”Я люблю поезда” – mina erfarenheter av Duolingo

Nu blir det reklam på bloggen. Eller kanske inte. Snarare en recension, där jag tänker nämna både det positiva och det negativa med en viss app. Men slutsatsen blir väl positiv, och då kanske man kan kalla det reklam i alla fall, jag vet inte. Helt säkert är att det blir annat snack än om coronaviruset åtminstone.
Appen jag tänkte tala om heter Duolingo, och den kan man lära sig språk med.
För lite mer än ett år sedan, i februari förra året, bloggade jag om språkinlärningsmetoder och min egen längtan efter att hitta det sätt att lära sig språk som fungerar just för mig. Det var i samband med det inlägget som jag blev tipsad om Duolingo, och jag bestämde mig för att testa den appen – och det språk jag satte igång att testa med, det råkade bli ryska. Huvudsakligt motiv: att jag vill åka Transsibiriska järnvägen någon gång i framtiden och då gärna tar lite grundläggande ryskkunskaper med mig. Men ryska är förstås ett språk jag är lite fascinerad av i vilket fall (precis som alla språk).

Så jag började. Och sedan har jag inte kunnat sluta. De första veckorna höll jag inte på med Duolingo precis varenda dag utan mer sporadiskt, men efter ett litet tag kom jag in i en rutin, och nu har jag varit så regelbunden och tvångsmässig att jag har hållit på med ryskan 442 dagar i sträck, utan avbrott. Varje dag har jag lyckats slinka undan, om så bara några minuter, och gjort minst en lektion så att sviten inte bryts. Så har det hållit på. Sakta men säkert.
Sedan är det väldigt, väldigt intressant att fundera på hur pass mycket ryska jag har lärt mig under dessa 442 dagar, och hur bra jag har lärt mig den. Eftersom det verkligen har varit lite i taget hela tiden och det går långsamt fram, och pedagogiken i appen kanske inte är den bästa heller (det återkommer jag till strax), kan man nog fortfarande inte säga att jag har kommit så där väldigt långt. Jag har på känn att jag även i nuläget skulle sitta som en fågelholk om det kom en ryss och började prata med mig. Men en del ord och grammatik känns det ändå som jag har fått in i hjärnan, och det vore väl ganska underligt annars, om inte de här småstudierna skulle ha fått någon effekt.
Att jag tycker det är roligt med Duolingo är också höjt över varje tvivel. Annars skulle jag väl inte hålla på med det som jag gör. Därför kan man också säga att jag rekommenderar det till andra som vill lära sig vilket språk det nu kan vara (det finns ganska många att välja på i appen).

Hur fungerar då Duolingo? Jag tänkte att jag skulle beskriva det lite.
I Duolingo-appen finns det alltså en massa språkkurser man kan välja, i många olika språk och med olika undervisningsspråk att utgå från. Svenska finns tyvärr inte med bland undervisningsspråken i särskilt många fall, till exempel finns det ingen rysk-svensk kurs, så när jag lär mig ryska är det i form av en rysk-engelsk, men det gör ju inte mig någonting.

En kurs är uppdelad i ett stort antal ”moduler” som är inriktade på olika teman och grammatikområden. I min ryskkurs är det nästan 80 moduler (jag har kommit fram till nummer 53 …) och varje modul är i sin tur uppdelad i ett antal lektioner på gradvis stigande svårighetsnivå. Det är lite olika hur många lektioner det är per modul, men mellan 20 och 30 i genomsnitt kanske. Och sedan består varje lektion av cirka 15 korta övningar som man drar igenom. En lektion tar kanske mellan fem och tio minuter att göra, så om man bara som jag kan disciplinera sig lite är det faktiskt inte så väldigt besvärligt att se till att man får minst en lektion gjord per dag.
På detta sätt arbetar man sig fram i appen, övning efter övning, lektion efter lektion, gör fel ibland och får då göra om den övningen, och går vidare. Så småningom har man klarat av alla lektionerna på en nivå och fortsätter då med den svårare tills man har klarat hela modulen – och så går man vidare till nästa modul. Modulerna går inte att öppna i förväg, utan de är spärrade och i takt med att man klarar de tidigare blir de närmast följande upplåsta. Dock inte bara en och en, utan några åt gången, så det är möjligt att hålla på med ett par olika moduler samtidigt om man vill det (det brukar jag göra). Och om man vill öka svårighetsgraden kraftigt med en gång (kanske har man redan vissa grundläggande kunskaper i språket) kan man göra snabbtest på vissa ställen i ”modulträdet” så att det går att låsa upp moduler längre fram, men för mig är ju inte detta aktuellt, jag går metodiskt framåt i nybörjartakt.
Utöver själva studierna finns i Duolingo också diverse belöningar för resultat och milstolpar man uppnår, och ett community och en uppdelning i ”ligor” så att man kan jämföra sig med andra användare av appen. Detta ägnar jag ingen som helst uppmärksamhet, men andra kanske tycker det är kul, så jag bara nämner det.

Övningarna i modulerna/lektionerna är av lite olika slag:
* ryska ord som ska sättas ihop med rätt bild (det är de mest grundläggande övningarna i början av varje modul),
* ryska och engelska glosor att para ihop med varandra så det blir rätt,
* ryska meningar att översätta till engelska, antingen genom att skriva ner direkt eller välja rätt taggar med ord och pussla ihop dem i rätt ordning,
* samma sak fast från engelska till ryska istället,
* en röst som säger en rysk mening och så ska man skriva ner den, också genom att antingen skriva eller pussla ihop ordtaggar,
* en röst som säger en rysk mening och så ska man själv säga efter den med rätt uttal,
* meningar med luckor att lägga in rätt ord i,
* och kanske något annat också som jag inte kommer ihåg just nu.
För det mesta brukar detta fungera rent tekniskt, utom möjligen när man själv ska prata ryska in i mobilen, för röstigenkänningen brukar kunna vara lite lurig … ibland kan man sluddra sig igenom en mening och appen godkänner det ändå, och vid andra tillfällen blir det underkänt hur långsamt och tydligt man än försöker artikulera. Men i det stora hela funkar det.

Nu är det dock inte bara att köra på med det här, för det finns svårigheter inbyggda i appen också. Det har att göra med att det finns en gratis- och en betalversion av Duolingo. Har man betalversionen så är det bara att studera på obegränsat, men betalversionen är ganska dyr och för egen del har jag inte kostat på mig att ha den, och om man då kör med gratisversionen så finns det vissa hinder för att ta sig fram bland lektionerna – man är inte tillåten att göra hur många fel som helst helt enkelt.
För då är nämligen grejen att det finns röda ”hjärtan” som visar ens ”hälsostatus”. När hälsan är som högst har man fem hjärtan (fler kan det aldrig bli) och om man gör något fel på en övning i en lektion så tappar man ett hjärta, och om antalet hjärtan kommer ner till 0 får man inte fortsätta längre. Då blir det till att vänta tills hjärtana har fyllt på sig igen, vilket de behöver en dag för att göra till max. Vill man inte vänta så länge kan man istället betala med poäng för att få nya hjärtan tidigare. Poängen samlar man på sig hela tiden – man får dem framför allt när man klättrar en nivå i modulerna och när man slutför en modul – och det är just införskaffande av hjärtan man har de poängen till (eller så kan man köpa specialeffekter och annat onödigt för dem, men det brukar inte jag göra).
Själv har jag som rutin och strategi att varje dag när jag använder Duolingo så håller jag på tills jag har gjort fem fel och mina hjärtan tar slut. Då känns det som det blir lite lagom att sluta för dagen, och nästa dag har sedan hjärtana fyllt på sig till fem igen och jag kan börja om. På sätt och vis är inte detta så dumt, för det gör att det verkligen bara blir ”en liten stund varje dag” och man får en gräns satt åt sig.
Men det dumma är ju att ibland, när man håller på med särskilt svåra övningar, så kan ens hjärtan ta slut för fort. Gör de det redan innan jag ens klarat av dagens första lektion (och det är ju som sagt sådär 15 småövningar i en lektion), så blir inte den lektionen färdig och det räknas då inte som en slutförd Duolingo-dag. Det kan vara irriterande, eftersom jag ju gärna vill behålla en oavbruten svit med si och så många Duolingo-dagar i följd. När detta händer brukar jag därför motvilligt använda poäng till att köpa fler hjärtan på stört, så jag kan fortsätta och fixa ihop en lektion åtminstone. Lyckligtvis inträffar det inte så förfärligt ofta, så det har aldrig varit någon risk för att mina poäng tar slut – faktum är att jag har väldigt gott om dem. Fast irriterande är det ändå.

Hur lyckad rent pedagogiskt sett är då den här Duolingo-appen, med sina hjärtan och poäng och sina olika övningar? För att återgå till min fråga tidigare: lär jag mig egentligen något av alltihop?

Ja, vissa nackdelar finns det helt klart. När man är så där fokuserad på att inte förlora sina hjärtan för snabbt, då är det lätt att man fuskar – för det går nämligen att göra det ibland. Om det t.ex. är en rysk mening som ska översättas till engelska, så kan man sätta fingret på ett av de ryska orden på skärmen och då kommer det upp ett litet verktygstips med en översättning av det, så man får lite hjälp på traven. Likaså kan jag, om jag inte uppfattar vad rösterna i appen säger när de läser upp en rysk mening, välja att ta om den långsamt ett ord i taget – hur många gånger som helst, och ibland blir det verkligen många gånger. Det är fördelaktigt men samtidigt möjligt att inlärningen på det sättet blir lite slöare och mindre medveten än om man verkligen tänker så det knakar.
Det här brukar bli extra aktuellt i och med att de exempelmeningar som används i ryskkursen ibland är onödigt långa, konstlade och invecklade konstruktioner: ihopsatta som typiska exempel på de grammatiska finesser det gäller, men samtidigt så pass svåra att man inte hänger med direkt och därför frestas att tjuvtitta och repetera mer än man annars skulle ha gjort.
Å andra sidan är det långt ifrån alltid som det går att komma undan med de där hjälpmedlen, och dessutom är det så pass mycket repetition i lektionerna (samma meningar som dyker upp på nytt) att jag nog tror att man förr eller senare ändå lär sig orden i fråga på riktigt.

Då är det mer bekymmersamt med ”glömskefaktorn”. Det finns nämligen en annan risk med Duolingo, och det är att man rätt snabbt glömmer innehållet i en modul när den väl är avverkad och man gått vidare till nästa. Förvisso är det möjligt att öppna en redan avslutad modul igen och göra repetitionsövningar i den, men det är inte så ofta man gör sig det besväret, så det hade varit en fördel om diverse glosor och böjningsformer hade fått dyka upp igen längre fram i kursen i högre grad. Själv hade jag nyligen stora problem med den modul i ryskkursen som handlade om olika sätt att säga ”något” och ”någon”; jag klarade av hela modulen i alla fall (kanske med hjälp av fuskfunktionerna?) men jag skulle nog behöva repetera den en hel del. Att det var möjligt att klara den och gå vidare utan att vara helt ”färdig”, och sedan inte återkomma till innehållet, får nog därför sägas vara en av Duolingos svagheter. Det gäller förstås ännu mer de uttalsövningar där man säger efter de ryska rösterna; i de fall då appen släpper igenom ens uttal trots att det inte är helt tipptopp, blir ju följden att man får gå vidare utan att göra om och då inte ens vet vad det var man sade fel. Inte så lyckat kanske.

Men allra värst är den grammatiska aspekten. Pedagogiken i Duolingo går som synes rätt mycket ut på ”trial and error”, att man gör fel någonstans och försöker igen och förr eller senare får man till det rätt, men man lär sig ju fortfarande inte varför saker och ting på ryska ska heta på ett visst sätt. Några grammatiska förklaringar finns kort och gott inte. Där har vi Duolingos riktigt stora brist, och för min del har jag sett mig nödgad att hantera det genom att komplettera appen på eget bevåg: jag har hittat ett svenskspråkigt kompendium om rysk grammatik på nätet som jag ibland kikar i, och om jag inte hade det kompendiet är det faktiskt åtskilliga små egenheter i det ryska språket som jag inte alls skulle begripa. Till exempel att ryskan har olika pluralformer för substantiven beroende på om antalet är 2–4 eller 5–10; det drev mig först till vansinne i appen då jag fick en massa fel utan att förstå varför, tills jag kollade upp det i kompendiet och fattade principen.
Kanske är inte det här något stort problem med tanke på att formella grammatiska kunskaper inte på något sätt är nödvändigt för språkinlärning, men för mig som språknörd känns det ofullständigt på något sätt att inte förstå varför man säger som man gör på ryska och inte heller ha någon som förklarar det för mig (det har man ju åtminstone när man lär sig språket muntligt av en infödd).

Om man ska sammanfatta mitt omdöme om Duolingo får det alltså först och främst bli ett sådant varningens finger jag höjer (och för en språkvetare kommer förstås inte det som någon överraskning): man får absolut inte tro att Duolingo ger några kompletta kunskaper och att man kommer ur en två år lång kurs i appen som en utsökt talare av språket man studerat. Appen ger snarare bara diverse nyttiga smakprov ur kakan, och den måste kompletteras med vissa grammatiska insikter från andra källor och också naturligtvis med att man bekantar sig med språket på andra sätt och pratar med infödda talare. Det senare saknar jag än så länge, jag har inte talat ryska med någon ryss ännu. (Det skulle vara mycket intressant att pröva det och se hur långt jag kommer, jag har egentligen ingen aning.)
Men om man bara är medveten om detta så är Duolingo absolut en rolig, underhållande och nyttig sysselsättning, och fördelarna i form av språkligt nöje och allmänbildande förströelse uppväger helt och hållet nackdelarna. Grafiskt är appen småtrevlig, och mer avslappnande än en tung lärobok, även om Duolingo-avataren i form av en grön uggla kan vara något enerverande. Och att jag faktiskt har lärt mig något betvivlar jag inte alls. Både grammatik och glosor som sagt. Jag kan ju inte precis säga att jag står kvar på ruta ett. Jag kan säga ”Я люблю поезда” (en bra fras om jag ska åka Transsibiriska järnvägen ...).
Apropå glosor så är det verkligen en befriande fördel med Duolingo att man slipper plugga på sådana och sitta och traggla i det oändliga. Duolingo ger över huvud taget en mer ”passiv inlärning” som inte känns så dum; man kan ta det i sin egen takt, utan läxor och utan annan press än att man helst inte vill förlora alla sina hjärtan – men ändå blir det mer och mer av det främmande språket som faller på plats undan för undan. Hoppas jag i alla fall. Om det nu inte är så att man i själva verket glömmer bort det mesta efteråt, men så hemskt illa kan det knappast vara.
Duolingo är kort sagt trevligt. Jag tänker fortsätta med ryskan när jag nu ändå är igång och köra på ända till slutet av kursen (det tar väl förmodligen något år till …) och när det väl är klart ska jag övergå till finska (som jag redan har lärt mig lite grann i böcker, så det är möjligt att jag kan hoppa över några nivåer där) och sedan blir det tyska och sedan blir det ungerska och sedan får vi se. Här finns sysselsättning för ett helt liv för en språknörd. :)

Kommer vi att ha lärt oss någonting – eller blir vi bara mer egoistiska?

Förra veckan satt jag och översatte EU-material med diverse punkter om vad man ska göra i EU efter pandemin, och politikernas förslag till ändringar av de punkterna.
Lite oroväckande var det. Till exempel när jag såg att vissa politiker helt sonika ville stryka instruktioner till regionerna/kommunerna om att de ska uppmärksamma migranter, romer med flera som har det särskilt dåligt ställt. Eller att andra på samma sätt ville stryka formuleringar om att företagens återhämtning ska vara förenlig med den gröna given och inriktad på miljömässig omställning – där vill dessa politiker ersätta det med att företagen ”ska återfå sin finansiella likviditet”, ingenting annat.

Visst fattar jag att företagen ska vara likvida, det är ju inte bra att de går omkull, det är klart, jag har enmansföretag själv. Men att helt stryka miljö- och socialformuleringarna känns ändå inte bra, och det bekräftar i viss mån vad jag personligen fruktar. Nämligen att det inte kommer att finnas någon plats för miljötänk och solidaritet längre när ekonomin ska återuppbyggas till varje pris.

Ja, tyvärr är det nog överlag en viss risk att vi i Europa inte kommer att ha lärt oss ett skvatt av det här, utan att folk här tvärtom blir mer egocentrerade och dessutom självömkande. Att fattiga länder och andra utsatta (och hur de kanske drabbades av corona) precis som miljön inte uppmärksammas alls, bara för att vi är så upptagna med att själva få återgå till det normala. Att vi lättat fortsätter som vi gjorde innan, med skillnaden att vi nu sluter oss ännu mer i vår västvärld, medan lidandet och spänningarna och frustrationen sjuder på andra håll och det blir ännu fler konflikter, klimatrelaterade katastrofer (kanske klimatrelaterade nya pandemier?) och desperata flyktingvågor som vi bara kallt avvisar fast det i längden var vi som gav upphov till dem. Att alla förslag att ändra på vår livsstil från och med nu kommer att avfärdas med ”Va, är du inte klok, vill du ha tillbaka såna hemska begränsningar som vi hade under coronapandemin?” Att vi vältrar oss i vilken fruktansvärd tragedi det här var för oss och därför blir helt oförstående för den tragedi som finns i olika former på andra håll, för nu vet vi ju vilket kaos vi hade här, inget kan väl vara värre än det.

Nu påstår jag inte att vi inte ska känna oss ledsna och bedrövade över vad som hänt och händer här på vår egen hemmafront, för det kan vi visst göra – alla har rätt att gnälla och beklaga sådant man går miste om, som jag skrev i mitt förra inlägg. Men vi får inte låta det medföra att vi tappar perspektivet på världen och de stora behoven där. Tyvärr är det, som sagt, just det jag fruktar kommer att hända. Om någon har en mer hoppfull och optimistisk syn så får ni gärna muntra upp mig med den.
(Positivt är väl att det i de här ändringsförslagen jag jobbar med faktiskt finns en hel del ljusa idéer också ... jag hoppas det var de som gick igenom.)

Alla har visst rätt att gnälla!

Jag stör mig ganska lätt på en viss attityd som man kan se ibland – man kan kalla den för ”du har ingen rätt att gnälla-inställningen”.
Den syns inte minst nu i dessa tider, men kan förekomma annars också, och den går ut på att någon surt tycker att ”det där är väl ingenting, du ska inte gnälla/sjåpa dig över det, det finns andra som har det mycket värre!”

Och jag tycker själv den är tämligen vrickad, för det går inte att relativisera lidande. Självklart måste var och en få ha rätt att känna sig ledsen, eller sjuk, eller besviken, eller vad det nu kan vara. Bara för att jag inte berörs av en viss sak utan tycker att det är en bagatell, så behöver inte det betyda att inte samma sak kan vara en psykisk, fysisk eller ekonomisk knäck och djupaste förtvivlan för någon annan. Och det är säkert inte heller nyttigt att bli tvingad att hålla inne med de ledsna känslor man har, bara för att andra anser att man inte har rätt att ha dem.
Det borde vi tänka på innan vi vräker ur oss t.ex. att gymnasieelever är bortskämda snorungar som har mage att bli ledsna för att deras studentfestligheter kanske ställs in och att de borde tänka på att folk dör istället. Att folk dör tänker gymnasisterna säkerligen också på. Men det är fullt förståeligt om de ändå blir ledsna över den uteblivna studenten, och det måste de även få uttrycka om de vill. Gäller även alla andra som drabbas på olika sätt, nu i coronatider och annars. Bagateller är det inte i många fall, om ens i något fall alls.

Sedan kan jag förstås medge att det finns situationer då det är tvärtom – då även jag faktiskt tycker att en del människor överdriver och borde ha lite distans och förnuft och inse vissa perspektiv. Till exempel när det sägs att ”Sverige är i krig”, ”Sverige lider” eller ”det är kaos i Sverige”. Riktigt allvarligt kaos är det inte ens nu, skulle jag vilja påstå, och än mindre tidigare, även om det redan då var många som tyckte vi hade kaos och krig. Vi är fortfarande långt ifrån andra, på riktigt krigsdrabbade, länders kaos. I det fallet kan man önska sig att de som gnäller kunde lugna ner sig lite och jämföra och inse sina privilegier.
Och då kanske det låter som jag säger emot mig själv, när jag tycker att man kan låta folk få gnälla i en del fall och inte i andra.
Men jag skulle vilja uttrycka det som att det är ungefär som när man har förkylning. Självfallet kan man beklaga sig över att man är förkyld och mår dåligt, för det är ju inte så kul – bara man samtidigt är medveten om att förkylning ändå inte är riktigt samma sak som pest och kolera och corona. Det går att beklaga sig över förkylning och ändå inte låta som om man är dödssjuk. På samma sätt kan man uttrycka sig beklagande om läget i Sverige, eller vad man nu vill oja sig över, utan att för den skull ta till den dramatiska storsläggan i sin beskrivning av det.

Man kan ju helt enkelt hitta något slags balans, så att man uttrycker sina känslor men samtidigt inte riktigt behöver låta som om hela världen går under. Och den som lyssnar kan å sin sida kanske också vara lite nyanserad och fatta att en person som beklagar sig, t.ex. en bekymrad gymnasist, kanske inte per automatik menar att det är syndast om hen i världen.
Inte så lätt. Men försöka kan vi ju alltid, och under alla omständigheter inte tolka in det värsta när folk klagar och gnäller, och inte håna och skrocka om att ”det där gör väl inget att det blev inställt, det är ju ändå meningslöst”.

Ordet består i coronatider

I de tider som råder är det mycket jag skulle kunna skriva. Det är i alla fall mycket jag tänker. I första hand naturligtvis de mest konkret ängsliga tankarna, med oro för olika släktingar och för alla andra som dör och för allt tråkigt som åtgärderna ställer till med. Men sedan tänker man ju också på praktiska detaljer som när ett symptom egentligen är ett symptom – räknas minsta hostning eller kittling i näsan som ett begynnande symptom som kräver hemmavistelse, eller kan det få passera? Inte lätt att avgöra gränsen ibland.
Vidare ligger det nära till hands att grubbla över sådant som smittbekämpningsmetoder, restriktioner och hur väl de fungerar och hur lämpliga de är, Folkhälsomyndigheten och regeringen, olika länders strategier, vad det kan få för ruskiga följder inte bara dödstalsmässigt utan även politiskt ifall Sveriges strategi misslyckas.
För att sedan inte tala om vad mänskligheten kan lära sig av det här och om det kanske ska gå så väl att vi nu inser att det är en god idé att även i vanliga fall dra ner på resande och konsumtion … eller kommer västvärlden bara att återgå till det gamla när allt är avklarat, och då använda alla pengar de har kvar till att återuppbygga sin egen ekonomi och strunta i hur tredje världen och flyktingar drabbades? Sådana saker kommer också in i tankarna.
Och att det jämt är en massa olika bud och krav och varningar åt olika håll, och statschefer som går bananas, är högst förvirrande. Bara en sådan sak som att populisterna i Sverige kräver så mycket säkerhetsåtgärder som möjligt, samtidigt som andra länders populister (som Trump och Bolsonaro) verkar vilja ha så lite som möjligt. Att ett parti som moderaterna inte riktigt vet vad de ska säga just nu, eftersom de å ena sidan gärna skulle vilja kritisera Stefan Löfven för att han inte skyddar Sverige ordentligt, men å andra sidan inte vill ha för stränga åtgärder för att det drabbar näringslivet så hårt, och därför kan moderaterna inte säga någonting alls (men de laddar säkert för att komma med lämplig kritik sedan när vi har facit).
Ja, det finns mycket att kommentera. Men det är så svårt att få allt på pränt att jag för det mesta inte skriver något. (Jag hanterar för övrigt coronastormen psykiskt genom att besöka Facebook och andra medier endast i begränsad omfattning.)

Dock är det en sak som känns särskilt relevant för mig, och det är ett bibelord som av någon anledning har dykt upp om och om igen de senaste veckorna. Det är Jesaja 40:8.
”Gräset torkar, blomman vissnar, men vår Guds ord består i evighet.”
Ett ganska känt citat som även återkommer i olika psalmer och sånger, särskilt i sommarpsalmen ”En vänlig grönskas rika dräkt”. Där heter det att ”allt kött är hö / och blomstren dö / och tiden allt fördriver / blott Herrens ord förbliver”.
Jag kan inte låta bli att associera allt det som händer nu till dessa rader.
Inte för att jag nu tror att det är Gud som har skickat coronaviruset över världen – det tror jag inte. Däremot kan man mycket väl dra lärdom av det vi ser hända, med alla förödande effekter, och konstatera att bibelordet stämmer väldigt bra in på alltsammans.

För det som kännetecknar den här coronakrisen, förutom den väldiga mängden dödsfall naturligtvis, det är ju att allting får stryka med – i en sådan omfattning att man blir fullständigt omtumlad. Allting vissnar, för att anknyta till bibelordet. Det finns absolut ingenting som går säkert längre när pandemin drabbar och de radikala åtgärderna sätts in. Tänk bara efter:
Alla evenemangen. SHL-säsongen avbröts helt och hållet, Eurovision ställdes in, fotbolls-EM skjuts upp ett år, till och med sommar-OS skjuts upp fastän det är en så gigantisk pengaapparat. I de stora europeiska fotbollsligorna och Champions League siktar de fortfarande på att kunna återuppta sin avbrutna säsong så småningom, men jag är ganska säker på att de kommer att få ge upp till slut de också, trots alla pengar som går förlorade. Sporten och kulturen vissnar.
Sedan har vi ekonomin. Börserna kraschar, hela världsekonomin går i kras och det blir en oreda som kommer att ta lång tid att återställa (om det nu är någon idé att återställa, för mig känns det nästan mer vettigt att omställa istället, men det behöver vi inte ta nu). Att det blir så mycket karantän och utegångsförbud att mängder av hotell och restauranger och andra företag måste slå igen, det var inget man någonsin kunde tänka sig skulle hända före 2020, men det är ditåt det lutar. Ekonomin vissnar.
Tyvärr kan det nog också mycket väl bli så att det här inte är över än utan att det påverkar även fester och firanden. Årets studentfestligheter svävar i mycket överhängande fara, liksom konfirmationerna. Valborg blir det inte mycket med, vi ska nog inte ta för givet att det går att fira midsommar på vanligt sätt heller i år, och en sommar med sol och bad och semester blir kanske inte alla förunnat. :( Festerna vissnar.
Kanske kan det också hända, när skolor på såväl låg som hög nivå måste hållas stängda, att hela utbildningssystemet kommer i olag. Högskoleprovet har redan ställts in – kan det bli så att många inte kommer att få ta några examina och gå ut sina årskurser i år, för att de fick för lite studier och kunskaper? Ja, omöjligt är det inte, att terminer eller hela läsår blir förskjutna. Det blir i så fall ett tecken det också. Kunskapen vissnar.
Allra intressantast är att det här vissnandet även gäller kyrkan. Just nu är det väldigt många länder där det ser ut som de kristna inte kommer att kunna samlas i sina kyrkor och fira påsk i år, och det blir väl i så fall första gången på mer än 1 700 år eller något åt det hållet. Men jag tycker inte det är det minsta konstigt att även detta går i stöpet när allt annat också gör det. För även om jag personligen tycker om kyrkobyggnader och gärna firar kristna högtider, så inser jag att dessa kyrkor och högtider inte på något sätt är centrala eller oumbärliga i det kristna livet – det är inte dem det hela egentligen handlar om. Därför är det symptomatiskt att de också drabbas. Det gäller för den delen inte bara etablerade kyrkor utan även mer alternativa husförsamlingar – de kan ju inte heller samlas om sammankomster är förbjudna ner till 2 personer som i Tyskland. Religionsutövningen vissnar. (Och det gäller förstås även andra religioner, till exempel islam, där det för närvarande är väldigt tomt på pilgrimer i Mekka.)

Listan kan säkert göras längre.
Jag låter förstås pessimistisk när jag rabblar upp det här, men jag känner mig faktiskt inte pessimistisk själv när jag tänker på det. Tvärtom blir det nästan något slags fridfull känsla, att kunna konstatera att allting är fåfängligt (som det står i en annan bibelbok, Predikaren) och att det bara är en enda sak som består, nämligen Guds ord.
Att jag inte är orolig i nuläget kan jag verkligen inte påstå, jag bekymrar mig allt rätt ordentligt. Men mitt i den oron kan jag ibland tänka på just detta och känna en viss trygghet i att Gud och hans ord är fullständigt orubbliga i allt kaos.
Som den kristna keltiska rockgruppen Iona sjunger i sin bästa låt ”Kells”:

When beauty’s colours fade away
And earthly pages find decay
The Word divine, always the same
His Word shall live forever – His Word shall live forever
The Word is a sword that pierces the heart
The truth is a light that cuts through the dark of this world
Nations shall rise, nations shall fall
but nothing shall stand in the way of the Word

Det tror jag faktiskt på. Och det ger också en smula hopp för framtiden, och för livet efter detta om inte annat. Även om det förvisso är omskakande och bedrövligt att just nu få se med egna ögon hur allting runt omkring oss bara ställs in och kraschar och vissnar.

Till alla er som rasar

Till alla er som rasar över Löfven och regeringen och Folkhälsomyndigheten och deras ”inkompetens” i dessa coronatider, och att de gör hårresande misstag som inte stänger och spärrar av så mycket som möjligt. Jag ska påpeka ett och annat innan ni fortsätter rasandet.

1. Regeringen gör inte det minsta fel när de följer Folkhälsomyndighetens rekommendationer. Det är precis så det ska gå till. Att regeringen följer sina rådgivare. Regeringen kan inte själva ha detaljkunskaper om allt, och det är just det de har alla sina organ och myndigheter till. Det är naturligt att regeringen lyssnar på dem istället för tvärtom. Eller ni vill kanske ha det tvärtom? Att experterna måste rätta sig efter vad regeringen tycker? I så fall är ni ute och cyklar.

2. Men är inte Folkhälsomyndigheten inkompetenta då? Tillsatta av den inkompetente Löfven? Nej ni, så är det inte. Såväl Anders Tegnell som Johan Carlson är läkare med doktorsgrad och långa CV:n. Inkompetenta kan man inte kalla dem. Dessutom tillsattes de på sina tjänster inte av regeringen Löfven, utan av regeringen Reinfeldt. Alltså går det inte att anknyta dem och deras insats till nuvarande regerings politik på något sätt. Folkhälsomyndigheten hade inte betett sig annorlunda om regeringen varit en annan. (Även om många på något underligt sätt verkar tro att om en regering är röd så är hela dess tillhörande statsapparat också röd, och inkompetent, och så fort regeringen byts ut mot en blå så blir alla myndigheterna under den också genast blå. Så är det alltså inte. Fatta det.)

3. Sedan kan förstås inte ens Folkhälsomyndigheten veta med hundraprocentig säkerhet vad som funkar och inte funkar i den situation vi nu befinner oss i. Det vet man inte i något land. Det kommer vi att kunna se först när allt är över (och just därför är det kanske på sitt sätt bra att länderna gör lite olika). Det kan hända att den strategi Sverige just nu kör med kommer att misslyckas. Men det är fortfarande inte inkompetens eller tjänstefel för det, som många tycks vilja ha det till. Och inte heller någon illvillig ondska. Såväl regeringen som Folkhälsomyndigheten vill naturligtvis vårt bästa. Eller tror ni verkligen på fullt allvar att de inte vill det?

4. En sak är ju säker, och det är att vi vanliga människor självklart inte vet bättre än experterna på Folkhälsomyndigheten. Hur skulle vi kunna det? Det är som att sitta och kolla fotboll på TV och tycka att t.ex. John Guidetti är inkompetent när han väljer att inte skjuta i ett visst läge, och tycka att det där hade jag ju gjort bättre själv.

Lägg av med gnället. Läget är tillräckligt otrevligt ändå utan att vi ska se oss själva som mer experter än experterna och plocka politiska poänger på påstådd inkompetens som vi i själva verket inte vet ett smack om. Håll ihop och kämpa tappert istället. Vi är alla i samma båt.

P.S. Nu idag har WHO sagt att man inte sett coronaviruset sprida sig på skolor. Så om Folkhälsomyndigheten är inkompetenta så är de i sällskap med hela FN:s världshälsoorganisation. Sug på den.

Resan som inte blir av – och det är lika bra

Vi har väldigt länge tänkt att vi på påsklovet detta år skulle åka på en liten tågsemester nere i Europa – huvudsakligen Schweiz och Österrike.
Jag har sedan länge haft en resplan uppgjord för detta och har under många månader i sträck regelbundet varit inne och tittat på bokningssajterna för både österrikiska ÖBB och tyska DB, för att få tag i tågbiljetter. Men det har inte fungerat ... de rätta nattågskombinationerna har aldrig dykt upp och blivit bokningsbara, fastän jag har väntat och väntat och väntat. Särskilt dåligt har det funkat med vår planerade nyckelsträcka Hamburg-Zürich.
Självklart finns det andra sätt att få tag på biljetter än att gå just via bokningssajterna, men jag har in i det längsta velat använda mig av dem för att se till att allt skulle bli rätt, och därför spanade jag envist, nästan varenda dag.

Till slut (i januari) ringde jag ÖBB i Österrike och frågade, och fick beskedet att just Hamburg-Zürich var låst för bokningar men att den skulle öppnas igen senare. Så vi valde att avvakta lite till med alltihop. Och jag har fortsatt att kolla, men det har inte gått att boka något, annat än mindre bra förbindelser till hutlösa priser, och vissa andra delsträckor vi tänkt oss på färden har under tiden också verkat bli fullbokade så att resplanen blivit allt mindre genomförbar.
Följaktligen är vi fortfarande utan tågbiljetter med bara några veckor kvar till det datum vi hade tänkt åka. Stundtals har jag varit hemskt sur när det där inte har funkat och jag har sett den spännande tågresan gå upp i rök.
Men just nu känns just detta faktiskt som vår smala lycka ... jag är snarast ganska tacksam över att vi inte sitter här med inköpta tågbiljetter som vi p.g.a. läget i Europa och världen kanske inte alls hade kunnat använda ändå.

Jag vill med detta naturligtvis inte retas och skryta och säga ”puh, vilken tur vi har, vad präktiga vi är” eller ”haha, vi bokade aldrig nån resa, det gjorde ni, nu får ni avboka, pilutta er”. Tvärtom, jag beklagar verkligen dem som hade turen (eller rättare sagt oturen) att få biljetterna vi inte fick.
Men jag kan ändå inte låta bli att känna en viss lättnad över att vi aldrig fick biljetterna. Det är egentligen mest bara det jag vill uttrycka. Att något som ser ut som förarglig otur kanske inte behöver vara det. Och att man inte behöver ta så allvarligt på det där att försöka ”spika sina planer”, för rätt vad det är så är det ändå nåt som gör att spikarna dras ut igen med tång och planen fladdrar iväg i fjärran.

Hur som helst. Under väntetiden har det nu istället framträtt flera andra saker vi kan göra på påsklovet, så vi kanske utför någon av de idéerna istället. Dock är även detta högst osäkert. Allt ”beror väldigt mycket på”, och det skulle inte förvåna mig om vi stannar hemma helt och hållet. Det finns säkert fördelar med det också i så fall.
Ja, avslutningsvis får jag ju verkligen hoppas att det där eländet till influensavirus avtar snart och att alla som fått och får det blir friska. :(

Svenskans vackraste ord

Språkexperten Fredrik Lindström (en av mina ”idoler” kan man nog säga) berättar i sin bok ”Världens dåligaste språk” att han en gång blev tillfrågad vilket han tyckte var det allra vackraste ordet i svenskan. Han nämner två stycken ord som han tycker är särskilt fina, nämligen ”rodna” och ”kvällssol”, och han bestämmer sig för det senare.

Ibland kan jag naturligtvis inte låta bli att komma att tänka på och fundera på det där själv. Vilket ord som är det allra vackraste. Några skulle jag allt kunna nämna.
Jag tycker att Fredrik Lindström är inne på ett rätt bra spår med ”kvällssol”, även om jag nog själv inte skulle höja upp just det ordet till prispallen. För just de där orden som uttrycker årets och dygnets skiftningar och ljus kontra mörker och himlens fenomen, de känns av någon anledning alldeles särskilt vackra för mig. Eftersom de doftar natur och skönhetsupplevelse.
Det gäller alldeles särskilt ordet ”afton” tror jag. Det uttrycker inte bara en angenäm och skön tid på dygnet, utan det märks i hur själva ordet klingar vilket behagfullt fenomen en afton är. Följaktligen är jag svag för rätt många ord där ”afton” ingår. ”Lördagsafton” är en riktigt snygg sammansättning, med idel positiva associationer. ”Aftonsol” och ”aftonstjärna” är inte dumma heller, för att inte tala om ”midsommarafton”, för där kommer ju en årstid in också.
Men även ”morgon” kan låta väldigt härligt, trots att morgnar ibland kan kännas motiga också; under rätt omständigheter är jag fullt öppen för den positiva känslan med en vacker morgon, och därför gillar jag också ord som ”vårmorgon”, ”morgonrodnad” och så motsatserna till de ovan nämnda afton-orden: ”morgonsol” och ”morgonstjärna”.
Andra kombinationer som ingår i den här kategorin, och som jag likaledes är förtjust i, är ”sommarnatt”, ”vinternatt”, ”månsken”, ”stjärnklar”, ”morgongåva”, ”solnedgång” … ja, man kan hålla på ett tag och visst låter de sköna på något sätt allihop? (Och visst har påskpsalmen ”Likt vårdagssol i morgonglöd” den finaste första raden av alla psalmer?)
Dock finns det ett av alla dessa natur- och årstidsord som jag tycker höjer sig något över alla de andra, och det är ”aftonsång”. Där har det inte bara med naturen och tiden på dagen att göra, utan där kommer även en ren stämning in, där man ser framför sig munkar som sjunger en andlig hymn som klingar bort i fjärran samtidigt som solen går ner.

Är då ”aftonsång” mitt favoritord i svenskan? Nej, nu ska vi i inte vara för snabba. Jag ska nämligen också ta upp ett annat ord, ett annat led, som jag är rätt glad åt – nämligen ”drottning”. Jag vet inte riktigt varför, men hos mig klingar ”drottning” oerhört majestätiskt, praktfullt, ståtligt och glänsande, på ett sådant sätt att man verkligen ser den vackra drottningen framför sig. Jag tror faktiskt att det svenska ordet för regenten i fråga är särskilt väl lämpat för att nå den effekten. ”Drott-ning”, liksom – det är en helt annan sak än andra språks ”queen” eller ”reina”. Det är till och med en annan sak än ”kung”, för detta svenska ord för den manliga motsvarigheten fungerar inte alls lika bra tycker jag. Den längre formen ”konung” låter lite flottare, men når ändå inte upp till ”drottning”.
Sammansättningar med ”drottning” kommer därför också högt på min lista. När Sofia i Bröderna Lejonhjärta kallas för ”duvdrottningen” så är det en fonetisk höjdare. ”Drottningholm” är ett av Sveriges vackraste ortnamn. Blomman med namnet ”nattens drottning” (och karaktären med samma namn i Mozarts ”Trollflöjten”) låter storslaget på svenska, fast det är ju visserligen två ord så det är kanske fusk. Men jag kan också nämna ett ord som ”drottningsylt”. Trots att jag inte ens är direkt galen i drottningsylt utan bara tycker det är gott i allmänhet, och trots att ordets senare led i själva verket är något kladdigt och sötsliskigt, så tycker jag att det i kombination med ”drottning” blir en lysande ordbildning som låter riktigt härligt. Kanske för att jag gillar ljudet av bokstaven Y.

Drottningholm - visst låter det snyggt?
Nu har jag samlat på mig några ord som jag gillar särskilt mycket, kanske i synnerhet då ”aftonsång”, ”morgonrodnad” och ”drottningsylt”. Ska någon av dem få titeln?
Svar nej – för det absolut vackraste ordet i svenskan i mitt tycke, det är inte ett sammansatt ord i den meningen. Det är inte heller ett svenskt ord från början, men svenskan har lånat in det, precis som alla andra språk också har gjort, för det är i högsta grad internationellt. Dessutom är det andligt.
Vilket ord jag talar om?
”Halleluja”.
Där har vi vinnaren. ”Halleluja”, som ordagrant betyder ”prisa Herren”, är inte bara den bästa interjektionen som finns, avsedd att uttrycka gränslös glädje och jubel och för att frambringa lov och pris. Det slår inte heller bara världsrekord i positiva konnotationer. Nej, det är dessutom fantastiskt att bolla runt i munnen. Ett fonetiskt underverk, med de två L:en och de olika vokalljuden. För att inte tala om hur lämpligt ordet är att sjunga. Det kunde ju redan Händel vittna om (”haaal-leluja!”).
Betydelsen av ”halleluja” i kristen historia och kristen musik, och som sammanbindande faktor för kristna, kan inte underskattas (även om det finns flera uttalsvarianter av det). Faktiskt så inser jag att ”halleluja” dessutom är något av ett universellt ord, som är så tilltalande att det gärna används även av många icke-kristna och förekommer ymnigt även i icke-kristna sammanhang. Alla kan någon gång ha sitt ”hallelujah moment”.
Tänk på hur många gånger halleluja har använts i låtar, både i titlar och refränger … det är ingen slump, utan låtskrivarna inser helt enkelt vilken potential som finns i detta ord. Några exempel på sådana som gladeligen sjungit halleluja i sin musik är Leonard Cohen, Dr Alban, Ray Charles, Karl Gerhard och Orup, och ytterligare ett antal har haft gott om halleluja i bakgrundskörerna, eller helt enkelt bara stoppat in ordet här och där. Två Eurovision-vinnarlåtar har haft ordet i sin titel, och det är minsann inte heller någon tillfällighet, för vill man göra en låt catchy och vinna musiktävlingar så ska man ta till ett halleluja.

Det är knappast möjligt för mig att inte högeligen älska ett ord som ”halleluja”. Hur jag än vrider och vänder på det så känns det som att det oundvikligen blir den största favoriten, bara för att det är så oemotståndligt välfungerande. Med största sannolikhet påhittat av Gud själv. ”Halleluja” är mitt favoritord i svenskan.
Och kom inte och säg att det inte räknas för att det är ett lånord. Lånord är också svenska. Ständiga inlån ingår i hela paketet.
Halleluja på det!

Min topp 5-lista över vackra ord i svenskan:
1. halleluja
2. aftonsång
3. morgonrodnad
4. drottningsylt
5. lördagsafton