(recension januari 2025)
I vanlig ordning var det flera stycken spel som delades ut som julklappar i vår familj nu under den gångna julen. Två av dem är inte bara spel utan samtidigt något av ”intressanta fenomen”, och denna månads recension blir därför av dem båda på samma gång.
Det ena heter ”Bananagrams” och är ett bokstavsspel.
Och det andra heter ”Apostlaspelet” och är ett kristet kortspel.
Även om de två spelen är av helt olika konstruktion och handlar om olika saker, så har de det gemensamt att de båda är väldigt små och behändiga att ta med sig, och också båda kan spelas av ganska många spelare samtidigt. Samt att de båda är fyndiga och har en tendens att fängsla och fascinera.
Om vi börjar med Bananagrams så är det verkligen enkelt men genialt. Banantemat visar sig i att spelet ligger i en liten bananformad påse, och de tre repliker man yttrar i spelet har också med bananer att göra (startsignalen ”split” samt utropen ”skala” och ”banan”). Men det är alltså ett bokstavsspel – namnet är en ordlek med ”banan” och ”anagrams” – och det innehåller faktiskt inte något annat än små brickor med bokstäver på. Det ser ut som ett Alfapet, fast utan spelplan, och utan poängsiffror på brickorna.
Själva spelandet handlar inte heller om något mer än att bilda ord av sina bokstavsbrickor och göra en ordfläta där de alla är med, och varje gång någon klarat det säger vederbörande ”skala” så att alla spelare måste ta varsin bokstav till och få in den också i sin fläta, och så håller man på så ända tills bokstäverna är slut och den som då blir klar först får säga ”banan” istället och har vunnit hela spelet.
Det är precis lika simpelt som det låter, men det räcker för att Bananagrams ska vara riktigt rejält beroendeframkallande. I min familj ville genast alla vara med, inklusive yngste sonens flickvän – det är annars långt ifrån alla spel som brukar engagera alla sex på en gång – och ungdomarna fick till råga på allt ett uppsving i sitt ordkunskaps- och bokstavsintresse bara på grund av detta enkla spel. Även på släktträffen på annandagen var det åtskilliga i sällskapet som genast blev fast i Bananagrams, trots att det blev nästan obekvämt många deltagare runt bordet samtidigt.
Ett så simpelt spel, och dessutom ett så pass språkinriktat spel, borde inte kunna ha den effekten på så många … men faktum är att det har det. Kanske har det att göra med att man blir så revanschsugen och längtar efter att få försöka igen med förhoppningsvis bättre bokstäver. Det finns dessutom oändligt med utrymme för egna varianter – spelarna kan komma överens om att spela enbart med egennamn istället för vanliga ord, eller med något annat tema, eller så kan man utmana sig genom att bara tillåta ord som är minst tre bokstäver långa (eller fyra eller fem eller sex … vi hos oss har redan prövat det mesta). Man behöver inte ens spela likadant allihop, utan var och en kan köra på sitt eget sätt med egna utmaningar, parallellt med alla andra som också säger ”skala” och drar bokstäver ideligen. Ja, faktum är att det i slutändan inte spelar så stor roll vem som vinner, för var och en kör sitt eget race! Likväl är Bananagrams en social grej, då det ligger nära till hands att spelarna hjälper varandra med att få ihop kompletta flätor (spelet brukar fortsätta även när någon sagt ”banan”, ända tills alla är färdiga).
Det är helt nyutkommet och designat av en viss Micael Grenholm, som är en mycket begåvad kristen förkunnare med vettiga åsikter (särskilt om miljö och migration) och många strängar på sin lyra. Tidigare har han skrivit både vetenskapliga och skönlitterära böcker och talat sig varm för såväl kristen klimataktivism som miraklers existens, och nu har han gjort ett spel också: från början ett rent hobbyprojekt avsett för ungdomsgrupper han arbetat med, men det blev så populärt där att han fick det publicerat. Apostlaspelet är ett kortspel där korten föreställer en mängd personer från Nya testamentet – de tolv apostlarna givetvis, men även en hel massa andra bekantingar – och målet med spelet är att lägga ut och flytta kort och se till att få in tolv stycken apostlar från ”byn” via ”stranden och olivlunden” till sin egen ”båt” på bordet. Det behöver då alltså inte bli de tolv originalapostlarna, utan det kan bli andra kombinationer av bibelpersoner, och det är till stor del det som är det roliga.
Plus att alla korten med personer logiskt följer det som sägs om dem i Bibeln, och därför används på lite olika sätt. De personer som är fiskare får t.ex. stå obegränsat på stranden, sådana som blivit ”helade” kan ibland hamna direkt i båten utan omvägar, och ”bibelskribenter” ger ett extra drag när de är på plats i ens båt. Dessutom hör korten ibland ihop med varandra beroende på vad personerna har för relationer: Jakob och Johannes är ju t.ex. bröder, och deras mor är också med, så de i den familjen kan ”kalla på” varandra när de är i båten.
Över huvud taget fungerar hela spelet just så att varje kort/person har diverse funktioner, som påverkar hur de får flyttas och vad som händer med ens egna kort och med motspelarnas. Alltsammans inom en ”bibeltrogen” ram kan man säga, även om det kanske inte är så bibeltroget just det där att man kan få tolv andra apostlar i sin båt än hur det var i verkligheten (men det tycker jag då inte gör något). Det blir onekligen underhållande när man är igång att spela och den ena förflyttningen och manövern leder till den andra hela tiden och spelarna rumsterar om hejvilt bland sina båtar och stränder. Några kort är förstås negativa också, i synnerhet Judas Iskariot som alltid flyttar sig från ens egen båt till en annan spelare, och Tomas Tvivlaren som fördröjer saker och ting.
Sammantaget så funkar också hela spelet bra, och är befriande proffsigt gjort för att vara ett kristet spel … ja, jag kanske är fördomsfull, men det är faktiskt inte särskilt vanligt att sinne för spelkonstruktion kombineras med bibliskt budskap. Kristna spel brukar snarare mest förekomma i söndagsskolpysseltidningar och ligga på nivån ”det kommer en pojke med fem bröd och två fiskar, gå fem steg framåt och slå två extra slag”. 😊 Men med Apostlaspelet är det inte så, utan här rör det sig om ett ”riktigt” kortspel, som fungerar och kan spelas av en förtjust skara. (Även av icke-kristna, skulle jag vilja påstå.) Helt enkelt är inte spelet, för man kan lätt bli överväldigad av all info på korten och få svårt att hantera de där effekterna, särskilt när det blir kedjereaktioner av effekter som påverkar varandra … men det går att vänja sig vid och komma in i.
Några nackdelar finns det väl sedan med Apostlaspelet, och även med Bananagrams som jag redan skrivit om.
Apostlaspelet skulle för sin del bli ännu bättre om det faktiskt fanns något slags spelplan. Som det nu är så är korten det enda som spelet består av, och varje spelare får själv lägga upp korten på de tänkta platser som benämns båt, strand, olivlund och by. Det skulle vara roligare och även visuellt mer lättspelat om man hade tecknade spelplaner där båten, stranden, olivlunden och byn faktiskt syntes och gick att lägga korten på.
Dessutom känns några av korten och manövrarna på dem lite överflödiga – vad har man egentligen för nytta av att få smygtitta på en annan spelares hand eller på korten överst i högen? – och på ett och annat ställe i spelet är bibelreferenserna dessutom lite väl cyniska. Att skriftlärda som Nikodemos enligt en specialregel inte kan sitta i samma båt som tullindrivare som Sackaios är förvisso komiskt, men samtidigt lite nedslående, för har man blivit en Jesu apostel bryr man sig väl inte längre om sådana meningsskiljaktigheter?
Om jag sedan ska återgå till Bananagrams och ha en synpunkt på det så är det väl att om man nu till äventyrs bryr sig om vem som vinner bananspelet i fråga, så finns det en viss risk för ganska missvisande segrar. Med det upplägg som gäller blir allt som händer under spelets gång ganska betydelselöst, i och med att det är den som gör den sista ordflätan när bokstäverna är slut som vinner partiet. Ifall någon annan gjorde färdiga flätor och ropade ”skala” tio gånger innan dess så räknas det ändå inte, och det kan ju kännas lite surt för den personen. Därför skulle jag kunna tänka mig att det delades ut någon ”spurtprismarkör” eller ”delpoäng” åt alla som får till sina flätor under spelets gång, även om det fortfarande kan vara slutvinnaren som får extra mycket. Det skulle nog bli mer rättvist, och det är ju förstås en ganska enkel sak att man själv som husregel plockar fram några pjäser eller annat och delar ut poäng på det viset med.
I det stora hela är ändå såväl Bananagrams som Apostlaspelet mycket trevliga och spelvärda spel. Och ytterligare en sak de har gemensamt är att de inspirerar och höjer allmänbildningen och spär på spelarnas intresse för en viss sak: i det första fallet språklig finess och ordkunskap, i det andra fallet bibelkunskap och i förlängningen (förhoppningsvis) tron och det andliga livet.
Plocka med Bananagrams och Apostlaspelet nästa gång ni är ute på resa eller när det vankas släktbesök eller annan sammankomst! De tar inte stor plats och chanserna är goda att det blir succé när ni plockar fram dem.
Spel: Bananagrams, uppfinnare Abraham & Rena Nathanson, Bananagrams.Inc./Martinex, och Apostlaspelet, uppfinnare Micael Grenholm, Argument.
Betyg: 9 resp. 8 av 10.
