftersom det hör till en språkgrupp som jag hittills inte försökt mig på, nämligen de keltiska språken. Det är inte speciellt många som har det som modersmål, men det hålls ändå rätt aktivt vid liv på Irland (alla i republiken måste lära sig det i skolan), och i Duolingo finns det alltså med bland språken man kan välja. Jag tycker också det är jätteintressant och roligt, det måste jag säga direkt.
Men det jag också märkte nästan med en gång, det är att iriska i Duolingo är en utmaning och riktigt, riktigt lurigt.

Iriska har flera ovanliga egenskaper som gör det lite udda och svårinlärt för svenskar, men värst är det med uttal och stavning och förhållandet mellan dem. Den som har sett iriska i skrift tycker nog att det mest verkar vara en enda röra av ”bpllewllhuoihfgchlogogogoch”, och att om man sedan hör Enya sjunga detta i någon av sina låtar så låter det som ”woo” kort och gott. 😊 När jag började med iriska i Duolingo och hörde rösterna i iriskkursen uttala de första orden, kände jag också med en gång att det här måste jag kolla upp i någon formell grammatik så att jag fattar hur det där uttalet egentligen fungerar. (Det är också över huvud taget så med Duolingo, att man kan inte lära sig ett språk enbart i den appen och det räcker inte att bara göra övningarna där, utan de måste kompletteras med egna studier på annat håll så att man begriper varför grammatik och uttal är som de är.)
Därför har jag, förutom själva övningarna i Duolingo, nu i några veckor gång på gång återkommit till lite olika webbartiklar och Youtube-tutorial-klipp där iriskans uttalssystem förklaras. I viss mån har jag också börjat förstå lite grann – det känns inte alldeles besynnerligt längre. Jag har förstått att nästan alla iriskans konsonanter finns i både en ”tunn” och en ”tjock” variant och att den skillnaden är viktig, och att konsonanterna även förändrar sig i olika sammanhang: de påverkas av kringliggande vokaler och de mjukas ibland upp i början av ord och så kommer det in ”glidvokaler” för att få ljuden att anpassa sig som de ska. Det hela är inte helt olikt finskans stadieväxling eller ryskans muljering (som gör att ryssarna stoppar in små j-ljud i orden hela tiden). Det är alla de där sakerna som återges på olika sätt i iriskans stavning, och den är därför faktiskt inte så ologisk egentligen. Att stava till ett iriskt ord man hör är fortfarande omöjligt, men att uttala ett iriskt ord man ser i skrift är fullt möjligt när man hajat principerna. Jag har också till min glädje kopplat varför ett namn som Ó Súilleabháin i själva verket är samma sak som O’Sullivan.
Problemet är att det ändå är svårt att verkligen ta in alltihop – det är ett logiskt system, men samtidigt synnerligen komplicerat, med alla vokal- och konsonantkombinationer som jag inte riktigt fått ihop ännu hur mycket jag än försökt. Och här hjälper tyvärr inte Duolingo till alls.

För de två rösterna som säger iriska ord och fraser i Duolingo, de låter väldigt syntetiska och konstgjorda … det skulle inte förvåna mig om det är AI-röster, och i vilket fall tycker jag mig höra en viss engelsk brytning i deras uttal. Plus att vissa ord märkligt nog uttalas på två olika sätt av den manliga respektive kvinnliga rösten. Jag tror inte jag kan lita helt på att det faktiskt är så där man uttalar iriska.
Den känslan hade jag från början, och därför har jag som sagt sökt mig till andra källor som komplement. Det Youtube-klipp jag tittat mest på är med en amerikansk irisklärare som förklarar språkets ljudsystem. Det underlättade mycket, att höra hennes förklaringar – där fick jag åtminstone en uppfattning om det där med tjocka respektive tunna konsonanter och hur de uttalas. Vilket ju annars inte är så lätt att läsa sig till, för på Wikipedias artikel om iriska står det att ett ”tjockt” iriskt b ska uttalas ”med tungan upp mot mjuka gommen”, och hur bär man sig åt för att göra det? Svaret tycks vara att det helt enkelt är det b:et som är ett vanligt b och det tunna är något slags ”bj”. En princip som verkar gälla för de flesta andra konsonanterna också, och detta framgår tydligare av Youtube-klippet än av Wikipedias alltför teoretiska artikel.
Men helt övertygad är jag inte av det där klippet heller … för jag har vissa aningar om att den där amerikanska iriskläraren faktiskt själv bryter lite grann när hon pratar iriska. Som ju många språklärare i USA tyvärr gör. Hon verkar också, när man tänker närmare på det, vara hemfallen åt just den usla språkpedagogik som engelsktalande sysslar med, nämligen att för varje ljud i språket de ska lära sig använda det engelska ljud som ligger närmast. (Det är därför amerikaner som ska prata franska jämt hankar sig fram med sitt ”paar-lej voo aan-glej?”) Det känns som jag inte kan lita helt och fullt på henne heller.
Och inte på någon annan för den delen. Jag har sökt information även på andra håll på webben och sett diverse andra pedagoger, både svenska och anglosaxiska, förklara hur iriskan funkar, men ibland verkar det vara helt olika bud från olika personer – till och med den vanligaste hälsningsfrasen ”dia duit” verkar ha lika många uttal som det finns irisktalande. Så vem ska man tro på? Det blir bara förvirring, som späs på ytterligare av sådana där utmattande anvisningar på Wikipedia om att meabhair /mʲəuɾʲ/ ”förståelse” på grund av en vokalglidning uttalas [mʲəui̯ɾʲ]. WTF …?

Samtidigt går jag alltså vidare med iriskan i Duolingo, och bygger åtminstone upp ett litet grundläggande ordförråd där – men uttalet från de där rösterna tar jag med en stor nypa salt. Att de kanske inte är helt värda att efterapa märks också på att det i iriskkursen (till skillnad från i t.ex. tyskkursen) inte finns någon övning där man själv ska säga efter rösterna för att få in uttalet. Kanske för att rösterna inte är mänskliga …? Iriskan är uppenbarligen en av de Duolingo-kurser som är begränsade och håller en rätt låg nivå.
Hur länge det då blir meningsfullt att hålla på med den vet jag inte riktigt. Det känns ju inte precis som jag kan våga mig på att säga något på iriska på plats på Irland när jag inte har en aning om hur korrekt det låter. Samtidigt är det alltid kul med språkstudier just för ordförrådets och grammatikens skull, om inte annat … men det kommer inte att ge mig någon muntlig språkfärdighet alls.

Kanske skulle jag lyssna på en del av Enyas iriskspråkiga låtar och hänga med i texterna och försöka snappa upp hur hon uttalar orden hon sjunger. Men jag uppfattar ju säkert inte alla små glidvokaler, och Enya kan som bekant inte heller rätta mig när jag sedan försöker imitera henne.
Den bästa lösningen är nog egentligen att jag öga mot öga träffar någon som kan iriska och kan sätta mig in i de där uttalsreglerna så att jag verkligen hör hur det ska vara. Det jag behöver är just att säga efter och bli rättad tills jag fattar. Jag är övertygad om att det då skulle ringa rätt många klockor och trilla ner många polletter och gå upp många ljus (så hemskt svårt kan inte uttalet vara i praktiken), så att jag efter det kan fortsätta med iriskan i Duolingo och ha koll på uttal/stavning i fortsättningen och komma vidare på ett fungerande sätt.
Tyvärr är det ju verkligen inte var dag man träffar någon som kan ett så litet och obskyrt språk som iriska. Det är ju inte ens särskilt många av irländarna själva som kan det ordentligt, även om de läst det en del i skolan.

Jag får väl se om det löser sig, och under tiden får jag fortsätta sitta där och fundera varje gång jag stöter på något iriskt ord som innehåller ”aoi” och inte alls vet om det är a:et, o:et, i:et eller någon kombination av dem som ska uttalas. Och så får jag fortsätta att febrilt (och helt teoretiskt) försöka analysera bokstäverna före och efter ett m för att avgöra om det ska uttalas ”m”, ”mj”, ”w” eller kanske ”v”.
(Jadå, på iriska är alla varianterna möjliga!)

P.S. Om ni vill läsa mer om min inställning till Duolingo så skrev jag ett annat blogginlägg om det för några år sedan – finns här!)

Igelkotten recenserar en skiva: Yesterwynde, Nightwish

(recension september 2024)

Den här hösten blir det nog mest skivor i mina recensioner – det var ju en skiva jag skrev om förra månaden, och det blir det den här månaden också, och nästa månad likaså, kan jag säga redan nu. I de två sistnämnda fallen beror det helt enkelt på att det är två av mina favoritgrupper som släpper nytt … det är klart jag måste kommentera det.
Den favoritgrupp det gäller den här gången, och som för bara någon vecka sedan kom med ett färskt nytt album som jag genast kastade mig över, det är det finska symphonic metal-bandet Nightwish.
Om man nu kan kalla bandet i fråga för finskt, vill säga. För Nightwish är en grupp som utvecklats mycket sedan de först bildades hemma i Kides i östra Karelen, och förändringarna har även gällt deras nationalitet.

Nightwish slog igenom under senare halvan av 1990-talet och hade sin mest kommersiellt framgångsrika period ungefär 1998–2005, med en musikstil som kunde sägas vara något slags ”operarock”: inte alltför hård men ändå hyfsat kraftig power metal med kvinnlig sångerska. Inte uppskattat av de riktigt inbitna hårdrocksdiggarna, kan jag säga, men Nightwish nådde ändå en internationell framgång som få andra grupper från Finland lyckats med. På den tiden var bandet helfinskt och sångerskan var Tarja Turunen, som präglade låtarna med sin onekligen operaskolade stämma. Men den kreativa kraften bakom Nightwish var keyboardisten och låtskrivaren Tuomas Holopainen, och med tiden har han jobbat vidare med Nightwish och tagit sin grupp i en allt mer avancerad riktning. Operarocken blev mer symfonisk när han i allt högre grad började ta in komplett orkester till låtarna, Tarja fick sparken 2005 (under dramatiska omständigheter), även andra gruppmedlemmar har bytts ut efterhand, och för varje nytt album har Nightwish musik blivit mer och mer svulstig. Det har blivit långa skivor med långa låtar, det är sofistikerade kompositioner och större instrumentell skicklighet, och det är inte särskilt ”poprockigt” längre. Tuomas Holopainen tar stora steg i sin strävan att vara en seriös filmisk rocktonsättare och något slags metall-Wagner.
Dessutom har det tillkommit en faktor som gör att Nightwish finska bakgrund inte märks särskilt mycket numera, utan nu låter bandet ofta snarare keltiskt – för en av de nyare gruppmedlemmarna är brittiske Troy Donockley som spelar uilleann pipes (ni vet sådan där irländsk säckpipa). Vissa keltiska influenser fanns i och för sig hos Nightwish redan innan, men nu är det ännu tydligare. Och Troy Donockley är numera inte heller den ende icke-finske Nightwish-medlemmen, för den som sedan ett tiotal år tillbaka har axlat Tarja Turunens mantel heter Floor Jansen och kommer från Nederländerna. Hon sjunger inte operaaktigt som Tarja gjorde, men klart och kraftfullt ändå.

Ja, så ligger det till. Det är mycket att förklara redan inledningsvis när det gäller Nightwish.
Och i sin nuvarande konstellation (fyra finländare, en nederländska och en britt) har de nu alltså en ny skiva ute, som heter Yesterwynde. Precis som de tre album som föregått den är den lång och präktig (dryga sjuttio minuter) och man märker genast att Tuomas Holopainen inte heller den här gången har snålat med de orkestrala arrangemangen, de mäktiga körstämmorna eller Troy Donockleys inpass på säckpipa och flöjt.
För min del har jag ju egentligen alltid tyckt att Nightwish var som bäst under den där första ”guldåldern” med Tarja, då de radade upp hits på ett annat sätt: lite kortare poprocklåtar som var snyggt gjorda då också men ändå hade just hitkvaliteter. Till exempel mästerverket ”Sleeping Sun”. De senaste femton årens mindre lättsmälta Nightwish har ibland känts för svåra för mig … det är som att jag inte riktigt har orkat frambringa den väldiga musikaliska känsla som krävs för att ta in all progressiv, konstmusikalisk proffsighet.
Men trots allt är gruppens sound varje gång väldigt tilltalande i grunden i mina öron, så lyssna vill jag ju i alla fall, och särskilt då när det kommer något nytt. Även om albumen nu är svåra och stundtals känns over-the-top så finns det också alltid något enstaka spår som känns extra läckert och lite mera hookigt, och som ger en associationer till det gamla Nightwish. Som ”Harvest” från den förra skivan eller ”Edema Ruh” från den förrförra.

Och så är det den här gången också. Dock märker jag en liten skillnad mot innan, och det är att det finns fler sådana där guldkorn på den nya skivan – samtidigt som de är ett litet snäpp svårare nu och inte sticker ut mot resten, men guldkorn är de likafullt. Det är som att Nightwish med Tuomas Holopainen i spetsen har brett ut ambitionsnivån över albumet, så att varje enskild låt har blivit avancerad men ändå har lite poprockkänsla över sig, och helheten alltså har blivit jämnare. Det gör att det också blir lättare att ta till sig alltsammans (och känna sig som en mer musikalisk musiklyssnare 😊).
Första gången jag lyssnade på Yesterwynde kändes det som det var samma överambitiösa Nightwish som det varit ett tag nu, och att det här blir nog svårt att orka med. Typ en enda lång uppvisning i maffig hårdrock med orkester- och körkomp, då och då avbruten med stillsammare och ”vackrare” partier, och så håller det på så i det oändliga. Det var första intrycket. Men sedan har det börjat lossna och jag har kommit att uppskatta och uppfatta såväl varje enskild låt som albumet i dess helhet. Så har det inte riktigt varit innan.

Kanske har det delvis med sången att göra. Det känns som att Floor Jansen får ta lite mer plats nu än förut: hon är inte längre med bara för att framföra enstaka textpartier som dyker upp enstaka gånger bland Holopainens orkester-metall-utsvävningar, utan nu sjunger hon verkligen riktiga låtar, där hon får komma till sin rätt, även om låtarna i fråga fortfarande är svulstiga verk. Jag tycker hon och Nightwish har hittat en mer behaglig balans på det sättet, och Floor är tekniskt inte en mindre skicklig sångerska än på sin tid Tarja.

Lyssnar man ordentligt (istället för att ha skivan som bakgrundsmusik) märker man också att det finns stor variation i Nightwish låtuppbåd à 2024. Kreativitet och idéer saknas verkligen inte. Troy Donockley gör naturligtvis sitt till för att ge omväxling, varje gång han tillfälligt kommer in med sina keltiska instrument – plus att han sjunger då och då, och det är ju en intressant kontrast mot när Floor gör det. Men även utan Troy finns det en massa gimmickar och motiv av olika slag som man nickar gillande åt när de plötsligt dyker upp. Vi har t.ex. barnkören i ”The Day Of…” – funkar faktiskt alldeles utmärkt med hårdrockskomp! – eller Twin Peaks-gitarren i ”Spider Silk”, eller känslan av filmsoundtrack som känns väldigt mycket Harry Potter respektive Pirates of the Caribbean i de båda avslutande spåren ”The Weave” och ”Lanternlight”. Framför allt har vi ”The Children Of ’Ata”, som jag nästan tycker är skivans bästa spår: efter en spännande inledning med mässande exotisk sång från Tonga kommer en snabb låt där det faktiskt är en riktig syntknattrande danspuls i verserna … där blir det en hybrid av inte bara rock och klassiskt utan av electronica och etno, och den kombinationen får mig att applådera direkt!
Men det är ändå bara nästan skivans bästa spår, för det finns ett par till som är ännu bättre. ”Sway” är ett högst andäktigt stycke, mestadels lugnt, med vackra akustiska gitarrer, en oerhört skön naturromantisk text (man riktigt ser snön falla framför sig) och duettsång av både Floor och Troy samtidigt. Och så finns ju ”Hiraeth”, som går lite i samma stil men som blir ännu mer förtrollande med sin synnerligen suggestiva melodi till ett lika suggestivt gitarrtema. Den är nog min allra största favorit så här långt.

Ja, som helhet är Nightwish nya album en väldigt snygg musikupplevelse, det får jag ändå säga. Man kan ju inte heller annat än uppskatta denna virtuositet … förutom att alltihop är filmiskt så det förslår är det helt enkelt så vackert, med alla dessa pianoslingor och gitarrtoner och flöjtdrillar och körharmonier och allt vad det är. Som traditionellt hårdrocksband betraktat sköter sig gruppen också övermåttan väl. Basisten Jukka Koskinen är ny på Yesterwynde, trummisen Kai Hahto är med för blott andra gången, men det är inget snack om att de är samspelta med de två ursprungsmedlemmarna Tuomas Holopainen (keyboards) och Emppu Vuorinen (gitarr) samt med Floor Jansen och Troy Donockley. Det dundrar på som det ska och det är hårdrockshantverk när det är som allra mest välgjort.
Efter att nu ha lyssnat på Yesterwynde ett antal gånger kan jag bara konstatera att läget är stabilt för Nightwish, att de inte har tappat alltför mycket i längden på att göra sig av med Tarja, att nuvarande sångerskan Floor i gengäld har börjat blomma ut, samt att gruppen tycks ha hittat en form där de kan svälla ut och vara storvulna och svåra men ändå behålla en tilltalande lekfullhet och lite popkänsla mitt i allt.
Det är få grupper förunnat att klara av så många saker på en gång – men Nightwish gör det.

(P.S. En liten bit personlig kuriosa från mig om Troy Donockley är att han, innan han blev medlem i Nightwish, var med i en annan av mina största favoritgrupper, nämligen den brittiska kristna kelt-rockgruppen Iona. Det innebär att Troy är en gemensam nämnare för två grupper som annars har ganska olika profil (även om de är progressiva båda två!), och att han också är den ende musiker som varit med i två av mina topp-15-akter. Åtminstone fram tills Alexander Bard går över från Army of Lovers till Guns N’Roses. 😊)

Skiva: Nightwish, Yesterwynde, Nuclear Blast.
Betyg: 8 av 10.

Igelkotten recenserar en skiva: Universal Mother, Sinéad O’Connor

(recension augusti 2024)

Efter att Sinéad O’Connor tragiskt nog gick bort förra året har jag börjat utforska hennes diskografi lite mer än jag gjort tidigare. Lite grann. I långsam takt.
Den egensinniga, rebelliska och sorgmodiga irländskan Sinéad med sin stora, känslosamma röst har egentligen länge varit en s.k. ”halv-favoritartist” för mig. En av de artister som är nära men inte riktigt tar sig upp bland dem jag gillar mest. Jag är förstås väl bekant med Sinéads mest kända skiva I Do Not Want What I Haven’t Got, den som ”Nothing Compares 2 U” är med på, och oberoende av den superhiten är det ett riktigt bra album, helt klart. Debutplattan The Lion And The Cobra är inte dum den heller. Men mycket längre än så har jag inte kommit, och Sinéad har därför förblivit en ”bubblare”. På den stora collageaffisch jag gjort själv och har ovanför mitt skrivbord, med mina främsta ”idoler” på (ni vet, ABBA och Vangelis och Beatles och Coldplay och ett tiotal till), är hon inte med.
Nu däremot. Nu kanske det blir ändring på det där. För nu under min upptäcktsfärd i Sinéads karriär kom jag precis för någon vecka sedan fram till hennes album Universal Mother från 1994.
Det blev en upplevelse som hette duga.

Jag trodde att Sinéad O’Connor inte kunde bli mycket mer naken, översiggiven och känslosam än hon är på I Do Not Want What I Haven’t Got. Jag trodde att det framför allt var det albumet som var Sinéad i sin prydno. Jag hade fel. I Do Not Want … är fortfarande bra, men Universal Mother är i ännu högre grad en fullständigt halsbrytande uppvisning i självutlämning och intensitet. Den berör. Den griper tag. Den fängslar totalt i en rad låtar som hänger ihop i en helgjuten helhet från början till slut. Och detta trots att musiken i fråga, och Sinéads sång, till allra största delen är mycket stillsam.
När jag läser om Universal Mother på engelska Wikipedia så står det att Sinéads artistkollega George Michael (även han numera avliden) berättade för henne att han älskade albumet, men att han bara kunde med att lyssna på det en gång, för att det var så smärtsamt. Det är inte utan att jag förstår honom. Även om jag själv vid det här laget har lyssnat på det ett antal fler gånger än en, bara för att jag måste få höra det en gång till då det är så till den grad fascinerande.

Hur kan man beskriva och förklara det där albumet då? Vad är det som gör det så pass unikt och säreget? Ja, det är faktiskt inte så lätt, men jag ska göra ett försök. Om ni tänker er John Lennons solodebut-LP John Lennon/Plastic Ono Band, ni vet ”primalskriksalbumet” som består av idel desperata och självutlämnande låtar som tillsammans inte liknar något annat … ungefär samma stuk som på den LP:n, lika fyllt av sorg och vilsenhet och samhällskritik och ren oförstörd kärlek, men med skillnaden att på Sinéad O’Connors Universal Mother låter det hela tiden vackert också mitt i all avskalad råhet (till skillnad från när Lennon skriker sönder rösten och har sig). Då börjar ni kanske komma lite grann i närheten.
Eller så kan ni tänka er en av de senaste Coldplay-plattorna, den experimentella Everyday Life, där många av låtarna är lågmälda och mumlande och akustiska och bryter av fullständigt mot hur man tror att ett av samtidens största rockband borde låta. Även där börjar det brännas: vi hittar samma underjordiska (eller överjordiska) stämning där, trots att den skivan är av betydligt senare datum. (Jag tror faktiskt att Chris Martin & co kan ha haft Universal Mother som en av influenserna när de improviserade fram Everyday Life.)
Ödsligt är kanske ett nyckelord. Det finns i mina jämförande exempel, och Sinéad får fram det som ingen annan på Universal Mother.

Albumet har ett slags röd tråd i sin låtlista, och som man kan ana av albumtiteln är denna röda tråd moderskap och kvinnlighet i olika former: bilder av mödrar eller barn eller bådadera återkommer i de flesta av spåren, det finns som vanligt en del samhällskritik där Sinéad O’Connors feminism kommer upp, och även i de andliga inslagen (hon hade ju sympatiskt nog en tendens att tala förtröstansfullt om Gud och religion i sina texter) andas det hela av något slags gudomlig modersvinge. På så sätt hänger de flesta av låtarna bra ihop textmässigt.

Samtidigt hänger de även ihop musikaliskt sett. Som jag sade så är musiken på skivan övervägande stillsam, men viss variation finns det om man lyssnar koncentrerat, och man kan då också urskilja något av ett mönster. Själva introt till albumet är ett litet tal av feministen Germaine Greer, och när musiken väl kommer igång hör vi först den tunga ”Fire On Babylon” (med helt fantastisk vemodig ylande sång av Sinéad i hennes allra högsta register och en läckert samplad Miles Davis-trumpet). Sedan minskar tempot och volymen undan för undan för varje låt, det blir allt färre instrument och mer viskande sång, och även om det växlar mellan Sinéad-och-ett-ensamt-piano här och Sinéad-och-en-ensam-gitarr där och trummorna periodvis återkommer lite grann så känns det som man kommer allt närmare en helt tom och karg ”botten”. Till slut har det sista instrumentet försvunnit, det blir en låt med bara Sinéad och en liten kyrkokör (”In This Heart”) och därefter en låt med bara Sinéad helt a cappella (”Tiny Grief Song”) … men efter det börjar det hända saker igen i de två sista låtarna: det indignerade hiphopnumret ”Famine”, där Sinéad rappar om 1800-talets stora svält på Irland (som egentligen inte var någon svält – det förklarar hon minsann!) med en rad ur Beatles ”Eleanor Rigby” som refräng, samt den sanslöst andäktiga, psalmliknande ”Thank You For Hearing Me” som slutspår. Allt som allt är det ett upplägg som verkligen tar andan ur en.

Med ett så konstnärligt och känsligt ordnat album är det naturligtvis mer eller mindre helgerån att inte lyssna på alltsammans i rätt ordning och i ett svep, men det hindrar inte att det faktiskt ändå går att lyfta ut många av de enskilda låtarna och lyssna på dem en och en. Jag har redan nämnt några av de mest minnesvärda: ”Fire On Babylon” och ”Famine” är båda pulserande och energiska samtidigt som de är lågmälda och lätt minimalistiska. Här finns även en mycket rar liten vaggsång, ”My Darling Child”, som flödar över av öm moderskärlek och i slutet får ett Mozart-liknande arr (följt av att Sinéads egen son Jake, sisådär fem år vid inspelningstillfället, sjunger en egen liten visa på dryga tjugo sekunder). I ”Red Football” däremot blir det nästan som en rysk/sovjetisk folkaktig marsch à la ”Kalinka”, med en bitsk anti-objektifieringstext till.
Nämnas ska också de två covers som finns med. Det är en på Nirvanas ”All Apologies” – deras sångare Kurt Cobain (för övrigt nästan exakt jämnårig med Sinéad) hade nyligen tagit livet av sig när Universal Mother kom ut. Och så är det en version av Phil Coulters ”Scorn Not His Simplicity”. Den senare är ytterst gripande då den handlar om ett barn med Downs syndrom och de känslor man kan få inför det, och Sinéad tolkar detta vidunderligt.
Men den allra bästa låten av dem alla, det är nog ändå den nämnda avslutningen ”Thank You For Hearing Me”. Sinéad skrev egentligen den till sin expartner, kollegan Peter Gabriel, som ett tack-för-tiden-vi-haft-tillsammans, men texten funkar minst lika bra som en psalm och tacksägelse till Gud (de mörka sista verserna till trots). Visserligen betonar hon orden ”gentle” och ”silence” ganska konstigt, men vem bryr sig … med den vackra melodin och den atmosfäriska bakgrunden med sin pumpande trumloop, som tilltar mer och mer i styrka, blir man som lyssnare till slut komplett hypnotiserad.

Sedan återstår inget mer än att applådera, om man nu kan samla ihop sig tillräckligt för att göra det. Sammantaget är Universal Mother verkligen ett sant konstverk. Skivan gav inte ifrån sig några egentliga topplistehits à la ”Nothing Compares 2 U” (även om ”Thank You For Hearing Me”, ”Fire On Babylon” och ”Famine” faktiskt släpptes som singlar), men det är inte så konstigt heller, för här har Sinéad O’Connors musikhantverk tagit sig en annan och mindre lättillgänglig form. På sätt och vis tycker jag trots allt fortfarande att ”Nothing Compares …” är den bästa låten hon har gjort – för den är sorglig skönhet förkroppsligad i fem minuter med rent konkreta hitkvaliteter ovanpå det. Men om man tar känslan från den inspelningen och fördjupar sig i den känslan och jobbar vidare med den och låter den flyta ut över ett helt album, då får man den femtio minuter långa helhetsupplevelse som är Universal Mother.
Hoppas jag har uttryckt mig någorlunda begripligt. Jag tycker i alla fall att det är oförskämt väl värt tiden att sätta sig (eller lägga sig) och lyssna på detta ödsliga album. På ett koncentrerat sätt, tack.

Jag tror som sagt att jag får lägga till Sinéad på min ”idolplansch” här hemma. Det kanske går att skriva ut en särskild liten bild på henne och klistra upp någonstans i collaget där det är någorlunda tomt. Hon har verkligen förtjänat det.

Skiva: Sinéad O'Connor, Universal Mother, Chrysalis.
Betyg: 10 av 10.

Igelkotten recenserar en bok: Svensk rock, Lars Lilliestam

(recension juli 2024)

(Obs! Denna text skrev jag 2019 men lade aldrig ut den på bloggen – nu har jag grävt fram den och låter den bli recensionen för den här månaden!)

I bokhyllan i mitt arbetsrum står en bok som heter Svensk rock: musik, lyrik, historik, skriven av Lars Lilliestam. Den är en av några stycken böcker här i hemmet som jag har för vana att ibland dra ut ur hyllan och slötitta i vid tillfällen då jag inte har något annat för mig (typ väntar på någon i en enstaka minut eller så), med följden att jag kan den ganska bra.
Svensk rock är dessutom en av få böcker jag äger som jag har fått signerad av författaren. Det är inte så konstigt. Lars Lilliestam är professor emeritus i musikvetenskap i Göteborg, och läsåret 1997–98 läste jag grundkursen i just musikvetenskap och hade då honom som föreläsare och även handledare till B-uppsatsen jag skrev. (På den tiden var han docent i ämnet, men jag har sett att han senare avancerade till professor.) Han hade då precis givit ut Svensk rock, och jag fick köpa ett rabattexemplar med hans namnteckning i.
Som bekant fortsatte jag inte med mina musikvetenskapliga studier – jag är förvisso intresserad av musik, men så stor fallenhet för det har jag inte, och att jag valde att läsa musikvetenskap ett år berodde mest på att detta var tiden närmast efter studenten, då jag provade mig fram i studie- och yrkesvärlden. Men det var ändå väldigt intressant att studera ämnet, jag lärde mig faktiskt en hel del, jag minns Lars Lilliestam som en trevlig lärare (vet inte om han minns mig, men om han läser det här säger jag ett glatt hej!) och det är kul att fortfarande ha hans bok i hyllan som ett minne från gångna tider och ett rejält stycke allmänbildning.

Svensk rock är överlag ett mycket intressant verk, och märkligt nog finns det fortfarande så vitt jag vet inte så många andra böcker i samma stil – i alla fall inte på akademisk nivå som det är fråga om här. Det som Lilliestam gör i boken är att han går igenom svensk rockmusik, hur den låter, dess historia och ännu mer den kulturella och sociologiska bakgrunden: vad som är så typiskt svenskt med svensk rock och hur rocken här i Sverige har utvecklats jämfört med förebilderna från England och USA. Ackulturation, som det också kallas – på vilket sätt den anglosaxiska rocken har anpassats efter just svensk kultur. Lilliestam är mycket kunnig och insatt, och har förmågan att ingående och vetenskapligt analysera såväl låttexter som harmonik, melodier, spelteknik och allt annat musikaliskt – plus alla de där sociologiska faktorerna. Det som möjligen är lite trist är att han särskilt gärna använder artister han själv gillar som frekventa exempel: Eldkvarn, Ulf Lundell, Rolf Wikström, Peps Persson och andra som jag för min del anser vara ganska tråkiga (även om jag har respekt för dem), men det går väl att stå ut med och han nämner faktiskt väldigt många andra svenska artister också.

Särskilt positivt tycker jag det är att Lilliestam i Svensk rock försöker ha en respektfull hållning – även om han inte riktigt alltid lyckas (se nedan). Han är angelägen om att undvika att döma ut vissa musikstilar och band från förr: bland annat försvarar han de första försöken till rock i Sverige, som många andra musiklyssnare nog snarare hånskrattar åt, och han ifrågasätter gängse rockexperter som nästan alltid sätter England och USA som standard och tycker att rock i övriga länder bara är bleka efterapningar. Dessutom tar Lilliestam ibland upp fenomenet dansband, och kommenterar att detta är en genre med ytterst låg status men att man ändå inte borde avfärda den hur som helst. Även om jag själv inte tycker om dansband (och det tror jag inte att Lilliestam gör heller) så uppskattar jag när en lärd akademiker tar den musiken på allvar.
Faktum är att när jag gick den där musikvetenskapskursen och skulle skriva min uppsats med Lilliestam som handledare, så skrev jag om den då nyligen aktuella dagispoplåten ”Barbie Girl” med Aqua; det var mycket som en protest mot den rockestetiska elitism och snobberi som jag uppfattade fanns i den musikvetenskapliga världen (även i hög grad bland mina medstudenter) och jag tror faktiskt att jag hade Lilliestam på min sida där … man märker i hans bok att han försöker visa respekt även för de genrer som brukar avfärdas som smörja, och där var ju han och jag överens. (Sedan blev min uppsats om ”Barbie Girl” tyvärr inte särskilt bra utan mest bara en massa generaliseringar i kåserande stil – jag har inget sinne alls för vetenskapliga metoder – men det var ändå en givande process. Jag har ibland tänkt önsketanken att jag med mitt ämnesval kanske gav Lilliestam ytterligare en tankeställare.)

Hur som helst – även om Svensk rock alltså i det stora hela är en väldigt bra och tankeväckande bok, så märker jag när jag slöläser den att det finns vissa brister i den också. Små och få, men ur mitt perspektiv lätt irriterande … för jag är ett fan av ABBA och jag gillar Eurovision Song Contest, och det är just där som jag tycker att Lilliestam ”failar” och missar att följa sina egna toleranta principer för att istället börja generalisera.

Trots den i grunden neutrala tonen i Svensk rock kan man läsa rätt klart mellan raderna att Lars Lilliestam faktiskt har en rätt negativ syn på ABBA (och även på andra svenska ”exporter” som Roxette). Det är han förstås i sin fulla rätt att ha, men det är anmärkningsvärt att det poppar upp så synligt när han någon gång nämner dem i en i övrigt objektiv bok. Han säger till exempel mer eller mindre rakt ut att ABBA fick skylla sig själva för att de blev så kritiserade av proggare och andra smakdomare på 70-talet, och han verkar lätt skeptisk till att deras musik senare har uppvärderats. För mig, som upplever det som mycket rättvist och en lättnad att ABBA fått åtminstone ett visst mått av uppskattning efter att ha blivit rent ut sagt mobbade i Sverige under sin aktiva tid, är detta lite svårsmält.
Just när det gäller ABBA blir också Lilliestam lite väl kategorisk. På andra ställen i boken förklarar han att det finns en sorts skiljelinje mellan artister som tillmäter texterna stor betydelse och skriver utifrån sina egna tankar och erfarenheter (och därför underförstått är seriösa) och andra som inte gör det utan bara sysslar med underhållning, och även om han medger att den där skiljelinjen inte är helt absolut, så lyfter han just i fallet ABBA fram ett citat av Benny Andersson för att resolut kunna placera dem i den senare klassen. Vilket inte är helt sant. Även om ABBA i första hand var ett popband, så var deras texter (särskilt under de sista åren) både i hög grad personliga, med en historia bakom, och tänkta att säga något med. För att inte tala om deras sätt att arbeta i studion, som verkligen kännetecknades av kreativitet och skaparglädje. Det går inte att antyda att ABBA:s arbetssätt bara byggde på underhållning och kommersiell anpassning, och det är en myt att de enbart var en hitfabrik. Det känns som om Lilliestam förbiser eller helt enkelt inte känner till detta.
Han begår också ett kardinalfel när han i en fotnot gör det magstarka påståendet att ABBA har sitt ursprung ”i samma mylla som dansbanden”. Detta bygger han på en enda ABBA-låt, nämligen ”I Do, I Do, I Do, I Do, I Do”, och det känns lite klent i sig att låta en enda låt bli avgörande på det sättet. Sedan får man ju medge att just den låten är väldigt dansbandslik med sina saxofoner i stämmor, men dansband kan man ändå inte säga att det är – ”I Do” är inspirerad av betydligt äldre musik än så, närmare bestämt europeisk storbandsschlager från 1940- och 50-talet, och orkesterledare som Billy Vaughn. Det är en inspirationskälla som även dansbanden öst ur, men det går ju ändå inte att säga att ABBA har särskilt utpräglade dansbandsrötter för den sakens skull. Dansbanden har tillika hämtat mycket från rock’n’roll, vilket Lilliestam också medger på andra ställen, och med den logik han använder för ABBA och ”I Do” så skulle det betyda att alla de grupper som har element av rock’n’roll i sin musik är sprungna ur samma mylla som dansbanden – vilket knappast någon skulle vilja hålla med om!
Det här låter kanske som en bagatell, men för mig är det ett riktigt ordentligt skönhetsfel: ett alltför ivrigt försök att få in ABBA i ett fack som inte är till deras fördel. ABBA är faktiskt en av de grupper i populärmusikhistorien som är allra mest svårplacerade och har den rikaste floran av influenser från många håll, och då borde man i en bok om svensk populärmusikhistoria erkänna det istället för att sätta irrelevanta etiketter på dem.

När det gäller Eurovision Song Contest så nämns den tävlingen (och Melodifestivalen) väldigt lite i Lilliestams bok, och det är på sätt och vis inte så konstigt eftersom boken trots allt är koncentrerad på rock av anglosaxiskt ursprung, vilket har varit ganska underrepresenterat i ESC. Men jag upplever ändå att ESC- och MF-fenomenet skulle ha kunnat omnämnas och avhandlas åtminstone lite mer i boken, och även på ett mindre svepande sätt. Lilliestam använder den ytterst felaktiga benämningen ”Eurovisionsschlagern” och låter detta rentav syfta på såväl ESC som MF samtidigt, och han är även i detta fall väldigt kategorisk och verkar se det som att mer eller mindre alla låtar från de två musiktävlingarna är av ungefär samma likriktade karaktär.
Jag kan inte heller låta bli att tycka att det som Lilliestam skriver om rockexperters inställning att det bara är USA och England som kan göra riktig rock, och att de andra ländernas (även Sveriges) försök är patetiska, borde ha gått att vidareutveckla med en liten jämförelse med musiken i Eurovision. För där är ju just detta aktuellt i allra högsta grad, inte minst från svenska kritikerhåll … musiken från länder runtom i Europa i ESC döms febrilt ut och godkänns inte på något sätt som likvärdig med äkta och autentisk rock och pop från de ”riktiga” musikländerna. När jag läser vissa passager i Lilliestams bok, där han problematiserar anglocentrerad musikkritik men samtidigt inte ägnar Eurovisionfenomenet många tankar, så kliar det verkligen i mig att utbrista: ”Vad säger du då om inställningen till Eurovision?” ”Det där att kritiker och TV-tittare i Sverige hånskrattar åt bulgarisk disco, portugisisk progg och vitrysk folkrock, vad drar du för paralleller där?” ”Om nu icke-anglosaxiska länders rockmusik är värd respekt, varför gäller inte det musiken i Eurovision då?”
Det finns liksom ingenting på den fronten i boken – inga jämförelser, inte ens en liten anknytning. Och då är det ändå på det sättet att Eurovision Song Contest (precis som ABBA:s musikaliska bakgrund) är en hel smältdegel av influenser, stilkrockar och nationella särdrag. Det finns massor att studera och dra vetenskapliga slutsatser av i ESC – det är, för att använda Lilliestams egen favoritterm, ett under av musikalisk ackulturation. Det är minsann inte bara en likriktad smet … men ändå känns det som Lilliestam betraktar ESC och MF som just det och därför ignorerar dem.

Nu ska man förstås komma ihåg att det var 1998 som Lars Lilliestam gav ut Svensk rock. Det har gått över tjugo år sedan dess och mycket har hänt, inte minst i Eurovision- och Melodifestivalvärlden, som ju har vuxit och utvecklats stort. Jag vet inte heller om Lilliestam på senare år kanske faktiskt har uppmärksammat just det här jag påpekar. Jag har ju inte alls läst de alster han kommit med efter 1998 (vilket väl måste vara en hel del). Över huvud taget har jag väl knappast något att säga, då han är vetenskapsman med ett helt liv av musik bakom sig medan jag är på sin höjd amatörmusiklyssnare. Det är som om jag t.ex. skulle ringa upp Emmanuel Macron och komma med tips till honom om hur han ska styra Frankrike på bästa sätt.
Men i Svensk rock får jag i alla fall intrycket att Lilliestam, även om han i det stora hela visar upp en beundransvärd tolerans och objektivitet (särskilt mot dansbanden), ändå delvis är kvar i den rockestetik, inriktad på autenticitetsideal och förakt mot kommersialism, som det märks att han delvis har sin musikideologiska bakgrund i.
Om jag kunde prata med Lilliestam i nuläget så skulle jag (som den beskäftiga besserwisser jag är) tipsa honom om två intressanta verk. Dels Carl Magnus Palms bok ”ABBA – människorna och musiken”, som ger en mer rättvisande teckning av ABBA och vad de åstadkom och vad som låg bakom det. Och dels bloggen ”Tobson och alla bidragen”, där min Eurovision-bloggarkollega Tobson på ett otroligt intressant och respektingivande sätt berättar om vartenda bidrag och varenda artist som någonsin medverkat i ESC. Läser man de två verken (och kanske i synnerhet Tobsons blogg) så inser man verkligen vilka historier som ligger bakom musiken och vilken komplicerad väv av inspiration, impulser, intryck och personligheter som till slut leder fram till att en grupp blir världsstjärnor eller en artist ställer sig på scenen i Eurovision. Lilliestam har full respekt för denna bakgrund och den stora integriteten och konstnärligheten när det gäller Ulf Lundell och Eldkvarn … en respekt som också smittar när man läser hans bok, men samtidigt skulle det inte skada om han på allvar fick upp ögonen även för den musik som kanske kan framstå som mindre seriös än Lundell.
För professor Lilliestam är, som sagt, en oerhört skicklig forskare och vetenskaplig författare – och jag kan varmt rekommendera Svensk rock.

Bok: Lars Lilliestam, Svensk rock: musik, lyrik, historik, Bo Ejeby Förlag.
Betyg: 7 av 10.

Igelkotten recenserar en resa: Silja-kryssning Stockholm-Helsingfors

(recension juni 2024)

Nu är det sista dagen i juni månad och jag har inte fått ur mig någon recension för månaden ännu … mycket för att jag helt enkelt inte kommit på något att recensera.
Men jag kom i sista stund på att jag kan ta till ett annorlunda grepp och recensera en typ av produkt som jag inte recenserat tidigare, åtminstone inte på det sättet. Nämligen en resa.
Jag är ju inte bara förtjust i resor utan har precis nyligen varit ute på en, närmare bestämt en kryssning mellan Stockholm och Helsingfors med Silja Line. Och varför inte recensera hur det är? Så blir det som ett slags rekommendation av vad som ju faktiskt också är ett inramat resepaket som går att fälla omdömen om.

Det är förstås inte första gången som jag och familjen gör just den där trippen – från Stockholm till Helsingfors över en natt, en dag i Helsingfors och så tillbaka igen över en natt till. Det konceptet har vi gjort så många gånger att de inte går att räkna. Har man en gång blivit Finlandskryssningsfantast så bara måste man återkomma då och då. Följaktligen är jag väl kanske lite partisk från början, för jag anser ju att en Helsingforskryssning i grunden är trevlig och minnesvärd nästan oavsett vad som händer under resan och hur kvaliteten är på detaljerna. Men jag ska ändå försöka vara någorlunda saklig i min redovisning och skriva så att någon som själv aldrig gjort resan kan få en rättvis uppfattning.

Sammanfattningsvis, beträffande omständigheterna: När vi åkte nu den här gången så gjorde vi alltså det med Silja Serenade, som tillhör Silja Line (egentligen heter de numera Tallink Silja, men jag kommer aldrig att helt förlika mig med att rederiet köptes upp av Tallink och därför tänker jag fortsätta säga Silja i all oändlighet). Vi utgick från Värtahamnen i Stockholm söndagen efter midsommar klockan 16:45, vi var framme i Helsingfors måndag förmiddag klockan 10:30 finsk tid (09:30 svensk), sedan avgick båten hemåt igen samma dag 17:00 finsk tid (16:00 svensk) och vi var tillbaka i Stockholm på tisdagen 10:00. Det är det upplägg det brukar vara.
Och jag tar och delar upp detta i två olika delar, båtresan respektive Helsingforsvistelsen, och tänkte rada upp diverse olika aspekter av dem som är värda att kommentera, i synnerhet för en utomstående.


BÅTRESAN

Först och främst: för den som inte vet så är Silja Serenade, och hennes nästan identiska systerfartyg Silja Symphony, två stora och flotta fartyg som bara i sig ger en upplevelse och är värda att man åker en tur med dem. De har vid det här laget varit i trafik i många år mellan Stockholm och Helsingfors, men de har fräschats upp då och då så att man inte märker att de faktiskt är byggda redan 1990, och den senaste renoveringen var ganska nyligen, så för närvarande känns det extra fräscht att vara ombord på dem. Det är prydligt i hytterna och i alla de allmänna utrymmena. Och Silja Serenade (som alltså var den av systrarna vi åkte med nu i det här fallet) är på det hela taget en förträfflig kryssningsskuta som är ett slags föregångare till alla de enorma vräkiga kryssare som nu för tiden stävar omkring i Medelhavet och Västindien. Fartyget utmärks framför allt av sin snitsiga promenadgata på däck 7, Promenade, som skär rakt igenom hela båten på längden och är kantad av butiker och restauranger – plus att den är öppen hela vägen upp till glastaket ovanför däck 12 så att många av hytterna har kunnat placeras i långa rader med fönster ner mot Promenade. Nu hade inte vi en sådan hytt, och det brukar vi sällan ha eftersom vi föredrar de hytter som har havsutsikt istället, men det är en klar fördel att kunna välja antingen-eller och det innebär också att det är en större andel av fartygets hytter som har fönster i någon form, inåt eller utåt. Mycket praktiskt och som sagt oerhört snyggt designat – en alltid lika maffig syn. Fartygets beskaffenhet höjer alltså upp betyget på en Helsingforskryssning rejält redan från början, för det här är liksom ingen vanlig tråkig färja!
När det gäller allt vad man kan sysselsätta sig med ombord så har jag följande att säga.

Maten brukar vi på våra kryssningar alltid inta i den stora bufférestaurangen Buffet Serenade (ligger på däck 6 men har en smart ingång/nedgång från Promenade på däck 7), där det serveras smörgåsbord. Vill man välja något annat så finns det ett antal andra matställen ombord också, längs hela Promenade, men buffén känns för oss alltid som det mest prisvärda och trevliga alternativet, för där kan man ju äta och dricka hur mycket man vill. Och smörgåsbordet gjorde oss inte besvikna den här gången heller: där finns goda och intressanta rätter i överflöd och kvaliteten är utmärkt. Så där på sommaren tenderar det visserligen att bli ganska trångt i lokalen när det är många resenärer som äter, men det är snabbt övergående: när man väl har börjat förse sig och är på plats vid bordet är det bara att njuta, och det dröjer inte länge förrän folk har börjat gå och det genast blir tystare och mer svängrum. Likadant är det vid frukosten, som serveras i samma restaurang och också alltid är utsökt.

Karaoke är något som ofta brukar förknippas med kryssningar, och detta finns också längst upp i fartyget, på ”extradäcket” däck 13, i den festvåning precis under skorstenen som numera går under namnet ”New York Club and Lounge”. (Jag föredrog det ursprungliga namnet ”Stardust”, som ännu lever kvar i och med att hissknappen som leder dit är märkt med en stjärna.) Tyvärr är klubben/loungen nu för tiden inredd på ett ganska spartanskt sätt, med borden glest utströdda på en enda rad så att det inte blir någon riktigt intim stämning i publiken. För en svensk resenär är det kanske inte heller jättekul att de allra flesta som sjunger karaoke där i lokalen är finnar som sjunger okända finska låtar – men där blir det ju vad man gör det till, för dels kan man se den finska karaoken som en exotisk del av kryssningsnöjet, dels är det fritt fram att själv gå fram och sjunga något ”svenskt”! Förut hade stället en katalog med låtar man kunde bläddra i, men numera får man istället söka fram lämplig låt i en app … ja, det kanske går att vänja sig vid. Tröttnar man sedan på karaoken ligger det nära till hands att beundra utsikten genom glasfönstren (det är ju som sagt högst upp i fartyget, så det går att se en del därifrån) eller gå ut och ströva på däckpartierna intill. En del av karaokebarens sittplatser är, åtminstone sommartid, förlagda utomhus, och däck 12 alldeles nedanför utgörs dels av ett prima soldäck – där vistades vi nu den här gången med stor behållning, då vädret var perfekt – dels av den vindskyddade passagen Moonlight Promenade som är trevlig att gå i.

För övrig underhållning ombord finns det flera olika ställen, bland annat en pub i akterdelen av Promenade, men den plats som vi i vår familj oftast söker oss till är ”Starlight”, tidigare kallat ”Atlantis Palace”. Det är en stor show- och danslokal i två våningar som upptar en stor del av fartygets för, med ett dansgolv som görs om till scen när det blir dags för uppträdanden, och där finns också barer och en spelhall med roulette/Black Jack och spelautomater. Så där kan man uppehålla sig länge: oftast finns det gott om sittplatser, utom kanske just när showen ska börja. Showen i fråga, som brukar kallas ”midnattsshow” även fast den inte alltid börjar vid midnatt (det märkte vi brådstörtat nu under vår resa), brukar vara något slags dansuppvisning som alltid är trevlig att titta på om än inget överdådigt, och beträffande besökarnas egna dansmöjligheter så finns det alltid något fullt kompetent liveband på plats som håller igång under kvällen. Ibland är det mest barn som skuttar runt på dansgolvet, men då och då blir det tillfälle för oss ”gamla” att ta en svängom också. Är man inte jätteangelägen om att dansa eller se på showen så rekommenderar jag att man åtminstone tillfälligt slår sig ner i den del av Starlight som ligger ”bakom” scenen/dansgolvet, det vill säga precis framme i fören med utsikt genom panoramafönstret rakt fram. Så där en ljus kväll och natt i juni blir det synnerligen angenämt att kunna se ut dit. Så länge man nu kan … för tyvärr stänger Starlight redan klockan ett på natten (finsk tid) så att man blir mer eller mindre tvungen att gå och lägga sig. Det hade inte skadat om de erbjudit möjligheten till mer långvarigt nattsudd.

När det gäller spel så har jag länge haft en passion för att pröva lyckan på pokerautomaterna, där det faktiskt har brukat finnas vissa möjligheter att gå med vinst. Tyvärr har automaterna bytts ut och gjorts om rätt mycket på senare år, och för närvarande är de inställda så att det är ganska meningslöst att försöka dubblera vinsten (där gäller en ”slumpa ett kort högre än dealerns”-princip som uppenbart missgynnar den som spelar). Plus att de nu också är helt kontantfria så att man måste inleda med att blippa sitt kort och får lösa ut eventuella vinster med en utskriven kupong … det är väl en oundviklig konsekvens av det kontantlösa samhället i både Sverige och Finland, men jag tyckte det var roligare att stoppa mynt i automaterna och höra hur det rasslade. Jag tänker nog inte spela på automaterna mycket mer på kryssningarna.

En helt annan aspekt av färden på Silja Serenade är resvägen, och där måste jag säga (vilket jag märkte särskilt tydligt den här gången) att om det är på sommaren och vackert väder så gör man klokt i att stå på däck långa stunder, särskilt de första timmarna efter avfärden från Stockholm. Naturen och miljöerna där i skärgården är fantastiska att se från ett båtdäck. Likaså är det stämningsfullt att befinna sig där ute när fartyget på utresan anlöper Mariehamn vid elvatiden på kvällen. Eller att göra det på tillbakavägen från Helsingfors, när det går att skåda Hangö och Bengtskärs fyr i fjärran.

Shopping till slut finns det rika möjligheter till i den rejält tilltagna taxfreebutiken ombord. Hur pass fördelaktiga priserna är kan förstås diskuteras, men det kan nog finnas ett och annat fall där man kan kommer över någonting billigare än man hade gjort iland. Sortimentet på alkohol, godis och parfymer är i alla fall, och har alltid varit, rikt.


I HELSINGFORS

Nu går vi över till vad man kan hitta på under den tid då Silja Serenade ligger vid kaj i Helsingfors och man som kryssningsresenär går av (såvida man inte ligger bakfull i sin hytt 😊). Den tid man har är alltså sex och en halv timme, i praktiken fem och en halv eftersom man bör vara noga med att vara tillbaka ombord i god tid och inte råka bli strandsatt när fartyget ger sig av igen.
Och faktum är att fem och en halv timme nästan känns för lite, åtminstone om man har tänkt sig en sådan aktivitet som att åka ut till fästningsstaden Sveaborg (som är Helsingfors allra största sevärdhet) eller till Högholmens djurpark. De sakerna tar sin lilla tid, särskilt som man ska passa båttider fram och tillbaka, och vill man använda Helsingforsvistelsen till dem är det nog bäst att inte göra något annat först utan att sätta igång så fort man kommit av Silja Serenade.

Nu är det ju det att i min familj så vill vi alltid gå på stan också, och gå i affärer och handla typiska finska mat- och godisvaror som inte finns i Sverige, och då blir det svårt att kombinera med Sveaborg eller Högholmen. Då blir det helt enkelt en fråga om vad man prioriterar. Jag vet i alla fall sedan tidigare att Sveaborg är värt att besöka, men som sagt, man ska ha tid på sig för att få ut något av det. Väljer man bort detta får man nöja sig med att ströva omkring i Helsingfors – och det är förstås inte så dumt det heller. Senatstorget med domkyrkan och de andra monumentala byggnaderna är ståtligt, Salutorget är mysigt att gå omkring på och Stockmanns varuhus har väl kanske inte direkt låga priser men är ett tjusigt Mammon-tempel.
Andra saker som går att hinna med under de timmar man har (även om vi inte tog dem nu på den här resan) är den mycket originella Tempelplatsens kyrka (som man brukar få ta spårvagnen till), den likaså iögonfallande ortodoxa Uspenskijkatedralen, en sightseeingtur med båt som utgår från Salutorget (Helsingfors är en stad som passar att se från vattnet) samt en tur i det pariserhjul som också står där i närheten. Mycket mer hinner man nog inte med av det som finns på gångavstånd. Men det är åtminstone en riktigt stor fördel att färjeläget där Silja Serenade lägger till är beläget en ganska kort bit från Salutorget och Helsingfors centrum. Det måste vara mycket värre för de finländare som åker på Sverigekryssning och som när de kommer till Stockholm hamnar i den avsides belägna Värtahamnen och är tvungna att söka sig till Gärdets tunnelbanestation innan de över huvud taget kan börja ”göra stan”.

Ja, det här var nog allt jag hade att säga om en Helsingforskryssning för den oinvigde. Sammanfattningsvis kan jag, även om jag nu också har nämnt vissa mindre bra detaljer, helt klart rekommendera den där turen.
Sedan är det ju oundvikligen så att en stor trivselfaktor för min egen del är att jag, med mina finska rötter och mina besök hos släkten i Finland som barn, naturligtvis älskar Finland och alltid blir smått galen av patriotism och blodsbandskänslor varje gång jag kommer dit. Därför känns det alltid större för mig att komma till Finland än det kanske gör för andra. Men med tanke på att min fru och våra barn (som inte har samma anknytning till Finland som jag) har smittats och uppskattar de där kryssningarna väldigt mycket de också – det gjorde de även denna gång – så måste det ju ändå vara någonting som gör en tripp till Helsingfors till en garanterat trivsam resa för vem som helst. (Vilket också märks på den stora mängd internationella passagerare som brukar finnas med.)
Testa själva vetja! Om ni inte redan gjort det. Båten är en minnesvärd farkost, om inte annat.

Resa: 2 dagars kryssning Stockholm-Helsingfors-Stockholm, Silja Line.
Betyg: 9 av 10.

Igelkotten recenserar två skivor: Use Your Illusion I och Use Your Illusion II, Guns N’Roses

(recension maj 2024)

När jag först fick höra talas om Guns N’Roses – och hörde på Trackslistan hur de lät – så avfärdade jag dem som ”de där långhåriga suputerna och hårdrockarna”. Hårdrock hörde inte till mina favoritgenrer år 1991–92. (Möjligen kan min aversion mot GN’R också ha haft att göra med att en tjej, som jag var lätt intresserad av, mest bara hade ögon för sångaren Axl Rose.)
Och när min (jämfört med mig) rebelliske lillebror, trots mina enträgna varningar och förmaningar, i augusti 1992 köpte en kassett med Guns N’Roses – närmare bestämt Use Your Illusion I – då var också min första reaktion att det var skräpmusik. Som jag skrev i min dagbok den dagen: ”Det är för bedrövligt att han redan gått in på syndens stig. Vi hade på lite av bandet i bilen. Bara skrik och skrål.”
Men det dröjde inte länge förrän jag själv gått in på syndens stig. 😊 Jag kunde inte undgå att höra en del av den där kassetten Use Your Illusion I som brorsan spelade, och lyssnade till och med själv (för jag var alltid lite intresserad av all musik som alla i familjen införskaffade, jag hade faktiskt ett ganska öppet sinne på det sättet) och blev tvungen att medge att flera av låtarna där faktiskt var rätt bra trots allt. När jag väl vant mig vid Axl Roses sätt att sjunga så tyckte jag inte heller att det var ”bara skrik och skrål” utan insåg att Guns N’Roses på det hela taget var ett tekniskt skickligt band och att deras musik var både läcker och kreativ. Helt avgörande blev sedan när jag fick höra tvillingvolymen till Use Your Illusion I, alltså Use Your Illusion II. Där fanns det ännu fler guldkorn till låtar som gav mig wow-upplevelser, och så var jag fast och blev ett fan till Guns N’Roses för all framtid.

Fortfarande tycker jag att det är de där två Use Your Illusion-albumen från 1991, med sina respektive ikoniska omslag (samma motiv på båda, men ettan har gulröda färgtoner och tvåan blålila), som är det bästa GN’R har gjort. Jag är fullt medveten om att de flesta av fansen föredrar gruppens debutalbum Appetite For Destruction från 1987, och visst, det är också en bra skiva, men Use Your Illusion-dubbeln är i mitt tycke mer episk – som ett variationsrikt storverk, ett helt smörgåsbord av hårdrock i olika former.
Use Your Illusion-skivorna ska nu därför få bli föremål för denna månads recension. Men istället för att beskriva dem mer övergripande ska jag göra så som jag en gång såg att en musikskribent hade gjort med Beatles ”vita album” (också en klassisk ”dubbelskiva”, även om den noga räknat bara är ett album medan UYI formellt är två olika). Nämligen att skriva korta omdömen om de sammanlagt trettio UYI-spåren ett i taget, rangordnade så att jag börjar med den sämsta låten och slutar med den bästa.
Ja, för det får jag ju medge, att Illusion-skivorna inte enbart innehåller bra låtar. Några mindre lyckade finns det där, och det är kanske oundvikligt också när en grupp rapar ur sig så pass mycket musik på en gång. Jag kan därför inte heller sätta toppbetyget 10 av 10 på de båda albumen, det får räcka med 9. Men de är ändå som helhet mycket övertygande, och jag håller verkligen inte med de kritiker som tycker att det är alldeles för mycket utfyllnad på dem. De flesta låtarna är ändå utmärkta.
Nu börjar vi med min genomgång. Nerifrån och upp alltså. Här kommer de låtar som gjordes av Axl Rose (sång), Slash (sologitarr), Izzy Stradlin’ (kompgitarr), Duff McKagan (bas), Matt Sorum (trummor) och Dizzy Reed (keyboards) på den gula och den blå skivan. Inom parentes står vilken av skivorna varje låt är från och vilket nummer den har där.

30. ”My World” (II:14). En liten smaklös industrisyntuppvisning som Axl gjorde utan de andras vetskap och placerade sist på UYI II. Det borde han ha låtit bli … detta är mest bara sexism och inget annat, med stön och allt.
29. ”Don’t Cry (Alternative Lyrics)” (II:13). Som synes en alternativ version av ”Don’t Cry” vars ”riktiga” version finns på UYI I. Den här, som har en annan text och en något annorlunda melodi i versen men annars låter exakt likadant, är tillsammans med ”My World” något slags bonusspår på UYI II. Båda känns helt överflödiga och jag hade föredragit om skivan avslutats ordentligt med föregående ”You Could Be Mine” istället.
28. ”Perfect Crime” (I:5). I en recension jag läste för länge sedan stod det om UYI I att ”de verkar tro att det räcker med några snuskiga ord på varje låt för att det ska bli upproriskt och bra”. Just när det gäller den här låten så håller jag med. Den är kort, snabb och punkaktig men innehåller egentligen ingenting och flyger förbi i all hast.
27. ”Shotgun Blues” (II:6). Också en punkig låt, det finns några sådana på de båda skivorna, och det här är en av de mindre inspirerade och platsar inte riktigt på den i övrigt ganska progressiva blå skivan. Även här verkar det vara de snuskiga orden som är huvudsaken.
26. ”Bad Apples” (I:14). Inget fel på energin eller musikaliteten, men själva låten är mest bara entonig och skrikig, den hade kunnat göras mer spännande.

25. ”Right Next Door To Hell” (I:1). På sätt och vis en bra inledning på UYI I, introt lovar gott med den pumpande basen, men känslan blir att låten är just ett intro och inte så mycket mer. Rak, kortfattad punkrock på tre minuter.
24. ”Yesterdays” (II:3). En ganska lugn liten poprockbagatell, melodiös och snygg och på något sätt ganska typisk Guns N’Roses i deras mer tillrättalagda stunder … men snabbt överstökad.
23. ”Back Off Bitch” (I:8). Här är Axl åter igen punkaktig och ful(are) i mun, men till skillnad från de mer hafsiga låtarna i den stilen på UYI-skivorna har det här blivit en mer komplett låt av det hela. Ganska medryckande refräng och mellanspel.
22. ”Dust N’ Bones” (I:2). Svängig sak med gott om läckert pianospel och något slags Rolling Stones-anda över sig. Typisk ”mittemellan-låt”.
21. ”14 Years” (II:2). Påminner lite om föregående ”Dust N’ Bones”, och de båda ligger också som andra spår på den gula respektive blå skivan – och i båda fallen delar Axl och Izzy på sången. Pianokompet är ännu mer framträdande här och låten aningen bättre.

20. ”Don’t Cry” (I:4). Snyft-power-ballad som är en av Guns populäraste låtar, men det är inte utan anledning den har gett gruppen ett (i övrigt oförtjänt) rykte av att vara ett fejk-hårdrockband, och man tröttnar ganska snabbt på den. Bästa partiet är helt klart Axls ”aiii-ee-aa-ii-ee-aiiiii” i slutet, för där blir det nästan ironiskt istället.
19. ”Get In The Ring” (II:5). Guns N’Roses argaste låt? Ja, förmodligen, när en tvärilsken Axl med idel svavelosande svordomar sprutar galla över diverse namngivna musikjournalister. Hela låten är så full av energiskt musikaliskt raseri att man blir imponerad men samtidigt matt. (Här kan jag flika in att jag förr i tiden brukade säga att om Hammarby någon gång åker ur allsvenskan i bandy så ska jag skadeglatt spela partiet 4:06–4:17 i ”Get in The Ring” om och om igen. 😊 Det har hittills inte hänt, och jag har nog inte heller lust att göra allvar av det påfundet längre, men en lite kul idé var det ju.)
18. ”Don’t Damn Me” (I:13). Texten är den här låtens främsta tillgång – här riktar Axl uppmaningar till sina kritiker att inte fördöma honom och till fansen att inte avguda honom. Självutlämnande och intressant. Musikaliskt är låten mindre märkvärdig (och lite långdragen) men har en käck refrängmelodi.
17. ”You Could Be Mine” (II:12). Får sig ett rejält lyft av att den funkar så bra i eftertexterna till Terminator 2, med alla associationer det ger. Annars ingen kanonlåt egentligen utan bara plain hårdrock, även om det är fullt kompetent GN’R i fin form.
16. ”So Fine” (II:10). Vi slår av på tempot och det blir ganska känslosamt när Duff sjunger om sin framlidne idol Johnny Thunders samtidigt som Axl huttrande sjunger om erotisk besatthet. (Ja, jag tror låten handlar om båda sakerna på en gång.) Ganska snygg och lätt bluesaktig komposition där det plötsligt går fortare i sticket … lite som Beatles ”Something”.

15. ”Dead Horse” (I:15). Lite lustig låt som börjar mycket lugnt med endast akustisk gitarr, varpå den plötsligt vrålar igång med full speed efter en minut. Men egentligen är det en fullt duglig poprocklåt (nästan schlagerhårdrock) à la Rose. Slutar sedan likadant som den började, för att på skivan övergå via en suggestiv ultrarapid-loop till hjärtslagen i början av ”Coma”. Snyggt.
14. ”Knockin’ On Heaven’s Door” (II:4). De två UYI-skivorna har varsin cover på en låt av en 60-talslegendar – på den blå skivan är det Bob Dylan som är på tapeten. GN’R gör också verkligen det mesta möjliga av ett rätt simpelt original. Särskilt strålande blir det under låtens andra halva när de får sällskap av en gospelkör.
13. ”Garden of Eden” (I:12). Wow, här går det galet fort! En mycket lång och ordrik text rabblas/skriks fram av Axl inom loppet av två och en halv minut, och då hinner Slash ändå med ett gitarrsolo också. Inte särskilt melodiöst men otroligt energiskt, och den bästa av de punkinfluerade låtarna på UYI-skivorna. (Se gärna på den likaledes galna videon!)
12. ”You Ain’t The First” (I:6). Som otrolig kontrast kommer denna lilla stillsamma, akustiska countrylåt i valstakt … är det verkligen fortfarande samma grupp? Ja, det är och förblir finurliga Guns N’Roses, och den här har jag alltid gillat i all dess enkelhet.
11. ”Live And Let Die” (I:3). Den andra covern (apropå ”Knockin’ On Heaven’s Door”) är förstås hämtad från Paul McCartney, och den får verkligen liv och rörelse här, vilket den egentligen inte har i originalversionen. Riktigt läckert att klä den högst ovanliga kompositionen i hårdrocksskrud och krydda den med blås (om än syntifierat sådant).

10. ”Civil War” (II:1). En liten skillnad finns det i låturval mellan den gula och den blå skivan, och det är att UYI II har en större andel långa, ambitiösa och progressiva låtar. Det börjar direkt på det sättet i det mångfacetterade öppningsspåret ”Civil War”. Snyggt, vackert och avancerat rakt igenom, från den samplade rösten från filmen ”Rebell i bojor” ända fram till tempohöjningen mot slutet och så det fallande regnet som avslutar. Utmärkt pacifistisk text också.
9. ”November Rain” (I:10). Här var det Axl som fick fria händer och skapade denna synnerligen vemodiga och romantiska låt med hela den där väggen av syntstråkar. Ovanpå det lade sedan Slash några av sina mest beundransvärda gitarrinsatser. Episk låt, som dock tyvärr tenderar att tjatas ut ibland.
8. ”Bad Obsession” (I:7). Härligt, nu blir det munspel också! Ganska mycket dessutom, och allmänt röj och fart i en bluesaktig låt som var ett av de första tecknen jag uppsnappade på att de där Guns N’Roses kanske inte var så tokiga ändå.
7. ”The Garden” (I:11). Ytterligare ett exempel på hur många olika musikaliska influenser som faktiskt finns på UYI-skivorna. Här blir det countryaktigt, med snygg slidegitarr och utsökt samspel från hela gruppen på det hela taget. Varvat med detta kommer sedan också betydligt hårdare refränger, där Alice Cooper är gästsångare (eller snarare gästtalare), men det funkar bra ihop alltsammans ändå.
6. ”Double Talkin’ Jive” (I:9). En nästan instrumental låt, den har bara två korta verser som stökas undan i början av låten, och sedan blir det en ekvilibristisk stämningsfull gitarruppvisning – som går över i något slags stillsam flamenco. När GN’R har spelat den här live har de ibland hållit på och improviserat i åtskilliga minuter, och det kan jag förstå, den är verkligen värd att köra länge.

5. ”Pretty Tied Up” (II:8). Ett av de läckraste låtintron jag vet! Izzy gör en exotisk spännande insats på sitar, sedan kommer de övriga instrumenten in under några dramatiska sekunder och så brakar det loss. Även låten som följer fortsätter att sprudla av uppfinningsrikedom. Jättesnygg melodi i versen och gitarrsolot är ett av Slashs bästa.
4. ”Breakdown” (II:7). Avancerat ihopsnickrad låt som består av många olika delar, partier och tempon (och Matt har anmärkt på att den på grund av det var hiskligt svår för honom att lära sig), men den är sanslöst snygg som helhet. Jag har alltid varit svag för i synnerhet pianospelet som binder ihop alltsammans, men alla i gruppen är fulländade virtuoser här. Axls recitation i slutet är en fröjd att rabbla med i om man kan.
3. ”Locomotive” (II:9). Lyssna på Slashs gitarrvägg i den här … bättre kan det inte bli! Även Duff dundrar på med basen som en hel maskin, och Axl har åter igen fått ihop en riktigt snygg melodi i verserna. Texten är lång och låten stundtals brötig, men egentligen följer den ett schlagermönster (om än väldigt utdraget) och man tröttnar inte för det är helt enkelt bara så mycket positiv energi i detta.
2. ”Coma” (I:16). Avslutningsspåret på UYI I är också det längsta på de båda skivorna, tio minuter, och det är verkligen värt att vänta på. Otroligt stämningsfullt verk … redan inledningen med hjärtslagen skapar spänning, och så kommer det där ödesmättade, dova riffet och en riktigt spännande text om att sväva mellan liv och död (och till slut välja att leva). Även här är det en låt med en massa olika delar, och de är snygga allihop men allra bäst blir det i det överjordiska, svävande ”nära döden”-mellanpartiet. Perfekt låt att lyssna på i ett mörkt rum, tyckte jag länge.
1. ”Estranged” (II:11). Och allra bäst på de två skivorna är naturligtvis denna, som jag vet att jag har skrivit berömmande ord om redan tidigare. Översiggivet sjunger Axl självbiografiskt om ett förhållande som kraschat, och han spelar ljuvligt på sitt piano och Slash bidrar med sina vemodigt tjutande gitarrslingor. En rad olika verser och solon avlöser varandra och det hela blir ett mästerverk som nu i många, många år har legat på min personliga topp 10 med favoritlåtar.

Ja, det här var allihop. Sammanfattningsvis kan jag säga att om jag måste välja ett av de två albumen som är bättre än det andra, så tycker jag att den blåa UYI II är något bättre, därför att merparten av de låtar jag tycker är allra bäst på de båda skivorna kommer därifrån (vilket nu också syns på min ranking). Men det är målfoto. Båda skivorna har en mängd bra låtar i allmänhet.
Både Use Your Illusion I och Use Your Illusion II är helt enkelt två oförglömliga album. Har ni inte lyssnat på dem så gör det (alltid hittar ni några favoriter bland de trettio mycket olika spåren). Och har ni lyssnat så gör det igen. De här Guns N’Roses-albumen är kultur.
(”Bara skrik och skrål”? Nej, det var då för väl att jag lyssnade ordentligt så att jag fick denna grava missuppfattning ur hjärnan.)

Skiva: Guns N'Roses, Use Your Illusion I och Use Your Illusion II, Geffen Records.
Betyg (tillsammans): 9 av 10.