Vangelis in memoriam

(En liten hyllningstext till Vangelis, en stor musikalisk förebild, 29.3.1943–17.5.2022)
Vangelis – namnet betyder ”ängel med glatt budskap”, och det var du verkligen för mig. Även om budskapet för det mesta inte låg i några texter – det kom till mig med änglavingar genom din (mestadels, men inte alltid) instrumentala musik.
Det finns knappast ord för hur mycket jag älskat den genom åren. Hur mycket jag hämtat tröst och lugn och vila i den, låtit mig eggas upp av den, fått min fantasi satt i rörelse av den, låtit visdom och insikter komma till mig med den som bakgrund. Försökt imitera den, trots att alla sådana försök är fåfängliga.
Din musik, Vangelis musik, med sina förtrollande, svävande harmonier, med sina snabbt och muntert porlande elektroniska toner, så skickligt sammansatta till avancerade, mångskiktade kompositioner. Med sina meloditeman som smekte örat ... och med själva sin stämning, som kunde vara såväl hypnotisk sömn i trolskt mörker som ultrasnabb dans på solgnistrande vita moln.

Framför allt har du, Vangelis, komponerat soundtracket till mitt liv.
Ända sedan den där musikmeditationen i Gamla Hjelmseryds kyrka i mitten av 90-talet, när jag hörde ”Chariots of Fire” i sin helhet och för första gången insåg att det inte bara var signaturmelodin till ”Mitt i naturen” utan en hel låt – och vilken otroligt bra låt sedan! – så har din musik funnits med, i olika sammanhang, hela tiden. När jag ser tillbaka på olika minnen så finns ofta något av dig, Vangelis, med i bakgrunden och sätter sin prägel på känslan.
Manskören i ”Conquest of Paradise” på väg upp med bil till Härjedalens ödsliga fjällvärld en ljus sommarnatt 1995. Den virvlande atmosfären i ”Spiral” i det soliga och dammiga gästrummet i mormors och morfars stuga i Finland 1997, där jag satt och åt ananaskarameller och tänkte ödesmättat på hur det skulle bli när jag skulle flytta hemifrån bara några veckor senare. Den eftertänksamma, dova pulsen i ”L’Enfant” när jag väl hade flyttat till Göteborg och skaffat mig skivan ”Opéra Sauvage” på Skivhugget och lyssnade på den en kulen höstdag i mitt lilla inackorderingsrum. Den kylslagna iskristallmusiken i ”Antarctica” ombord på ett mörklagt flygplan när jag var på väg hem från min nio månader långa tripp till Kanada 1999 och var på väg in i ännu en ny fas i livet.
Men även sådana nyare bekantskaper som passionshymnen ”O gliki mou ear”, som känns så storslaget bysantinskt andlig att jag alltid lyssnar på den när det är långfredag. Eller, för den delen, från den allra senaste skivan (som kom nu förra året – du var aktiv in i det sista!), ”Inside Our Perspectives” ute på vår altan i skymningen här på Lilla Askerön, med ett glas rosé.
För att inte tala om att jag, även när jag inte har lyssnat på musiken, har använt den i alla fall. När mina barn var små och jag skulle få dem att somna så visslade jag din musik för dem, särskilt de melodier som funkar bra för just vissling: ”Song of the Seas”, ”To The Unknown Man” eller ”La Mort du Loup”.

I 27 år har jag haft din musik med mig. Och att jag verkligen behövde mer av den hela tiden, det bevisas av att jag under de första åren på 90-talet, då man fortfarande köpte skivor och jag hade svårt att få tag på sådana av just Vangelis, lyckades få tag på dem ändå och grep varje tillfälle jag fick att skaffa en ny: i London, i Helsingfors, i Charlottetown, i Oskarshamn (ja, där fanns det faktiskt också en!) eller var det nu kunde vara.
Det var verkligen inte konstigt, för din värld, Vangelis musikaliska värld, var kolossal och oändlig. Så många teman det fanns där, så många motiv och miljöer du utforskade musikaliskt. På en Vangelis-skiva kunde man ta en exotisk tur till Kina. Eller en färd tillbaka i tiden till El Grecos medeltida Spanien. Eller en resa i havet, både ner i undervattensriket och på ytan längs Medelhavets glittrande vågor i ditt ljuvliga hemland Grekland. Eller en tur i en myllrande storstad. Eller upp i stratosfären och vidare ut i rymden, flera gånger om. Allt detta skapade du, och jag har hela tiden varit förtrollad. (Att man inte kan förmedla känsla med en synt är inget annat än trams, trams, trams.)
Så som du använde dina keyboards och syntar, så som du hanterade en Yamaha CS-10, så som du lekte med tangenterna och ljuden och klangerna för att bygga världar och beröra människor, så har nästan ingen annan genom musikhistorien kunnat göra och uttrycka sig. Inte enligt min åsikt.

Nu är det för alltid slut på din elektroniska harpolek här på jorden, men den rika skatt av guld och juveler till kompositioner som du fladdrade fram med dina harmoniska änglavingar, den har jag fortfarande kvar och kommer aldrig att sluta lyssna på den. Den räcker länge. Det finns massor av stycken av dig som jag inte ens har nämnt här, fastän de mer än väl förtjänar att nämnas de också.
Vila i frid, Evangalos Odyssey Papathanassiou – Vangelis, ängel med glatt budskap!
Eller kanske inte vila helt och hållet förresten ... jag räknar ju med att du nu har hamnat i himlen där du får möjlighet att vara med och göra ännu bättre musik där uppe, då den du själv skapade trots allt bara är ett återsken av den som görs av din egen skapare.

Dags att ge upp – och ställa om

Och så skenar bränslepriserna uppåt igen.
Jag vet ju inte så mycket om ekonomi och inflation och så ... men för mig känns det spontant och logiskt som att det förnuftigaste att göra när någonting blir väldigt dyrt, det är att använda just den produkten mindre. Inte att fortsätta lika mycket som tidigare och kräva att priserna på alla andra saker (och löner och annat) ska följa efter. För det är ju då man trissar upp inflationen, när alla priser tillåts öka. Eller? Har jag missuppfattat på något sätt?

Jag tror helt enkelt att det har blivit dags för oss att inse att det är så här det kommer att vara, vare sig vi vill det eller inte. Vi måste fatta att bränsle- och energipriserna aldrig mer kommer att sjunka tillbaka till den nivå där vi egentligen vill ha dem. Och det går inte längre att skylla på några ”miljömuppar”. För, ja, detta kommer kanske som en överraskning för vissa, men det är faktiskt inte så att det sitter ett gäng miljöpartister i en statlig gangsterhåla och flinar och regelbundet säger ”nu höjer vi lite till, hehe”. Nu den senaste veckan har det t.ex. varit ett ryskt krig som har påverkat (nähäää?) och även före det berodde prisökningarna på en mängd olika faktorer i komplicerad samverkan.
Och om man ser klimatåtgärder som en irriterande bov bakom det hela så är det ju faktiskt så att inte bara Sverige utan hela världen är inne på att bekämpa klimatförändringar. FN kommer med alarmerande klimatrapporter och kräver handling från alla. EU har en grön giv och lägger upp en politik därefter som är ganska omvälvande. Alltihop orsakar en omställning och ett skifte, som Sverige inte är ensamt i världen om att uppleva, och som man faktiskt får försöka förhålla sig till. Att bete sig som om det vore några få vindsnurriga miljövänner i Sverige som gör livet surt för mänskligheten (i alla fall den svenska delen av den) är bara barnsligt. Vi ingår alla i en global väv där det de senaste åren har hänt en del.
Personligen anser jag att det är ganska tänkvärt att de allra flesta partier nu gör vad MP sade redan på 90-talet att vi borde göra. Kan man inte visa lite mer respekt för ett parti som på sätt och vis haft rätt hela tiden?

Ja, i alla fall, MP eller inte (jag är då rakt inte säker på om jag ska rösta på dem ...) så visar den senaste tidens utveckling att det nu ofrånkomligen är dags att ändra saker och ting. Särskilt lätt är det ju inte, jag fattar absolut att vissa får det krångligare om de kör mindre och skär ner på elförbrukningen. Inte minst gäller det företag och lantbruk och så (svårt för dem att undvika att höja priserna på sina varor när det blir mycket dyrare att framställa och leverera dem).
Men det hjälps inte, för det är ett faktum att nu är det så här det är. Vi kommer inte ifrån det längre, vi har liksom inget annat val, det är det som är min poäng.
Så nu får vi sätta igång att minska, ransonera, ställa om, förändra. Inte fortsätta som innan och bara justera priserna uppåt på allting. Inte heller inbilla oss att vi kan förbruka energi som förut och få den billigare bara vi skaffar oss lite mer kärnkraft (för hur sårbara blir vi inte för fientlig främmande makt om vi har ett energisystem som huvudsakligen bygger på kärnkraftverk?). Utan lägga om vanorna. Bita fast och stoppa den onda cirkeln i den änden istället.
Blir det extra svårt för någon så hoppas jag verkligen innerligt att det går att få fram olika former av stöd och kreativa lösningar. Kvickt.
Vi har ju trots allt lärt oss av pandemin att det faktiskt är möjligt att ändra våra vanor om det kniper. Vilket för övrigt även sanktionerna mot Ryssland har visat, att man tydligen inte alltid behöver ta hänsyn till ”hur det ska vara” när läget är exceptionellt.
Världen som vi ser den blir sig kanske ändå inte lik igen från och med nu, vi måste kanske acceptera att krig och krigshot ställer allt på ända, och då kan vi lika gärna börja anpassa oss.

Folk och folk: ukrainare och andra

Det är fint att Ukraina engagerar så många och att det finns en sådan vilja att ta emot flyktingar från Ukraina. Men samtidigt avslöjar det så obarmhärtigt att vi gör skillnad på folk och folk.
För vi hade ju inte plats? Och inte råd? Vi behövde ju andrum? Och vi skulle hjälpa på plats istället? Nähä, tydligen gäller inte det nu längre. I alla fall inte för ukrainare, som ju är så ”lika oss”.
Det tycks vara poängen, att vi visst kan ta emot flyktingar, bara de liknar oss någorlunda. I Polen syns det väldigt tydligt, då ukrainarna släpps in i stora skaror medan de som inte ser fullt så ukrainska ut – och de mer långväga som väntar i ingenmanslandet i Belarus – fortfarande hålls tillbaka. Skillnad på folk och folk. Men samma tänk tycks råda i Sverige, att vi inte kan ta emot dem som är för främmande men det går bra med dem som liknar oss. Dessvärre så avslöjar det resonemanget en hel del.

Det klingar ju också ganska ihåligt. Det finns ju många andra sammanhang då människor från andra delar av Europa (företrädesvis öst) tvärtom inte alls anses särskilt lika oss i Sverige. Det räcker att se på mångas misstänksamma inställning till ”skumma polacker i vita skåpbilar”. Eller på de kommentarer som syntes i det tragiska Lisa Holm-fallet 2015, där förövaren var en litauer: ”se hur det går när vi har fri rörlighet, vi måste väl ändå ha lite koll på vilka vi släpper in!” Eller på hur mycket t.ex. rumäner och tjecker föraktas för sin rasism mot mörkhyade fotbollsspelare (lustigt nog brukar svenskarnas reaktion på den rasismen vara rätt så rasistisk). Eller för den delen på något så trivialt som Eurovision, där ukrainare tillsammans med övriga östeuropéer betraktas som något slags ufo-kollektiv med dålig musik och dålig smak.
Till och med våra egna nordiska grannar kan allt ibland anses vara främmande så det räcker. Det kan många invandrade finnar vittna om, hur de har utsatts för allsköns fördomar i Sverige. Lika oss? Nej, det har vi då inte alltid tyckt om finnar. Ändå tycker vi det nu plötsligt om folket i Ukraina.
För mig luktar det som att det här är en chans att få något slags alibi och bevisa att man visst bryr sig om flyktingar. Nu när det är lite ”säkrare” flyktingar, som man intalar sig. Kristna och så där, vilket ju är en garanti. Som om vi inte har varit fientliga mot såväl katoliker som ortodoxa tidigare i historien? Och som om det inte skulle kunna bli integrationsproblem med ukrainska invandrare också? Och som om de inte också skulle få stora svårigheter att smälta in och lära sig svenska och så vidare?
Jag är självfallet för att låta ukrainska flyktingar komma hit, det är inte det jag vänder mig mot, men jag ser i så fall ingen anledning till att behövande från andra länder i världen inte skulle få det också.

Därför känns det också på ett sätt så vemodigt när folk här och där påpekar hur synd det är om människor i Ukraina som är på flykt. Det blir vemodigt för att jag vet att folk i samma kretsar och trådar absolut inte skulle släppa in människor som är på flykt från andra håll i världen, hur hemska förhållanden det än är där. Deras problem kan de fortfarande inte greppa eller bry sig om på samma sätt. Inför dem är reaktionen fortfarande snarare inget annat än ”uäck!”
Ett exempel på hur skev och sorglig inställningen till Ukrainakonflikten ibland kan vara, samtidigt som den är välmenande, är ett collage av bilder med dagsfärska citat ur olika europeiska länders press, som jag såg i mitt Twitter-flöde. (Nu har det tyvärr försvunnit därifrån.) Det var citat i stil med att ”de här flyktingarna är blonda och blåögda”, ”vanliga människor med Instagram och Netflixabonnemang” och ”nu är det inte längre folk i någon avlägsen primitiv region det gäller, utan det är mitt ibland oss och nära oss!”
Jaha, så det är först då det blir allvar av ...?

Reaktionerna och sanktionerna mot Ryssland är egentligen i samma stil. Det är på sin plats att införa dem, jag säger inget annat, men samtidigt har krigförande länder fått delta i sport- och kulturevenemang tidigare utan att särskilt många har haft invändningar. Varför sker då inte den här typen av markeringar förrän nu? Och nu till och med i fotbollssammanhang, där Uefa och Fifa kastar ut Ryssland efter påtryckningar från de olika nationella förbunden. Man kan undra varför det är så viktigt, när samma Fifa redan gett VM-arrangemanget till Qatar, med allt vad det har inneburit av slaveri och dödsfall och omänskliga förhållanden – utan att ha behövt ändra sig av några människorättsskäl i det fallet.
Jo, det är viktigt därför att nu gäller det inte längre ”de andra” utan ”oss”. Det gäller inte några okända asiatiska gästarbetare, utan oss européer och västerlänningar, oss riktiga människor. Då kan man plötsligt gå hur långt som helst i åtgärderna och göra det som förut sades inte var möjligt av ekonomiska skäl med mera.

Kanske är det någon som tycker att allt detta är i sin ordning. Att det inte handlar om att göra skillnad mellan folk på så vis, utan helt enkelt bara att det är naturligt att man hjälper dem som står en själv närmast och blir extra engagerad i just deras öde.

Jag vill då avslutningsvis påpeka att om det är så att ”kristna ska huvudsakligen hjälpa andra kristna, muslimer ska hjälpa andra muslimer, och så vidare” – en inställning som tyvärr tycks bli allt mer utbredd – så är det i alla fall inget jag hittar i min bibel. Tvärtom. Jag har då aldrig sett i liknelsen om den barmhärtige samariern att samariern skulle ha skyndat sig förbi och sedan, när han mötte någon annan en bit därifrån, påpekat för denne att ”hördu, det ligger en skadad jude borta på vägen, du som också är jude kan väl ta hand om honom, för själv har jag ju inget ansvar för sånt”.
Nej, poängen med den liknelsen från Jesus är den rakt motsatta. Alla ska hjälpa alla. Känns det övermäktigt, att det blir för många att hjälpa, får man lösa det på något sätt. Men göra skillnad på folk och folk, det kan och bör och får man inte göra. Låt inte Ukrainakrisen och solidariteten för Ukraina bli förvrängd till ett uttryck för sådan diskriminering.

En dokumentär värd att ta på allvar

Nu har jag också sett samtliga fem delar av den där dokumentärserien ”Gud som haver barnen kär”. Väldigt intressant, och här är mina reflektioner om den. Med reservation för att andra redan sagt något liknande.

Jag var i viss mån beredd på att få blodstörtning över fientlig och vinklad kristendomsskildring när jag började titta, men jag kände mig snabbt lugnad på den punkten. I det stora hela tyckte jag faktiskt serien var välbalanserad, nyanserad och tänkvärd, och inte särskilt generaliserande. Jag har hört att den tydligen fått en del kritik från kristna kretsar, och nu vet jag inte så noga vad den kritiken rör sig om för jag har inte sett så mycket av den själv. Men ett av problemen anses tydligen vara att ”vanliga kristna” församlingar i dokumentären ges en sektstämpel à la Knutby och klumpas ihop med extrema och ”inte riktigt kristna” samfund, och så tyckte jag då inte var fallet i särskilt hög grad. Programmakarna är hela tiden tydliga med vilka kyrkor de respektive medverkande kommer från – det är många olika representerade, både diverse kristna samfund, Jehovas vittnen/mormoner och muslimer – och man markerar också sakligt var olika problem förekommer mest frekvent: i synnerhet att det är Jehovas vittnen som är värst på uteslutning av familjemedlemmar och islam som är värst på hedersvåld. (Även om det helt riktigt också påpekas att det sistnämnda inte enbart har med religionen att göra och att företeelserna även finns i olika former i andra samfund.)
I allmänhet kan man säga att serien beskriver människors negativa barndomsupplevelser rakt på sak och med klara besked om vilket samfund det gäller - och där förekommer inte bara de mer främmande extrema rörelserna och inte bara sekter som den i Knutby, utan även t.ex. (den vanliga) Pingstkyrkan, Södermalmskyrkan och Frälsningsarmén. Inget missvisande med det.

Om det sedan är någon av mina medkristna som oroar sig för att SVT genom detta program misstänkliggör kristna föräldrar och framställer det som att det är farligt att pracka kristendomen på barn (och i förlängningen att staten borde gripa in och fostra alla barn i Sverige sekulärt istället ...), så håller jag faktiskt inte med om det heller. ”Alla barn som växer upp i religiösa hem far inte illa”, upprepar berättarrösten diplomatiskt i samtliga fem delar i serien, och i sista delen fortsätter hon: ”Det finns förstås barn, uppvuxna i de samfund som nämnts här, som inte känt som barnen jag mött. Men de här barnen finns också.”
Det handlar om att ta upp deras historier helt enkelt. Hade det varit bättre att låta dem gå nedtystade?

På minussidan i programmet kan jag möjligen urskilja en viss naivitet i berättarnas attityd till religion, som att avsnitt 4 heter ”När Gud går före barnen” och föräldrar lätt förebrås för den saken. Sammanhanget är visserligen uteslutning, men ändå. Att kristna sätter Gud högst (vilket inte negativt påverkar den kärlek de har till sina barn – mycket viktigt!) känns ju för mig som kristet uppvuxet barn och kristen förälder mycket naturligt, så det skär sig lite för mig när det hela för tittaren målas upp som något slags val mellan ”Gud kontra barnet”. Där finns det en tendens till oförståelse för hur en gudstro fungerar, kan jag tycka.

En annan sak som åtminstone inledningsvis känns lite synd i dokumentären är att man inte så ofta framhåller det faktum att alla föräldrar i någon mån påverkar, och vill påverka, sina barn med sina egna värderingar: religiösa (alternativt religionsfria), politiska, etiska med mera. Ingen kan eller vill uppfostra ett barn till ett helt oskrivet blad, och det hade man kanske kunnat lyfta fram några gånger till i programmet, för att undvika att en del tittare ojar sig över hur de där galna kristna föräldrarna håller på och indoktrinerar. Å andra sidan så finns det faktiskt en passage där programledaren väldigt markant kommer in på just den aspekten:
”Jo, det är en förälders rätt att uppfostra sitt barn i enlighet med den tro man själv har, och självklart vill den förälder som tror att det finns en Gud och en sann väg ge det till sina barn. Men ingen förälder får glömma att barnet också har en egen rätt att välja.”
Så det är väl detta som är poängen lite, att man får lov att vara lyhörd och öppen och inte för nitisk och tvingande.

Jag tror också att det är klokt att ta till sig av de här historierna i dokumentären. Åter igen, jag har inte läst mycket av kritiken, men jag hoppas verkligen inte att SVT beskylls för kristofobi eller så, eller att kristna bara slår ifrån sig och menar att ”för mig var det ju bra att växa upp i kyrkan” och ”vi har minsann inte gjort något fel, så de är dumma som hoppar på oss”. Jag är säker på att vi inte alltid gör allting rätt, och även om SVT nu faktiskt skulle vara något slags ”röda SVT” som kommer med illvilliga påhopp mot kyrkorna, så kanske det ibland är praktiskt att ha röda SVT och andra utomstående som påminner oss kristna om sådant som vi inte själva har tillräckligt många egna ifrågasättande samvetsröster som påminner oss om? Som att en del av oss kanske kan bli bättre på att lyssna på barnen (och på vuxna för den delen) och ta till oss hur de faktiskt uppfattar saker och ting, och ta det på allvar. Om barn i våra kyrkor är rädda och känner sig tvingade och begränsade av olika saker i vår religionsutövning – och den här dokumentären visar ju att så är fallet – så får man hantera det. Och man kan inte bara tänka på att det är viktigt att säga och göra och undervisa om vissa saker i sin församling, utan man får också tänka ytterligare ett varv på hur man säger och gör och undervisar om dem.
Extra smärtsamt var det förresten att se det inslag med tjejen från Pingstkyrkan som berättar om hur hon efter att ha lämnat kyrkan drabbats av en massa näthat från folk i församlingen som tidigare varit snälla och vänliga. Det var alltså inte i någon sekteristisk församling, det var en vanlig pingstkyrka. Det är en tydlig signal om att en sådan här dokumentär borde få alla kristna (och alla religiösa) att tänka efter lite, inte bara de i Knutby.

Jodå, jag tyckte som sagt dokumentären var tänkvärd. Jag kände igen mig i vissa saker och tänkte att ”det där har ju jag varit med om i kyrkan och på möten och i undervisning flera gånger, är det något skadligt med det?” – och det kanske inte heller var skadligt för mig, men om andra har mått dåligt av det är det väl något som är bra att ta på allvar och rätt att uppmärksamma.
Andra kan självklart rikta häftig kritik mot ”Gud som haver barnen kär”, men se gärna alla fem delarna ordentligt först. Här är de.

(Bild ur dokumentären, SVT.)

Den tråkiga tyskan ...?

Märkligt ... finns det någon oskriven regel att tyska alltid måste göras tråkigt?

Anledningen till att jag undrar är denna:
Jag sysslar ju med tre språk i Duolingo. Ryska och finska (där jag i båda fallen är klar med kurserna, men repeterar regelbundet för att inte glömma bort språken igen), samt tyska, som jag arbetar mig igenom som bäst.
Och av dessa tre är det för mig helt klart tyska som känns tråkigast. Vilket till stor del beror på stilen på tyskkursen. Alla språkkurser i Duolingo är visserligen uppbyggda på samma sätt, med moduler och övningar som alltid riskerar att bli lite enformiga, och samma fula tecknade figurer. Men ryskan och finskan har åtminstone lite av en glimt i ögat i upplägget, och har t.ex. humoristiska exempelmeningar med blinkningar till filmer och diverse vardagliga detaljer. (”Au, tanskalainen lelu!”, ”aj, en dansk leksak!” 😊)

I tyskkursen däremot lyser all humor fullständigt med sin frånvaro. Duolingo-tyskan har dessutom helt outhärdliga, styltade röster som läser upp meningarna: överdrivet pedagogiskt deklamerande, som hämtat från en gammal språkkassett från 80-talet, fast värre. De ger mig nästan panik och får mig att klicka mig vidare så jag slipper höra meningarna i sin helhet. Och det är ju inte så bra, för meningen är ju att jag ska höra dem för att lära mig uttal.

Det intressanta är att det inte är första gången som jag konstaterar att tyskundervisning är tråkig och träig. Jag har nämligen hört många som läst tyska påstå just det. De två av mina barn som läst/läser tyska har från första stund klagat över hur tråkigt och jobbigt det är. Hustrun brukar beklaga sig över att hon aldrig lärde sig tyska ordentligt i skolan för att det var så trist upplagt. Och jag minns också från min egen skoltid att åtskilliga av dem som hade tyska gick och suckade över den svåra och sega och tråkiga tyskan. När jag tänker på det har jag faktiskt ytterst sällan mött folk som förtjust sagt att ”jaaa, tyska är verkligen kul, jag älskar tyska!” Det är vanligare att jag träffar på anglofiler, frankofiler och hispanofiler. De som lärt sig tyska har mer verkat göra det p.g.a. något slags plikt- och nyttokänsla.
Och när jag själv just nu i Duolingo-tyskan har segat mig igenom en hel modul med massor av övningar där de allra flesta bara varit varianter på ”ich will zum Oktoberfest gehen”, upprepade i all oändlighet, så börjar jag undra. Finns det en tradition av att tyska måste förmedlas genom formell och stel pedagogik som gör alltihop tråkigt? Influerar den traditionen all tyskundervisning, från högstadiets läromedel till Duolingo?

Jag vägrar tro att tyska är ett tråkigt språk i sig, att det är förklaringen. Det tycker jag inte att det är. Tyska är inte mindre intressant än något annat språk jag studerat, och jag vill mycket gärna lära mig det – tidvis har jag ångrat att jag inte läste det i skolan – och jag har för den delen absolut ingenting emot Tyskland eller något sådant. (Så ni som läser detta som är av tyskt ursprung: jag menar verkligen inte att trampa er på tårna!)
Men ärligt talat, finns det någon faktor som gör att man liksom måste lägga upp tyskstudier på ett visst sätt, så att det inte kan bli annat än tråkigt för svensktalande studenter? Går det inte att variera och göra roligare även för tyska?
Jag kan ju ha uppfattat saken fel också, så att det i själva verket vimlar av tyskentusiaster där ute. Ni som på olika sätt har erfarenhet av tyska och Tyskland och tyskundervisning får gärna svara mig, för detta kan vara en intressant lingvistisk nöt att knäcka.

Min recension av Voyage: ABBA gör som de själva vill

Nu har det hänt. Voyage är här. Jag har lyssnat några gånger, dels på hela albumet rakt igenom, dels på de enskilda låtarna allt eftersom jag fått lust att lyssna på dem igen. Och tiden är kommen att skriva min recension. En recension av ett färskt nyutkommet ABBA-album. Det känns högtidligt.

Det första jag ska säga är denna sats att understryka:
ABBA gör som de själva vill.
Ja, det är ett av de huvudintryck jag får av Voyage. Att ABBA inte bryr sig ett dugg om vad för musik som kan tänkas funka nu för tiden, hur samtidens musik låter, eller vad de borde göra rent kommersiellt sett för att deras nya album ska slå an år 2021. Eller för den delen vad fansen kan tänkas förvänta sig att få höra från dem med tanke på gamla tider. Det ABBA har gjort med Voyage är att de spelat in tio låtar som blev precis den musik som gruppen själva kände för att göra, varken mer eller mindre.

Och det är egentligen riktigt härligt, för det är så som ABBA alltid har jobbat. Det kan låta konstigt med tanke på att de på 1970-talet i mångas ögon var just kommersiellt sluga och beräknande, och medvetet siktade på att slå an och tjäna pengar, men sanningen var redan då att de gjorde musik på det sätt de kände för. Ibland valde de förvisso att ta intryck av omvärlden (som när de gjorde discoalbumet Voulez-Vous eller testade glamrock i låtar som So Long), men de kunde precis lika gärna strunta i det och hitta på något helt annat. ABBA gjorde alltid vad som föll dem in: prövade olika stilar och testade olika saker, hela tiden med samma arbetsglädje. Därför blev också musiken bra på ett spontant smittande sätt, och de blev en grupp som hade stor variation i sin musik men som ändå alltid lät som ABBA, och då fick de också publiken med sig vad de än gjorde.
Den här attityden var också själva förutsättningen för deras existens som grupp. Under åren 1972 till 1982 tyckte de det var kul att jobba ihop och göra musik, och så gjorde de det. Sedan tyckte de inte det var kul längre och då lät de bli. Och nu har de ett tag tyckt det varit kul igen och då har de gjort det. Fortfarande efter samma princip – de har spelat in låtar på det sätt de själva har känt för. Resultatet har blivit ett Voyage-album med stor variation och många influenser.

Ja, för lyssnar man igenom Voyage från början till slut är det onekligen tio helt olika spår man bjuds på. Det är i tur och ordning följande: en powerballad, ett stycke uppoppad svensk folkmusik, en julvisa, en ”adult pop”-låt, en dansbandsschlagerlåt, ett pianobaserat diskbänksdrama, en vemodig discosyntlåt, en etnodoftande ballad, en lekfull 80-talsrocklåt och en stillsam filmisk hymn. Enformigt kan man verkligen inte kalla det.
Samtidigt känns detta låtsortiment som ett väldigt lämpligt sista ABBA-album, då det på sätt och vis sammanfattar och återger hela deras karriär. Både hur de lät under sina olika tidigare perioder, vilka som är deras musikaliska rötter och inspirationskällor, och i viss mån även vad de har sysslat med under den långa pausen. Allt finns liksom representerat på något sätt i de tio låtar vi nu har fått. Det är nog inte heller någon slump att även Just A Notion, inspelad 1978 men färdigställd först nu, finns med bland dem – den låten är med för att illustrera den långa bryggan mellan det nya och det gamla.
Rent kompositionsmässigt, textmässigt och estetiskt sett känns det, precis som med de två första låtsmakproven I Still Have Faith In You och Don’t Shut Me Down som vi fick höra i september, som att det nya albumet i sin helhet fortsätter där 1981 års The Visitors slutade. Men samtidigt är alltså Voyage ett slags bokslut över hela ABBA:s gärning. Det känns riktigt konstnärligt gjort av dem, även om de enskilda låtarna som sagt blev som de blev tack vare att ABBA gör som de vill och har lust med.

Hur är det nu då med de enskilda låtarna? Vad ska man säga om dem? Vilka är bra och vilka är mindre bra? Det är väl kanske ändå det som är det väsentliga för en vanlig musiklyssnare, och inte att filosofera över vad Voyage som sammantaget konstverk vill säga till oss?
Jag lovade ju tidigare i höstas att jag skulle stoppa in de tio nya låtarna på lämpliga placeringar i den stora rankinglista jag gjorde av hela ABBA:s låtkatalog tidigare i år. Jag har också börjat försöka göra det, men jag märkte mycket snart att det inte går. Känslan att sitta där med tio nya ABBA-låtar, utkomna många år efter att jag hörde alla de andra, är så märklig att jag helt enkelt inte kan jämföra gammalt med nytt på det sättet. Inte än i alla fall. Möjligen kan jag det senare, när jag lyssnat in de nya under en längre tid. Men just nu får det räcka med en summering av hur jag uppfattar Voyage och dess tio spår.
(Klicka på låttiteln så kommer låten upp på Spotify.)

I STILL HAVE FAITH IN YOU. Den här fick vi ju höra i september, och jag har inte tröttnat på den sedan dess. En värdig inledning på albumet och en rörande ”efter alla dessa år”-manifestation av ABBA-medlemmarnas inställning till varandra och sin musik. Ytterst mäktig refräng där röstharmonierna är fullt i klass med hur det lät förr.

WHEN YOU DANCED WITH ME. Hoppsan! Här blir det plötsligt svensk midsommardans (med ett för- och mellanspel som skulle kunna funka på säckpipa), fast folktonerna i fråga är klädda i popskrud. Jag var faktiskt på förhand lite orolig för att ABBA:s nya musik skulle låta alltför mycket som den Benny gör i BAO (med Du är min man som ett skräckexempel), men när den gör det i den här bemärkelsen så gör det ingenting. Riktigt upplivande och kul att ABBA ger sin publik en rejäl doft av Sverige. Synd bara att låten är så kort.

LITTLE THINGS. Mja … visst att ABBA gör som de själva vill, men här går det kanske lite till överdrift, när de till synes helt omotiverat har stoppat in en julsång (nöjde de sig inte med att redan ha en ofta sjungen nyårssång i form av Happy New Year i katalogen?). Dessutom en julsång som känns minst hundra år gammal, med en nästan parodiskt klyschig text om tindrande barn som får julklappar. Och precis när man inte trodde det kunde bli värre så kommer också en riktig barnkör in på slutet. Nej, om det är något spår på Voyage som faktiskt känns direkt pinsamt att visa upp för icke-ABBA-fans så är det detta. Till och med Just A Notion (se nedan) är njutbar i jämförelse.

DON’T SHUT ME DOWN. Den andra av de två låtarna som presenterades i september, och den har växt hos mig sedan dess. Förutom att den har en intressant och dubbeltydig berättande text – som också är ABBA:s första och enda med ett datorbildspråk i (”I’ve been reloaded […] a dream that’s been decoded […] don’t shut me down”) – så är det en av de mest renodlade poplåtarna på albumet. Skönt sväng och en härligt tjutande syntslinga.

JUST A NOTION. ”Bryggan” mellan 1970-tal och 2020-tal. Låten som vi fans tidigare bara har fått höra en liten del av har nu fullbordats, med bibehållna röster från 1978 års gamla inspelning men med nya pålägg i instrumenteringen. Den känns inte alldeles malplacerad på albumet, då den ju representerar schlagerdelen av ABBA:s karriär, men i sin fullständiga version känns den – just det, väldigt markant dansbandslik. Snygga röstharmonier men annars inte den sida av ABBA jag uppskattar mest. (Björn och Benny har själva glömt bort varför de ratade låten 1978, men jag har blivit uppmärksammad på den troligaste anledningen: det måste ha varit därför att den var alltför lik Jag vill vara din Margareta. 😊)

I CAN BE THAT WOMAN. En mer stillsam låt där Agnetha får kliva fram – det tar tid innan resten av gruppen kommer in – och sjunga en lätt köksvaskrealistisk men ändå gripande text om en trasslig relation med sprit och förnedring (och hunden som ser på). ”Screw you” har vi definitivt inte hört i en ABBA-låt tidigare. Hade kunnat falla platt men funkar ändå rätt bra. Melodin är också vacker men låten som helhet behöver nog tid att växa.

KEEP AN EYE ON DAN. Här har vi höjdpunkten på plattan! Mystisk inledning med en sorgsen nedåtgående och något dissonant melodi, och sedan kommer refrängen som sätter sig direkt – och ovanpå det ett discobeat, syntslingor och smattrande elektrokomp à la Gimme! Gimme! Gimme! Det är rätta takter … och så avslutas det med en snygg och stilfull blinkning i form av pianofiguren från SOS. Texten är inte dum heller, då den handlar om skilda föräldrars ”varannan vecka-tillvaro”, skildrad av Agnetha med desperat darr på rösten. Om det blir ytterligare ett singelsläpp från Voyage så hoppas jag definitivt att det blir denna, för här finns hitkvaliteter.

BUMBLEBEE. Nej, det var tydligen inte den gamla outgivna Free As A Bumble Bee som dolde sig bakom den här låttiteln, utan en helt annan låt på temat humlor. Lågtempo igen, nu med snygga etnoflöjter i stämmor som påminner om Fernando, och läckra pinglande keyboard-arpeggioinslag som väl ändå måste komma från Bennys gamla Yamaha GX-1? Harmoniskt överlag, men även denna kommer säkerligen att växa mera med tiden.

NO DOUBT ABOUT IT. Tempohöjning och en glädjefylld omruskning, när ABBA drar igång en lätt rockig syntlåt som har väldigt mycket tidigt 80-tal över sig. Ungefär som de själva lät under sin sista period, men det kunde också ha varit en låt av t.ex. Eurythmics. Jag diggar det kraftigt och tycker även att Frida gör en stark (om än lätt hes) insats i sitt högre register här. Vad texten beträffar har den redan börjat bli föremål för viss analys, då den beskriver en kvinna som uppenbarligen är i ett destruktivt förhållande men tycker att ”det är nog mig det är fel på”. Dubbelbottnat och intressant.

ODE TO FREEDOM. Skivan avslutas med ett stycke som till stora delar är instrumentalt (jag konstaterar att låten har ABBA:s längsta intro: en hel minut tar det innan de börjar sjunga) och stundtals låter som ett filmtema. Av titeln Ode To Freedom kunde man kanske förvänta sig att det skulle vara en pompös och svulstig hymn, men det är snarare en lågmäld dito, och det är inte ett direkt ode till friheten utan istället en önskan att någon annan ska skriva ett ordentligt sådant. Inget dumt koncept alls, och det är en tänkvärd och bitterljuv avrundning, på albumet och förmodligen också på hela ABBA-sagan.

Det var alla låtarna det, och som helhet känner jag (trots de mindre lyckade spåren Little Things och Just A Notion) respekt för hela insatsen.
Jag hade vissa farhågor inför släppet av Voyage: framför allt gällde det väl att ABBA inte längre skulle låta tillräckligt mycket som sig själva utan snarare (vilket jag nämnde ovan) som BAO eller liknande, och så framför allt att Agnethas och Fridas röster inte skulle hålla. Men det förstnämnda behövde jag inte alls oroa mig för, och när det gäller det där med rösterna så märks det förvisso att de inte klingar riktigt helt och hållet på samma sätt nu – Frida låter genomgående strävare och mörkare än förr, och inte heller Agnetha når upp till de väldigt höga höjder som var karakteristiska för henne – men man hör ändå fortfarande tydligt och klart att det är deras röster, de är stabila, och det är huvudsaken.
(Här kan man förresten nämna som ett par parenteser att Björn inte alls sjunger solo på någon av låtarna på Voyage – det närmaste man kommer är att han har en rätt tydlig bakgrundsstämma i Keep An Eye On Dan – och att Frida för första gången har solostämman på fler låtar på ett ABBA-album än vad Agnetha har.)

Om det är något negativt jag ska nämna om Voyage som helhet har det nog inte med röster och sound att göra, utan snarare med att många av låtarna kan kännas för korta, och flera av dem har ett arrangemang och en uppbyggnad som gör att gruppen så att säga inte tillräckligt ofta tar i från tårna och brassar på till max. Ett spår som When You Danced With Me hade t.ex. mått bra av om refrängen upprepats ett par gånger till istället för att låten tog slut nästan direkt. Likaså hade det kunnat vara fler partier med mer tydligt discodunk i Keep An Eye On Dan än vad det nu faktiskt är (även om den låten förvisso blev strålande ändå). Björn och Benny tycks som producenter helt enkelt ha kört fast lite väl mycket i att växla mellan lugnare och snabbare partier och att bygga upp låtarna gradvis, istället för att bara köra på med raka medryckande refränger. Detta är dock inget nytt hos dem, för många av låtarna på föregående plattan The Visitors kännetecknades också av just detta. Jag tycker inte heller att det är något jättestort problem, för melodierna är ju ändå vad de är (d.v.s. starka), men som sagt, om jag har någon större invändning så är det den. Vill man vara listetta får man kanske göra sig något mer catchig. Å andra sidan gör ju ABBA som de själva vill ... och att bli listetta överallt är kanske inte nödvändigtvis deras högsta prioritet.

Summa summarum: Voyage är måhända inte det bästa album ABBA givit ut, och ingen av låtarna är nog så pass bra att de kommer att kunna ta sig in på min personliga ABBA-topp-10 (när jag väl kommer så långt att jag kan ranka dem), men känslan är ändå att gruppen gjort en övertygande comeback. Många andra band som återförenats har gjort det under tämligen patetiska former, men ABBA har gjort det värdigt genom att – som sagt – sammanställa en samling låtar som tillsammans sammanfattar hela deras verk. Det blir då också en ordentlig punkt för alltsammans, för efter detta kommer det nog inte att bli något mer.

Som jag sade i början så gör ABBA precis som de vill, och de har valt att göra ett comeback-album med tio helt olika låtar som ändå bildar en helhet som säger väldigt mycket.
Eftersom de sedan är en global supergrupp, och eftersom de är tidlösa, spelar det heller ingen roll för framgången hur bra slutresultatet passar in i sin musikaliska samtid. Voyage blir en storsäljare och kommer att gå hem hos många alldeles oavsett. För även nu smittar spontaniteten och glädjen i ABBA:s musikskapande.

Härliga tider när ABBA gör hedervärd comeback

För mig som ABBA-fan och mina likasinnade – och musikintresserade i allmänhet för den delen – har den senaste veckan känts minst sagt omtumlande och smått surrealistisk. Tre och ett halvt år efter att ABBA först meddelade att de återförenats och spelat in två nya låtar, vilka man sedan inte har fått höra eller se något mer om, lanserade de nu plötsligt den kryptiska sajten ”ABBA Voyage”, och i torsdags släpptes bomben, då Björn och Benny berättade på en storstilad presskonferens att kvartetten passat på att spela in några låtar till utöver de första två och att det nu därför blir ett helt nytt ABBA-album med titeln Voyage som kommer den 5 november. I samband med presskonferensen offentliggjordes också två av låtarna från albumet, närmare bestämt just de båda som det pratades om 2018, I Still Have Faith In You och Don’t Shut Me Down.
Lägg till detta att det nästa år också planeras för premiär för den konsertshow som det var tal om redan före 2018: en högteknisk föreställning där ABBA visserligen inte uppträder själva men kommer att finnas på scen i form av ”abbatarer”, ett slags hologramprojektioner som är konstruerade efter ABBA-medlemmarnas egna utseenden och rörelsemönster: det blir ungefär som att de fyra nutida abborna robotprogrammeras till att se ut som sina 1970-talsjag. I London ska denna showserie äga rum.
Även om vi redan visste att det förr eller senare skulle komma ny ABBA-musik, så är detta verkligen helt otroligt stort. 39 år efter att min största favoritgrupp senast gav ut ny musik så kommer de igen, och detta inte bara med ett par enstaka låtar utan med ett helt album – och en show med ett rätt banbrytande koncept. Hur blir det? Hur låter det? Hur känns det? Vad tycker jag om det? Självklart kan jag inte avhålla mig från att kommentera.

Som en och annan vet (se t.ex. detta inlägg från 2018) var jag inte alldeles odelat positiv när nyheten om återföreningen kom för tre och ett halvt år sedan. Jag var skeptisk till om det verkligen skulle bli riktigt detsamma när det gått så lång tid, och tyckte att det kanske hade varit bäst för ABBA:s trovärdighet att låta det förflutna vara ifred. Dock ändrade jag snabbt inställning, eftersom det inte kan förnekas att det under alla omständigheter är intressant att det kommer ny ABBA-musik. Och jag har i likhet med alla andra fans mer och mer sett fram emot den och undrat om den inte ska presenteras nu snart.
Nu är vi där – jag följde presskonferensen live, om någon undrar – och det känns som sagt surrealistiskt. Man kan knappt tro att det är sant, det är svårt att ta in vad det innebär. Det var ju inte meningen att jag skulle få höra nya ABBA-låtar under min livstid. Samtidigt som ABBA är min favoritgrupp har de för mig också alltid varit en före detta grupp, en grupp som de äldre generationerna fick höra det senaste av men inte jag. De upplöstes ungefär i samma veva som jag började bli en medveten person (jag var fyra och ett halvt år på hösten 1982 när deras sista singlar kom). Så att få ta del av deras nya alster nu, när jag faktiskt vet vad det är fråga om, det är svindlande. Nästan så man inte kan tro att det verkligen är samma ABBA.

Men det är det. Det är faktiskt samma ABBA, och det kan man fröjda sig åt. De två nya låtarna har nämligen inte gjort mig besviken.
I Still Have Faith In You, som var den första man fick höra (i början av presskonferensen), är något av en powerballad som jag vid första lyssningen tyckte lät ganska musikalaktig, som någonting ur Chess ungefär. Fin och kompetent, om än inte bland det bästa ABBA gjort, var mitt första intryck. Men sedan har jag lyssnat på den fler gånger och konstaterat att den växer. För att vara exakt så växer den alldeles kolossalt. Jag har vid det här laget kommit så långt att jag får gåshud när refrängens ”we do have it in us … we need one another” kommer in med full kraft, för att inte tala om när detta mot slutet vävs ihop med låtens båda versmelodier till en vansinnigt snygg bombastisk komposition. Frida sjunger härligt också, även om man kan konstatera att hon numera är alt snarare än mezzosopran. Och texten är riktigt rörande och förtröstansfull – den kan syfta på ABBA själva och den resa de gjort tillsammans, men jag uppfattar också en andlig dimension bakom orden. Nästan lite lovsångskänsla över alltihop.
Don’t Shut Me Down är inte riktigt på samma nivå, i alla fall inte än så länge (jag har inte lyssnat på den lika många gånger), men här får vi å andra sidan en lite mer snabb och dansant poppighet – som exploderar igång efter den bedrägligt lugna inledningen – och vi kan konstatera att det funkar bra det också. Snygga wailande syntpartier, Agnetha är i fin form med sin soloinsats, och även här har vi en text som framstår som mogen och genomarbetad: någon återgång till det mer infantila ABBA från Arrival-tiden är det inte tal om.

Det är förstås inte lätt att jämföra de här nya låtarna med de 40+ år äldre ABBA-låtar som redan finns, men för mig känns det som att I Still Have Faith In You och Don’t Shut Me Down tar vid ungefär där gruppen slutade med sitt sista album The Visitors. Här finns en mognad i text och musik som passar ihop med den LP:n, och det gäller även sådana saker som låtstruktur och harmonik. Det är alltså inte helt omedelbart och rakt på sak (vilket ju också visas av att jag behövde några lyssningar av I Still Have Faith In You innan den började växa på mig på allvar): refrängerna är inte helt tydliga, ackorden ibland mer klassiskt snygga än poppigt simpla, och det finns inga ”hookar” som var så viktigt för ABBA den första tiden. Men det fungerar i alla fall, och en stor skillnad jämfört med The Visitors-albumet är att här märker man av en viss grundläggande glädje som inte finns där. (The Visitors är ett strålande album men samtidigt dystert och färgat av gruppens inre motsättningar, och hos 2020-talets ABBA finns inte den dysterheten kvar – nu har de hittat varandra och arbetsglädjen igen.)
Ja, jag skulle allt vilja säga att ABBA helt enkelt har fortsatt där de slutade, efter fyrtio års paus. Sedan märks det ju ändå förstås att lite har hänt under pausen. Man har inte längre kunnat spela in i Polarstudion med Micke Tretow som tekniker, och följaktligen känns ljudbilden inte helt och hållet som den gjorde hos det tidiga 80-talets ABBA. Det är svårt att sätta fingret på vad det är som gör det, men någonting i produktionen är det. Vilket emellertid inte innebär att det är sämre nu … det känns bara varsamt uppdaterat till nutid. (Man får inte glömma att ABBA:s sound förändrades en del allt eftersom under deras förra period också, inte minst när Benny gradvis började använda Yamaha GX-1-synten mer och mer.) Och Agnethas och Fridas röster är fortfarande omisskännliga och det är framför allt de som gör ABBA-soundet, så enligt mig finns ABBA-soundet kvar.

Slutsats? Jag är nöjd – mer än nöjd till och med. ABBA behöver inte skämmas för sina nya låtar, och jag är otroligt taggad på att få höra de övriga, när albumet Voyage kommer.

Det har redan avslöjats vad låtarna på Voyage kommer att heta, och jag ska inte räkna upp dem nu, men nämnas ska att en av dem är Just A Notion och det är intressant. Just A Notion är nämligen en låt som ABBA spelade in 1978 men inte har gett ut, förutom att en liten del av den fanns med i det där medleyt med outgivna fragment i Thank You For The Music-boxen 1994. Vad kan ABBA ha hittat på med den låten nu månntro? (Eventuellt kan man ställa samma fråga om låten Bumblebee, då det kan vara ett annat av fragmenten från nämnda medley, Free As A Bumble Bee.)
Voyage blir på flera sätt ett ovanligt ABBA-album. Förutom att det kommer fyrtio år efter sin föregångare The Visitors, så kan kuriosanörden konstatera att det blir första gången som ABBA ger ut ett album som saknar titellåt och inte heller är självbetitlat på något sätt (som ABBA eller The Album). Det är också första gången som gruppmedlemmarna inte finns på foto på omslaget – där är det istället ett rymdmotiv som nästan känns mer som ett album av min andre favoritartist Vangelis än av ABBA.
Den saken leder mig in på det jag tycker är den enda lite tråkiga aspekten med ABBA:s nya musik och projekt. Nämligen att gruppen verkar ha inställningen att det ska vara svårt att se hur de egentligen ser ut nu för tiden, och att det trots återföreningen alltjämt är lika sällsynt att de framträder alla fyra tillsammans. På presskonferensen i torsdags var det bara Björn och Benny som var med – Agnetha och Frida nöjde sig med att skicka hälsningar. Omslaget till Voyage innehåller alltså inte ABBA:s ansikten. Och de där ”abbatarerna” som det kommer att bli en konsertshow av, de kommer att se mer ut som 70-talets ABBA (i rymdmundering) än de nutida. De färska bilder som just nu florerar på gruppen är över huvud taget en rätt märklig datoranimerad och kosmisk mix av gammalt och nytt. Skäms de fyra abborna (i synnerhet damerna) på något sätt för att de är över sjuttio år gamla numera? Är det någon som sagt åt dem att de måste hålla fast vid det utseende de hade när de var ”unga och vackra”? Jag kan inte låta bli att undra lite.

Men detta är faktiskt min enda reservation. I övrigt är jag, åter igen, tagen av det sensationella i ABBA:s återkomst. Det är så att jag nog till och med hade varit intresserad av att gå på någon av ”abbatar-showerna” nästa år, om jag hade bott närmare London, trots att jag fram till nu inte riktigt varit övertygad om meningen med en konsert där artisterna man lyssnar på inte ens är närvarande.
Sedan ska jag nämna att det över huvud taget känns otroligt kul med allt ståhej det genast blev kring presskonferensen och presentationen av de nya låtarna och albumplanerna. Att se stora skaror av ABBA-fans samlade på många olika ställen i världen, tillresta på kort varsel och jublande av förväntan … sådant värmer hjärtat. All ivrig nyhetsrapportering, och det faktum att I Still Have Faith In You/Don’t Shut Me Down genast började rusa uppåt på topplistorna (vi får väl se hur långt dubbelsingeln faktiskt når). ABBA är stora än idag. När ABBA har något på gång blir det uppmärksamhet. De förtjänar sin plats i Rock’n’Roll Hall of Fame. Ingen kan förneka det. Det känns gutt, som man säger i Kalmar. 😊

Avslutningsvis kanske någon undrar hur jag tänker göra nu när det har kommit två nya ABBA-låtar och åtta till är på gång. Jag gjorde ju en rankinglista i somras där jag rangordnade alla ABBA-låtar från 101 till 1. Kommer jag att uppdatera den på något sätt med det nya materialet?
Svaret är att jag kommer att återkomma i november när jag har lyssnat på Voyage, och recensera låtarna där. Då kommer jag också att ange på vilka placeringar på listan de ska stoppas in, och dra rankingen i en förkortad version i samma inlägg. Men de inlägg jag redan skrivit med de 101 tidigare ABBA-låtarna får stå kvar som de är.
Nog för att det kommer att bli svårt att placera in de nya låtarna … för om det ska bli rättvist så krävs det ju nästan att jag först lyssnar på dem lika många gånger som jag har lyssnat på de gamla. Å andra sidan vet jag inte hur många tusen lyssningar det då kan tänkas bli. 😊 Jag får göra mitt bästa för att bedöma rättvist ändå.
I höst blir det mycket ABBA, den saken är klar! Jag njuter.