Igelkotten recenserar en bok: Vinnarna (sista delen i Björnstad-serien), Fredrik Backman

(recension september 2023)

Fredrik Backmans Björnstad trollband mig riktigt ordentligt när jag läste den för några år sedan. Backman har skrivit flera bra böcker (han får nog sägas vara en av mina nutida favoritförfattare), och En man som heter Ove är väl naturligtvis den mest kända, men Björnstad är den bästa. En historia om livet på en hockeytokig ort ute i Norrlandsskogen och vad som händer när den orten skakas av ett våldtäktsfall där förövaren råkar vara samhällets älskade juniorhockeystjärna.
Jag slukade den boken, inte minst för att det var så intressant med hela skildringen av hockeyn och att kunna jämföra med min egen uppväxtort Landsbro, där ju just den sporten dominerar stort. Nog för att jag inte helt kände igen mig i beskrivningen av Björnstads sociala klyftor, med spänningarna mellan det rika området ”Höjden” och det fattiga ”Sänkan” – om det fanns sådana skillnader i Landsbro när jag växte upp så var det inget jag uppfattade – men all den där grabbiga hockeyjargongen och sportfanatismen, det var mitt i prick. Björnstad är en bok som inte bara har en fängslande intrig utan även beskriver på både gott och ont vad idrott betyder för människor, och den är på så vis mycket bildande och kan absolut läsas (bör läsas, till och med!) även av den som inte är sportintresserad.

Ja ja. Boken Björnstad visade sig bara vara början på konceptet, för sedan kom det en TV-serie också, baserad på boken. Tyvärr var den serien en stor besvikelse och gjorde inte förlagan rättvisa alls: synnerligen blek och tam, med konstiga rolltolkningar, slarv med stämning och persondynamik och på det hela taget så tråkigt och poänglöst att titta på att jag faktiskt avbröt efter bara två avsnitt. Väldigt synd att en så bra historia blev sabbad där.
Då var det intressantare att det även kom en uppföljande bok till Björnstad: Vi mot er heter den, inte så bra som sin föregångare men ändå bra så det räcker. Där får man veta mer om ”vad som hände sen” med alla personerna, men framför allt blir det mer om den fiendskap som orten Björnstad har med sin grannort Hed, som också har ett hockeylag – det blir ytterligare konflikter när tonen mellan de båda lokalrivalerna hårdnar.
Jag trodde när jag läste Vi mot er att det nog skulle vara punkt efter den, men icke. Häromåret kom det en tredje och sista del, som för övrigt är tjockare än de två första böckerna tillsammans. Den heter Vinnarna, och den har jag nu läst och tänkte skriva några ord om. Samtidigt blir då detta en reflektion över alla tre böckerna sammantaget.

Anledningen till att jag måste kommentera, det är också just att de tre böckerna tillsammans – Björnstad, Vi mot er och Vinnarna – utgör ett så pass flott och gediget verk att det måste uppmärksammas. Fredrik Backman har med sin ”hockeytrilogi” åstadkommit ett riktigt epos, med intriger och dramatik och människoöden och sportresultat som nystas ihop på ett sådant sätt att man blir klistrad. Jag är framför allt riktigt imponerad av hans persongalleri: det är många människor som är med i de tre böckerna (ungdomar och barn och föräldrar och tränare och lärare och huliganer och politiker och företagare och alla möjliga), men allihopa skildras oerhört övertygande och trovärdigt, och även om vissa förekommer mer än andra har de alla på ett eller annat sätt betydelse för handlingen som helhet. Det är alltid härligt när en bok- eller filmserie har så många karaktärer som engagerar.
Faktum är att jag nästan vill påstå att Björnstad-trilogins uppbåd av personer och dramatiska händelser är värdigt ett Game of Thrones. Alla plots och sub-plots som hänger ihop så bra, och så också det där att det är både en och två och flera karaktärer som under de tre böckerna dör (ganska oförutsägbart i flera fall) och blir utskrivna ur serien på bästa TV-serie-maner … det blir verkligen spännande. Och även om de inte dör så är det flera av dem som bara är med i bok ett, andra bara i bok två, andra bara i bok tre, och andra som tycks ha försvunnit för att sedan dyka upp igen. Alltsammans blir verkligen som ett storverk.

Till spänningen bidrar också Fredrik Backmans tendens att hemlighetsfullt avslöja viss, men inte all, information i förväg. Han är väldigt skicklig på att plantera ut upplysningar om att något kommer att hända (alternativt att det var något som hände!), men än så länge vet vi inte riktigt vad … sedan blir det undan för undan fler detaljer om vad det rör sig om, och en och annan missuppfattning trillar man som läsare dit med också innan bilden klarnar och händelsen verkligen inträffar. Tidvis är det riktig deckarkänsla över det där. Det finns gott om den sortens spänningsmoment i trilogin som helhet, inte minst i den tredje och sista boken jag har läst nu, men det allra bästa exemplet är den scen i slutet av bok ett där det sägs om fyra av berättelsens framträdande hockeykillar att ”om tio år kommer två av dem vara proffs. En kommer vara pappa. En kommer vara död”.
(Ja, Backman brukar utelämna infinitivmärket ”att”, men det har jag lärt mig leva med. Eller ”lärt mig att leva med”, beroende på hur man ser det. 😊 )
Den där framtidsförutsägelsen blev jag som läsare verkligen fullständigt fast i och grubblade febrilt på vem som skulle bli vad, och jag trodde att jag hade fått facit i och med bok två, men nu när jag läste bok tre så tänkte jag likväl tillbaka på den där profetian om de fyra killarna och funderade på om min första tolkning kanske inte var riktigt rätt i alla fall, och fick nu också steg för steg veta hur det faktiskt gick till när de råkade ut för sina respektive öden. Ja, när det gäller att jobba med sådana där grejer och kittla läsarens nyfikenhet och nervositet så är Backman ett riktigt proffs.
Och att Björnstad-bokserien känns som en storartad episk TV-serie, det får mig faktiskt att skära tänder … för den första boken blev ju TV-serie och det blev inte bra alls. Kan inte någon göra ett nytt försök, och göra serie av hela trilogin och tänka igenom alltihop ordentligt så vi får en svensk Björnstad-serie i rutan som matchar böckerna? Det skulle verket vara så oförskämt väl värt, istället för att som nu ha slarvats bort totalt (såvitt jag förstår har serien nu också blivit omöjlig att titta på p.g.a. något rättighetsstrul).

Nu kanske någon undrar om det inte finns något negativt också att säga om Björnstad-bokserien och dess avslutande del. Har jag bara lovord att komma med över Fredrik Backmans hockeyepos och personerna i det?
Nej då, det finns faktiskt små nackdelar. Den sista boken Vinnarna är som sagt tjock och mastig, någon rent konkret hockeydramatik på isen finns det inte så mycket av i handlingen längre, och om man inte helt gillar Backmans småpoetiska stil så kan det säkert hända att man tappar orken under läsningen – särskilt som det finns en viss tendens att en del saker upprepas och beskrivningar går på tomgång, mer än i de två första böckerna. Jag skulle nog inte heller rekommendera att man läser alla tre böckerna i ett sträck, för då blir man nog bara matt till slut. Bättre att ta det som en … ja, just det, TV-serie istället, med lite paus mellan säsongerna och avsnitten så att säga.
När det gäller den poetiska stilen så har jag ibland också svårt att uthärda att nästan alla personerna, även om de är trovärdiga i övrigt, tidvis låter som just fyndiga små vardagspoeter när de pratar med varandra och tröstar varandra i olika scener. Eller att de är så förvånansvärt kroppsligt ömma mot varann hela tiden (tycker i alla fall jag). Borde inte de flesta på så jordnära macho-orter som Björnstad och Hed vara lite mer råbarkade av sig, eller är det bara jag som har fördomar?
Jag kan inte heller låta bli att grubbla över det rent demografiska i böckerna. Björnstad och Hed är alltså två fiktiva städer i Norrland som ligger i samma kommun, på inte särskilt långt avstånd från varandra, och de sägs vara ganska små … femtusen invånare var eller något ditåt skulle jag gissa på … men ändå har de varsitt hockeylag. Är det verkligen troligt att de två orterna skulle kunna vara belägna på det sättet och ha bildat kommun tillsammans och att en så liten kommun kan ha fler än en hockeyklubb? Hm, ja, möjligen kan jag tänka mig att det kan vara ”tvilling-samhället” Gällivare och Malmberget som är förebilder. Där skulle kanske något liknande vara möjligt. Men jag som själv är uppväxt på en mindre ort får ändå verkligen huvudbry under läsningen och undrar hur stora Björnstad och Hed faktiskt ska föreställa att vara och (apropå de sociala klyftorna jag nämnde i början) om det är särskilt troligt att det finns både ett miljonprogramsområde och ett lyxvillaområde på en så liten ort som Björnstad. Trovärdigt undrar jag också om det verkligen är att Björnstads och Heds befolkningar hatar varandra så obeskrivligt mycket som de gör i Vinnarna (det som började försiktigt i bok ett har eskalerat till väldiga huliganhöjder här i bok tre). Jag är faktiskt inte säker på att det rent fysiska våld som AIK:s och Djurgårdens värsta supportergrupper gärna tar till mot varandra nere i Stockholm går att applicera på invånarna i två mindre samhällen i Norrlandsskogarna. Nej, där har nog Backman överdrivit rivalitetspotentialen kraftigt tror jag, och i likhet med alla andra kulturpersonligheter missförstått det där med ”samhälle där alla känner alla”. Även om det förstås blir spännande läsning av det och läsaren rimligen får förståelse för alla de faktorer som ligger bakom att man håller på ett lag.

Det sista jag ska säga innan jag avslutar, om Vinnarna, och om de två föregående böckerna, har att göra med det som hela serien egentligen allra mest handlar om och som är det mest allvarliga motivet i den – nämligen våldtäkt, och moralen kring sådana fall. Motivet i fråga förekommer även nu i den tredje och sista boken, och utforskas ett ganska rejält stycke till, för det dyker nämligen upp ytterligare ett fall förutom det gamla från bok ett. Faktiskt nästan mer motbjudande och tragiskt nu. (Så mycket kan jag nog säga utan att säga för mycket.)
Det man får anledning att fundera på under läsningen på den här punkten, det är inställningen till gärningsmännen och om det någonsin går att förlåta dem. Författaren Backman lämnar visserligen mycket demonstrativt öppet för läsaren att själv avgöra det, men med tanke på den underliggande tonen och vad som händer med de inblandade personerna så känns det ändå för mig på ett ganska olustigt sätt som att han själv har attityden att såväl våldtäktsmannen själv som ”vittnet som inte ingrep” har förverkat sin rätt att någonsin leva ett normalt liv och lika gärna kan gå och gräva ner sig någonstans. Spontant kanske det kan verka rimligt, för våldtäkt är ju något vidrigt, men i längden blir det ändå märkliga konsekvenser för moralen när man driver det så. Ungefär som att våldtäkt i praktiken borde vara belagt med dödsstraff fastän inte ens mord är det – att våldtäktsmän inte ska få beviljas någon ny chans någonstans. Var finns barmhärtigheten här?
Tänkvärd är hela skildringen förvisso, i Vinnarna och i serien som helhet, och man får ju som läsare verkligen mycket att nicka eftertänksamt åt och reflektera över. Inte minst över hela jämställdhetsaspekten och könsstrukturerna och den dåliga kvinnosynen som ligger bakom: i Vinnarna vinklas detta fram några varv till. Men att förlåtelsen känns utesluten i Björnstadstrilogin, det lämnar på något sätt ändå ett frågetecken för mig.

Sammanfattningsvis nu då? Jo, Vinnarna är en omfångsrik men fullt värdig, snygg och fördjupande avslutning på en trilogi som i sin helhet nu framstår som något av ett mästerverk. Detta trots vissa frågetecken i miljön, berättarrytmen och sensmoralen … det är ändå en bokserie som engagerar något oerhört.
Så läs de där böckerna. Särskilt ni som inte gillar sport, men gillar böcker, och gärna engagerar er i skakande intriger och könsorättvisor. Jag lovar, ni kommer att få er världsbild berikad om ni läser Björnstad, Vi mot er och Vinnarna. Sätt igång bara.

Bok: Fredrik Backman, Vinnarna (och även Björnstad och Vi mot er), Forum.
Betyg (på serien som helhet): 9 av 10.

”Igelkotten recenserar” – en ny månatlig idé

Nu har jag bestämt mig för att inleda en ny vana här på bloggen.
En gång i månaden ska jag lägga ut en recension här. ”Igelkotten recenserar” ska det få heta.
Jag är ju faktiskt rätt förtjust i att recensera saker emellanåt. Det har jag gjort förr, även på denna blogg – här har jag skrivit detaljerat om t.ex. remaken av TV-serien Pestens tid, om ABBA:s Voyage-album när det kom, och om avslutningen på Game of Thrones.
Så jag tänkte att det kunde bli trevligt att publicera nya recensioner här med jämna mellanrum; en gång i månaden kunde då vara lagom. På så sätt ser jag också till att hålla lite liv i bloggen. Det har ju varit dåligt med det på senare år … det har ibland gått åtskilliga månader i sträck då jag inte har lagt ut någonting. Har jag recensionerna att syssla med så kommer det ju i alla fall sådana regelbundet, även om det inte kommer något annat. (Fast jag hoppas förstås att det fortfarande ska kunna bli inlägg om annat också utöver recensionerna!)

Vad ska det bli recensioner av för något då?
Jo, det är just det som är det roliga tänkte jag. Jag föreställer mig att det skulle kunna bli recensioner av lite vad som helst, och att det kan variera mellan månaderna och vara ganska oförutsägbart. Det kan bli en recension av en bok, en film, en TV-serie eller ett TV-program, en skiva eller rentav en enstaka låt (om jag märker att jag bubblar av åsikter om en sådan) – men det kan också bli en recension av en teaterföreställning, en konsert, ett spel, en sevärdhet eller något helt annat som går att uttala sig om och sätta omdöme på.
Och jag tänker inte alltid nödvändigtvis vara dagsaktuell heller. Det kan nog förvisso ibland bli så att ”igelkotten recenserar” något alldeles nyutkommet, men det kan också lika gärna bli en recension av någon gammal klassiker eller annat verk som kan ha åtskilliga år på nacken. Allt beror på vad jag har lust att skriva om.
Beträffande tonen i recensionerna så kommer vissa av dem självklart att vara mycket positiva medan andra kan vara negativa. Det beror helt på.

Ja, jag kommer helt enkelt att recensera vad jag känner för och som jag känner för. Det får vi se. Jag vet just nu inte mer än ni. Bara att jag tänker betygsätta allt jag recenserar på en skala från 1 till 10 – och att jag för närvarande har en första recension på gång som jag tänkte inleda med endera dagen!
Förhoppningsvis kan detta bli en trevlig vana. Blir det inte det så är det bara för mig att lägga av igen. Men det känns som en rolig idé som kan vara värd ett testa ett tag åtminstone.
Häng gärna med när den första recensionen inom kort dyker upp, och så kan ni ju kika in här en gång i månaden och se vad som händer. (Ny recension kan komma såväl den 1:a dagen i en månad som den 31:a, men någon gång inom varje kalendermånad siktar jag på att få ut en.)
Dags att recensera!

Eller som Tage Danielsson har sagt: ”Om man inte kan hitta på något eget att skriva så kan man ju alltid bli recensent. Det är klart att eftersom man då egentligen hellre ville komma ut med något eget så är man lite småsur till lynnet redan från början. Läser recensenten sen en massa dåliga böcker eller ser dåliga filmer eller pjäser eller TV-program så blir han ju helt naturligt spritt språngande galen av ilska.”
Vi får hoppas att jag inte faller i den recensentfällan åtminstone. 😊

Tre saker jag sörjer

Det finns tre saker som jag verkligen sörjer djupt, därför att de alla tre verkar vara på väg bort och försvinna och bli passé och ett minne blott.
Jag tror jag har beklagat mig över hotet mot dem alla tre här på bloggen redan tidigare, vid olika tillfällen – men jag har inte skrivit något sammanfattande, så det tänkte jag göra nu. För det känns nämligen som att deras nedgång börjar bli mer och mer akut.
Till oändligt stor sorg för mig personligen alltså, för jag råkar vara väldigt förtjust i alla de här tre sakerna. Dessutom tror jag det blir till stor skada för världen när de försvinner.
Men vad är det för hotade saker jag pratar om nu då? Ja, vi kan ta dem en i taget med varsitt stycke.


1. Tåget.

Globalt sett kanske det inte verkar som tåget som färdmedel är speciellt hotat, men man vet aldrig vart utvecklingen går … och här i Sverige är situationen illa nog. Ja, här i landet är läget för tågen minst sagt prekärt. Jag har tidigare uttalat mig dystert om alla linjer som lagts ner sedan järnvägens blomstringstid för knappa hundra år sedan. Det är alltid lika deppigt: att tågen försvunnit från massor av ställen, utkonkurrerade av biltrafiken och bortprioriterade av politiker som inte insett hur kortsiktiga och ensidiga deras anti-tåg-beslut har varit. Tyvärr är det också så att den här utvecklingen inte har avstannat, utan den fortsätter än i denna dag, senast med västgötska Karlsborgsbanan som raskt rivits upp istället för att rustas upp och utnyttjas (en förbindelse Göteborg-Skövde-Karlsborg hade väl varit utmärkt?).
Visst finns det ljuspunkter på en del håll, där man har återinfört förbindelser och byggt nytt, men för varje sådan satsning någonstans i Sverige finns det minst ett annat ställe någon annanstans i Sverige där man istället minskat, försummat, lagt ner, rivit upp räls. Smidiga tågförbindelser blir verkligen inte alla förunnat när sådant sker hela tiden.
Till detta kommer att det järnvägsnät vi faktiskt har är förfärligt försummat. Det skulle behöva läggas mycket stora summor på att rusta upp det, höja kapaciteten så att såväl frekventa persontåg som näringsmässigt viktiga godståg får plats på banorna, och se till att det inte blir en massa trängsel och förseningar. Men här finns knappast den politiska viljan, särskilt inte med nuvarande regering som inte håller tågen högt alls (de har sagt rent ut att järnvägen ska fungera för arbetspendling och godstransporter, märk väl, inget tal om fjärrpersontrafik). Och nästan allra mest obehagligt och sorgligt är att tåg håller på att bli en politiskt polariserande fråga. Tåg avfärdas mer och mer av många som stolligheter och miljömuppspåfund, det finns ett hat och förakt mot tåg på samma sätt som mot vindkraftverk, vissa aktörer verkar nästan misstänkt ivriga att bli av med ”den där rälsen som bara är i vägen” (känner de sig hotade av tåg på något sätt?), och vid de tillfällen då det faktiskt planeras järnvägsprojekt och resecentrum bemöts de nyheterna med hånskrattande emojier – liksom nyheter om när det är stopp eller tillbud i tågtrafiken. Tåg står helt enkelt inte högt i kurs i Sverige, med all den skepsisen och skadeglädjen.

Karlsborgsbanan – riven.
Vi har målat in oss i ett hörn där vi, genom alltför långtgående satsningar på smidiga bil- och flygrutter, har gjort oss totalt beroende av bilen och flyget och ”måste” ha fler och fler sådana möjligheter, i en tid då vi snarare borde skära ner på dem. Följaktligen bemöts också alla försök att gynna tåget och kollektivtrafiken i allmänhet, och begränsa bilarna och deras hastigheter (om än aldrig så lite), av vilda protester. Jag skulle kunna travestera Tage Danielsson för att summera den nutida bilmentaliteten: ”Varenda människa vet ju att bilen är det smidigaste sättet att ta sig fram. Ska vi då motarbeta detta naturliga förhållande och satsa på tåg och bussar istället? Hur ska då bilen kunna vara det smidigaste sättet att ta sig fram?”
Ja, här skulle jag kunna hålla på med en lång rant … men min uppfattning är alltså att tåget i Sverige går en mörk framtid till mötes. För att tågtrafiken ska överleva krävs det satsningar som i nuläget inte går att genomdriva, och den onda cirkeln fortsätter därför tills vi har nått ett läge som i USA (där tåget är något högst marginellt).
I resten av världen kan det hända att situationen inte är lika nedslående – trots allt finns det många länder där man har insett vikten av omställning och multimodala transporter – men det är fortfarande inte direkt lätt att resa med tåg i Europa, det kan vem som helst se. Då är det också lätt hänt att samma slags krafter som påverkar kommunikationsdebatten i Sverige tar över även i många andra länder, och får igenom att bilen och flyget prioriteras. Jag tror tyvärr att risken är mycket hög. När det gäller utvecklingen i Sverige finns det dessutom en risk att vi, även om man gör rätt ute i Europa, inte kan matcha de kommunikationerna och att de tågtransporter man vill satsa på nere på kontinenten (t.ex. via Fehmarn Bält-förbindelsen när den är klar) råkar ut för ohjälpliga flaskhalsar när de når upp till oss.
Alltsammans gör mig bedrövad, för tåget är i mina ögon ett underbart färdmedel och med tanke på miljö, klimatförändringar och utrymmes- och trängselproblem är det nödvändigt att använda det mer (även om jag självklart inte förespråkar något avskaffande av privatbilismen!).
Tåget känns ofta dödsdömt, och det sörjer jag djupt över.


2. Kyrkorna.

Nästa sak som är på nedåtgående, i synnerhet i Sverige, är kyrkobyggnaderna.
Nu ska jag visserligen erkänna att jag är kluven på det området. Jag brukar nämligen inte per automatik stämma in i den där kristna klagokören om att Sverige har blivit så rysligt sekulariserat. För det första kan det diskuteras om så verkligen är fallet, och om Sverige nu är så sekulärt så behöver faktiskt inte detta heller vara enbart av ondo, för en mäktig och institutionaliserad kyrka som dominerar kulturen och dikterar villkoren i ett land är inte något särskilt bra det heller. Och de kyrkobyggnader vi har i Sverige är på sätt och vis spår av en maktfullkomlig kyrka av just det slaget från förr. Den kristna kyrkan kommer dessutom alltid att överleva oavsett byggnader, det är jag övertygad om, och den kan faktiskt få bättre förutsättningar för ande och liv och tillväxt om den får slå ur underläge.
Men samtidigt känns det också ytterst vemodigt när de många skatter till kyrkor vi har i Sverige används mindre och mindre. Det är liksom ändå så att jag kan sakna den tiden då varje kyrka hade sin egen präst och det hölls gudstjänst i varenda en av dem varje söndag. Det är deprimerande att det behovet inte längre finns, att församlingarna istället slås ihop till stora enheter där vissa kyrkor bara får stå värd för gudstjänster enstaka gånger och är helt övergivna mellan varven. Och det är tråkigt att de rent fysiskt så ofta är stängda och tillbommade när de inte används (det vill säga för det mesta). En kyrkspanare som jag har det inte lätt när man måste kontakta församlingarna och ha fullt sjå att stämma träff med någon som kan komma och öppna en kyrka åt en. Ofta känns det inte ens värt besväret. Fjärran är den tid då man bara kunde känna på dörren till en kyrka och belåtet konstatera att det var öppet, gå in och tillbringa en andäktig liten stund där inne och sedan gå igen.

Bleket – snart såld.
Värst av allt är förstås när kyrkorna avyttras, på samma sätt som när järnvägsräls rivs upp. Nu senast har det hänt precis i närheten av där jag bor, då Tjörns samfällighet helt sonika avsakraliserade Blekets kyrka och snart ska sälja den. En kyrka som helt slutat användas som sådan, och blir något helt annat, det är verkligen ett komplett misslyckande. Och det blir fler och fler sådana fall. Lyckligtvis begränsas det av att majoriteten av kyrkorna faktiskt är hyfsat gamla och därför i någon mån skyddade (och besvärliga att bygga om till något annat) men trenden är oroväckande … det blir allt vanligare att församlingarna tar till lösningen att sälja ut. På flera håll finns det dessutom kyrkor som står och vittrar sönder och inte kan restaureras eftersom det inte finns pengar – där är faran att de till slut måste rivas, ålder och K-märkning till trots. Det var vad som hände med Maglarps kyrka i Skåne, och det kan hända igen. De försvinner genom att sakta men säkert bara få förfalla.

Maglarp – riven.
Här finns egentligen många paralleller till tågen och järnvägarna. På samma sätt som ”stationen mitt i byn” har försvunnit på många håll när folk har föredragit bilen (med inaktivitet och företagsdöd som följd, när man har valt att snabbt ta bilen på de snabba vägarna till serviceinrättningar längre bort istället för de lokala), så har också ”kyrkan mitt i byn” försvunnit och efterlämnat ett tomrum, när folk har sökt sig till något annat och behovet av en lokal kyrka har upphört.
Som sagt, den världsvida kyrkan kommer att överleva vad som än händer (det är alltid en ljuspunkt), men kyrkobyggnaderna som en gång byggts som vackra och gudomligt inspirerade samlingslokaler för medlemmarna i kyrkan i fråga, de håller på att spela ut sin roll och tas ur bruk. Trots att de så att säga mycket praktiskt hade kunnat utnyttjas i en ny och kanske annorlunda kristen väckelsevåg.
Kyrkorna känns ofta dödsdömda, och det sörjer jag djupt över.


3. Språket.

Ja, jag vet vad ni tänker säga. Svenska språket har klarat sig tidigare. Vi har varit utsatta för kraftigt inflytande från både latin, tyska och franska i omgångar, och lånat in en massa ord därifrån men ändå bevarat ett rikt och fungerande språk. Då borde det väl inte vara värre nu när det är engelskan som tränger in? Är jag inte bara konservativ språkpolis i onödan?
Dessvärre är det inte så, utan det vi ser just nu är en språkutveckling utan motstycke – därför att förändringarna nu med teknikens och kommunikationernas hjälp kommer i en omfattning som det inte var fråga om på Gustav III:s förfranskade tid. Det handlar inte heller bara om att vi får in för mycket engelska ord (lite lånord här och där kan man väl stå ut med), utan det är hela språkbruket som förändras. Vilket för den delen inte bara gäller svenskan, utan många andra språk också (men svenskan är kanske särskilt utsatt eftersom vi blivit mer digitaliserade här än i flera andra länder). Med hjälp av maskinöversättning och AI, och all information, all reklam och alla budskap som strömmar över oss hela tiden och snabböversätts, så är det uppenbart att språket påverkas och detta på ett negativt sätt.
Här är problemet framför allt att inte bara enskilda ord, utan hela uttryck och formuleringar, faller i glömska. Det är så det blir när de typiska engelska standardfraserna kommer in hela tiden. Svenskan är full av smarta ord och uttryck som inte engelskan har, men när engelskan är standard för allting, då blir det ett slags mjölkig ”översättningssvenska” som i all hast direkt kalkeras från originalspråket. Och de uttryck, ordlekar och idiom vi hade kunnat använda istället om vi tänkt efter, och för den delen de uttryck som hade använts om det hade varit svenskan som varit originalspråk, de går då förlorade i folks vokabulär. Det blir ingenting kvar av den fyndiga och kreativa svenskan, för den glöms sakta men säkert bort. (Att flera sedan ovanpå detta menar att ”engelskan är överlägsen svenskan för den har ju så många synonymer och oöversättliga uttryck” känns då som extra hånfull grädde på det språkliga moset.)
Jag kan tyvärr märka detta på folk i min närmaste omgivning som jag ideligen hör använda torftiga och onaturliga svengelska uttryck som de (ofta omedvetet) hämtat från översättningssvenskan på sina skärmar. Ofta får jag påpeka att ”så heter det faktiskt på svenska” och ”du skulle väl kunna säga så istället?”
Den ”smarta svenskan” är alltså på väg bort. Men i rubriken där det står att jag sörjer ”språket”, så syftar jag inte bara på det, utan även på en annan sak, nämligen att fenomenet språk och språkstudier i största allmänhet är kraftigt på nedåtgående. Folk intresserar sig inte längre alls i samma utsträckning för att lära sig några främmande språk, bortsett från engelska. Här kan jag använda mina tonårsbarn som tydliga exempel – de har alla tre med stor glädje och lättnad valt bort moderna språk (tyska/spanska/franska) när de kom upp i gymnasiet och inte behövde ha det ämnet längre. De är inte heller ensamma, kan jag säga. Motivationen att lära sig andra språk sjunker kraftigt i Sverige. Vad ska man med dem till, är attityden.

Inget som är värt att intressera sig för längre ...
Och det är ju kanske inte heller så konstigt, när som sagt maskinöversättningen och AI är på stark frammarsch, liksom även språkappar som ska fungera som något slags babelfisk och direktöversätta både prat och skyltar åt folk när de är utomlands. Då tycker de naiva användarna naturligtvis att det räcker med att använda dessa fiffiga verktyg, så behöver man inte anstränga sig för att lära sig något språk på riktigt. Att kommunikationen förmodligen kommer att gå uselt – precis som maskinöversättningarna (även om de blir bättre) aldrig kommer att kunna återge svenskans riktigt kreativa och smarta funktioner – bryr man sig inte om. Vad blir resultatet då? Jo, åter igen, en utarmad svenska som tappat sina grammatiska, lexikala och fonetiska fyndigheter.
Svenskan, och världens språk i allmänhet, håller helt enkelt på att krympa ihop till pidginspråk. Dysfunktionella blandspråk där engelskan är bas och det egna ordförrådet i värsta fall endast en krydda. Och de enda som intresserar sig för språk är teknikerna, som mest bara är ute efter att få in språken i sina maskin- och verktygsmallar.
Som språkfantast ser jag med djup bedrövelse på den utvecklingen … och då har jag inte ens nämnt att mitt eget yrke som översättare är kraftigt i farozonen. Det är bara en extra deppighet ovanpå allt det andra.
Språket känns ofta dödsdömt, och det sörjer jag djupt över.


Ja, det här var tre dödsdömda saker som kommer att lämna ett stort tomrum efter sig hos mig när de slutgiltigt är borta.
Eller är det så väl att de kanske inte kommer att vara borta ändå …? Finns det någon som nu har orkat läsa igenom allt det här och som är mer positivt lagd och kan muntra upp mig med motargument? Någon som tror att tågen, kyrkorna eller språket (eller i bästa fall alla tre) kommer att fortleva och till och med få en renässans igen?
Kör bara på i så fall och muntra upp mig! Det skulle vara trevligt att slippa sörja djupt, om jag bara kan bli övertygad om att sorgen är obefogad.

Allsvensk värdighet – en undersökning av vilka klubbar som ”borde” spela i allsvenskan

Nu börjar snart herrallsvenskan i fotboll igen – och jag tänkte inleda 2023 års säsong med statistik.
Det var ju också så jag avslutade den förra säsongen i november. Då gjorde jag här på bloggen, som en och annan kanske minns, en stor statistisk analys av hur ofta de allsvenska lagen får sändas i TV. (Faktiskt så var det också då som jag sist bloggade … sidan har fått ligga i träda sedan dess.)
Men den här gången har jag en annan typ av genomgång att presentera. Nämligen en undersökning av vad man kanske kan kalla ”allsvensk värdighet”.

Det är nämligen så att på samma sätt som det förekommer ett visst ”bias” i TV-kanalernas urval av matcher, så finns det en hel del förutfattade meningar i fotbolls-Sverige om vilka lag/klubbar som borde ligga i allsvenskan. Vilka lag som är ”värdiga” att vara där.
Sådana kommentarer kan man ofta se såväl från vanliga tyckare och fans på nätforumen som från journalister. Kommentarer om att ”det och det laget hör hemma i allsvenskan”, ”jag vill att det och det laget ska klara sig kvar”, och ”det och det laget borde åka ut för de är så tråkiga”.
Visst kan man ha sådana åsikter. Jag har själv en ”drömallsvenska” med de 16 lag jag personligen helst skulle vilja se i högsta serien (tänker inte räkna upp dem just nu), och naturligtvis får då alla andra ha sina drömallsvenskor, helt efter vad de tycker rent subjektivt. Det tråkiga är när folk verkar se det som något slags objektiva fakta att vissa lag hör hemma, eller (vanligare) inte hör hemma, i allsvenskan. De motiverar då sin åsikt med att ett lag t.ex. gjort för få allsvenska säsonger och aldrig placerat sig bra, saknar fotbollskultur och anor, är ett hopköpt lag eller har för dåliga publiksiffror … ja, det där med publiksiffrorna är ett alldeles särskilt populärt argument, men skälen kan vara många även i övrigt. Då tror också kritikerna att de har något slags vetenskapliga bevis för att ett lag (självklart inte deras eget) borde förpassas ur allsvenskan.
Det är det beteendet jag kan reta mig lite på, och därför tänkte jag nu göra en liten analys – ja, den blir nog inte lika stor som min förra undersökning – för att se hur det faktiskt blir om man objektivt sammanställer alla klubbarnas meriter i siffror. Så kan man ju hänvisa till det sedan, nästa gång som någon säger t.ex. att ”Kalmar hör inte hemma i allsvenskan”. (Det påståendet om mitt favoritlag har jag sett fler än en gång.)
Sedan är alltså inte min tanke att hela fotbolls-Sverige måste rätta sig efter resultatet av min undersökning och övergå till att heja på och respektera enbart de lag som har bäst meriter. Tvärtom faktiskt. Min egen drömallsvenska kommer inte att påverkas av resultatet, så mycket kan jag säga med en gång. Men jag gör det här därför att jag har på känn att många nog skulle bli förvånade över vilka lag som kommer med om man sammanställer en ”allsvenska med de mest värdiga”. Det kunde ju vara trevligt om man fick tyst på de mest fördomsfulla tyckarna.

Hur har jag då gjort för att mäta allsvensk värdighet och räkna ut vilka klubbar som allra mest ”förtjänar” att spela i högsta serien?
Jo, om det ska bli rättvist så måste jag ju ta upp ett antal punkter i statistiken. Men allra först måste jag bestämma vilka klubbar som ska få ingå i mätningen. Och då känns det ju rimligt att alla klubbar i den allsvenska maratontabellen – alla som någon gång spelat i högsta serien – får vara med i min sammanställning. Det blir 67 stycken bara det. Sedan blir det några andra som slinker med fastän de aldrig spelat i högsta serien – de kommer med i alla fall därför att de lyckas få enstaka poäng av olika skäl.
Vilka områden ska jag mäta och ge poäng för då? Jo, det är sammanlagt tolv stycken, och nio av dem är dessa:

1. Placering i den allsvenska maratontabellen (källa).
2. Antal allsvenska säsonger (källa).
3. Poäng i medaljligan (där ett guld en säsong ger 4 poäng, andraplacering ”stora silver” ger 3, tredjeplacering ”lilla silver” ger 2 och fjärdeplacering ”brons” ger 1) (källa).
4. Antal SM-guld (källa).
5. Antal guld i Svenska Cupen (källa).
6. Publiksnitt under den senaste säsongen 2022 (vilket kräver en liten viktning, det återkommer jag till) (källa och källa).
7. Hemmaarenans storlek (källa).
8. Placering i Svenska Fotbollförbundets ranking för 2022 över hur bra akademiverksamheter Sveriges fotbollsklubbar har (källa).
9. Placering i 2022 års ”Hemmaklubben”-kampanj, som hålls i slutet av varje säsong och som är ett slags mått på hur engagerade supportrar klubbarna har (källa).

De här områdena, ”grenarna”, tycker jag själv återger en fotbollsklubbs tyngd ganska bra. För där ingår de främsta sportsliga resultaten och meriterna, men även det där med publik och publikkapacitet, samt ungdomsverksamhet/återväxt (akademirankingen) och supporterengagemang (Hemmaklubben), som ju inte heller är oviktigt för att avgöra allsvensk värdighet. Supporterskap/supporterkultur är det som är svårast att mäta i siffror, och där hade jag väl kanske kunnat använda mig av antal medlemmar i varje lags supporterförening(ar) – eller helt enkelt antal medlemmar i varje klubb! – men det visade sig väldigt svårt att få tag i sådana uppgifter, om man inte ville kontakta varje enskild klubb. Inte heller antal följare på Facebook och sådant fungerade riktigt att jämföra. Så då var det enklare att använda Hemmaklubben-kampanjen till den grenen istället.
En gren som jag har avstått från att ha med är klubbarnas ekonomiska styrka, vilket man hade kunnat mäta t.ex. i årsomsättning, men även i det fallet är det svårt att hitta information – och dessutom hänger en klubbs rikedom väldigt mycket på vilken serie den spelar i, så det hade inte blivit rättvist mot icke-allsvenska klubbar att ta med detta i beräkningen. (Plus att de flesta nog håller med mig om att pengar inte ska få avgöra, även om man tidvis kan se resonemang om att det behövs penningstarka klubbar för att lyfta svensk klubbfotboll internationellt och så där.)

Hur som helst, på alla de här nio punkterna har jag helt enkelt gjort så att jag har sorterat alla klubbar efter deras siffra på respektive område, och de sexton bästa på varje område har fått poäng från 16 till 1. Övriga har fått 0.
Att jag har valt just skalan 1–16 är givetvis för att allsvenskan består av sexton lag; ska man utse vilka sexton som av ren värdighet borde få spela i allsvenskan så borde ju då alltså poängen också delas ut till de sexton bästa i varje gren. (Ett system där alla får poäng, typ från 1 till 67, hade dessutom varit tämligen missvisande och framför allt svårhanterligt.)

Jag ska strax visa upp den stora tabellen/uppställningen där ni själva kan se vad det blir för poäng, men först ska jag påpeka att jag har tagit med ytterligare några ”grenar” utöver de första nio. Jag har nämligen också gett klubbarna poäng för vilket år de bildades och vilket år de debuterade i högsta serien (för om en klubb har anor långt tillbaka ska det naturligtvis uppmärksammas), samt minuspoäng om de inte har spelat i allsvenskan på länge, för ibland kan ju en klubb så att säga bli inaktuell och föråldrad också. (Här är mina källor alla Wikipedia-sidor om varje enskild klubb och fotbollssäsong.) Men de poängen blev jag tvungen att fördela på ett annat sätt, eftersom jag märkte att det hade blivit väldigt skevt att bara belöna de sexton bästa i de fallen. För dessa ”historiska grenar” har jag istället gjort så att varje klubb har fått 1 poäng för vart 10:e år som gått sedan de bildades respektive debuterade i högsta serien. Exempelvis har IFK Göteborg fått 11,9 poäng för att de bildades för 119 år sedan (1904) och 9,9 poäng för att det var 99 år sedan de gjorde debut bland de högsta (1924). På samma sätt har t.ex. Sleipner fått 8,3 minuspoäng för att de inte spelat i högsta serien på 83 år – sådant tycker jag man måste ta hänsyn till, för gör man inte det blir det vissa andra klubbar som nästan inte ens finns längre som kommer orimligt högt upp i min undersökning på bekostnad av sådana som är mer aktuella.
Nu, om ni godkänner de metoder jag använt, kan vi titta på tabellen. Så här ser den ut – klicka på den så kommer den förhoppningsvis upp som bild i lite större format. (Här finns den också som länkad fil.)

Ja, ni kan kika själva och studera alltihop. Här finns en hel del intressant att konstatera.
Jag kanske ska förklara att jag i en del grenar, som synes, inte har behövt redovisa detaljsiffrorna för samtliga klubbar – ibland har det räckt att bara konstatera vilka sexton som är bäst och ge dem deras poäng och sedan inte bry sig om resten. Men i en del fall där det varit möjligt att visa upp siffrorna även lite längre ner så har jag gjort det.
Vidare ska jag kanske förklara det där med publiksiffran. Där är det ju nämligen så att publiksiffror alltid minskar ju längre ner i serierna ett lag ligger – om ett lag rasar ner från allsvenskan till superettan så sjunker deras publiksiffror därefter – och det tyckte jag att jag borde göra en justering för. Därför har jag, för alla de klubbar som för närvarande ligger i superettan, multiplicerat deras publiksiffra med 1,5 för att återge hur det hade sett ut om de legat i allsvenskan istället. (Klubbar som under 2022 låg längre ner än superettan har jag för övrigt inte hittat publikstatistik för, så därför har alla dessa fått en nolla i publikgrenen – men det borde inte spela någon roll eftersom de näppeligen hade slagit sig in bland Sveriges sexton bästa och fått poäng i den grenen i vilket fall.)
Ytterligare en sak jag måste förtydliga är att en del klubbar ibland har fått delade placeringar i vissa grenar (särskilt cupguld och SM-guld). När detta inträffat har jag låtit de klubbarna dela lika på den sammanlagda poängen för de tabellpositionerna. AIK och IFK Göteborg ligger t.ex. på delad andra plats i antal cupguld, och då har de två fått dela på de 15 och 14 poäng som tvåan och trean får i den grenen, och alltså fått 14,5 poäng var (29 delat med 2). Jag antar att ni läsare hänger med på den principen också.

Vad kan man nu säga om tabellen så som den blev, med alla de här ”meritpoängen”?
Ja, det man först lägger märke till är givetvis vilken klubb som vinner och visar sig ha allra mest allsvensk värdighet. Det visade sig bli, kanske inte alldeles skrällartat, AIK. ”Gnagets” resultat i alla de tolv grenarna räckte sammantaget för att ge AIK en poäng på 154,6, och det blev en förstaplats av det. Grattis AIK. Den som stenhårt anser att man ska hålla på laget med de sammantaget främsta meriterna bör alltså hålla på AIK enligt min undersökning. Tvåa och trea blev, inte heller särskilt oväntat, Malmö FF och IFK Göteborg. (Dock klarar AIK förstaplatsen enbart p.g.a. sin framskjutna position i Hemmaklubben, så där kan man kanske invända att den grenen avgjorde det hela på ett orättvist sätt … men som sagt, jag hade ju ingen annan bra metod att mäta supporterskap på.)
Vi kan även se att det finns grenar i sammanställningen där en del klubbar oväntat plockar poäng. Norrby och IFK Malmö tar hem en hel del bara på att de råkar spela på väldigt stora arenor – å andra sidan har de inte särskilt många poäng utöver det, så de glider ändå en bra bit ner. En del klubbar som är väldigt gamla tar hem poäng tack vare det, men det motverkas ofta av att de också får mycket minuspoäng då de inte varit med på ett tag (gäller t.ex. Sandvikens IF och IFK Eskilstuna). Sedan har vi några ”udda fåglar” som jag har markerat på ett speciellt sätt: några klubbar existerar inte alls längre och dem har jag satt på rosa bakgrund, och så har vi några stycken som aldrig spelat i högsta serien men kommit med här ändå för att de förekommer i rangordningarna i enstaka grenar. (Göteborgs IF t.ex. tog ett SM-guld under den avlägsna dimmiga tiden innan allsvenskan fanns.) Dem har jag satt i röd text och placerat utanför tabellen.

Men vi kanske ska titta på det som jag själv tycker är intressantast – vilka sexton klubbar är det som är bäst? Det är ju min huvudfrågeställning … om man ”rent objektivt” ska plocka ut de sexton som har mest allsvensk värdighet och borde få bilda en ”objektiv” drömallsvenska, vilka blir det då?
Jo, vi ser att förutom topptrion AIK, Malmö FF och IFK Göteborg så blir det dessa:
Djurgården, IFK Norrköping, Helsingborg, Hammarby, Elfsborg, Örgryte, Halmstad, Kalmar FF, Gais, Öster, Örebro, Degerfors och Åtvidaberg.
Där har vi alltså facit. Det är de och inga andra som är värdiga att få spela i allsvenskan.
Nu ska det nämnas att det är en viss strid i tabellen om den sextonde och sista platsen. Den klubb som precis missar är Landskrona, till förmån för Åtvidaberg, och det kan jag ju medge att om jag var svartvitrandig Landskrona-supporter så skulle jag inte se med blida ögon på det resultatet. Särskilt inte med tanke på att det enda som avgör den kampen till Åtvidabergs fördel är att Landskrona tillbringat längre tid utanför allsvenskan fram till nu än Åtvidaberg har gjort (2005 respektive 2015 var de bådas senaste besök) och därför har fått en minuspoäng mer och då går miste om platsen bland de sexton.
Å andra sidan hade det blivit sådana målfoton hur jag än hade gjort … så jag får nog vidhålla att det är så här det ska se ut i alla fall.

I övrigt kan jag naturligtvis inte låta bli att påpeka att jag sitter och myser över att Kalmar FF har en ganska självklar plats bland de sexton. Kalmar gjorde sin högsta serien-debut rätt mycket senare än många andra lag, det är sant, men de samlar ändå poäng så det räcker till en elfteplats. Faktum är att KFF ligger bland de sexton bästa i Sverige både sett till maratontabellen, antal allsvenska säsonger, medaljligan, SM-guld, cupguld, publiksnitt, arenakapacitet, akademirankingen och Hemmaklubben. Samtliga nio alltså.
Det är något att stoppa upp i halsen på folk som ifrågasätter Kalmar FF:s värdighet och tradition. Som sagt så förekommer det nedlåtande kommentarer om KFF då och då, att de inte har tillräcklig fotbollskultur och anor och så, men det här resultatet visar att det påståendet stämmer helt enkelt inte. Det är fel. Det är bara struntprat. Inte ens anklagelsen att ”Kalmar har ingen publik” håller, för även sett till publiksiffra (och även med superettanlagens siffror uppjusterade) hör Kalmar till Sveriges sexton bästa.
Så var det med det. Ha! Där fick ni.
Jag är naturligtvis öppen för att man skulle kunna utforma den här undersökningen på ett annat sätt – har ni förslag så får ni gärna höra av er – men efter det här misstänker jag väldigt kraftigt att hur man än bär sig åt så har Kalmar FF allsvensk värdighet. (Ja, det skulle vara om man minskar ner allsvenskan till tio lag då … i en sådan platsar de inte. Men hur kul är det med en så liten allsvenska?)

En liten rolig parentes är att jag, bara för att testa mitt resultat, satte det där populära AI-verktyget Chat-GPT på att svara på min frågeställning. Jag ställde den här frågan till Chat-GPT:
Vilka sexton fotbollslag borde spela i Allsvenskan sett till meriter, tradition och popularitet?
Och det här svaret fick jag av roboten i fråga:
Det är svårt att välja endast sexton fotbollslag att spela i Allsvenskan baserat på meriter, tradition och popularitet eftersom det finns många lag med en rik historia och en stor fanskara. Men om man ska göra ett försök kan följande sexton lag nämnas:
AIK, Djurgårdens IF, IFK Göteborg, Malmö FF, Helsingborgs IF, Östers IF, IFK Norrköping, Gais, IF Elfsborg, Örebro SK, Hammarby IF, Kalmar FF, Landskrona BoIS, Trelleborgs FF, GIF Sundsvall, BK Häcken
Dessa lag har alla en lång och framgångsrik historia, stora fanskare [sic!] och har presterat väl på den svenska fotbollsscenen genom åren. Men det finns många andra lag som också skulle kunna ha rätt att spela i Allsvenskan baserat på sina meriter och sin popularitet.
Ett intressant (och diplomatiskt) svar! Jag och Chat-GPT är alltså överens om tolv av sexton lag. Och Kalmar FF är med även i AI-urvalet.

Nu ska jag avslutningsvis säga, som jag också var inne på i början, att i själva verket behöver man inte alls bry sig om min uppställning, eller Chat-GPT:s eller någon annans. Jag lovar att jag hade haft Kalmar FF som mitt favoritlag även om de legat längre ner på listan (och när jag först började hålla aktivt på dem i början av 1990-talet så gjorde de det!). Sympati för ett fotbollslag hänger inte alls enbart på hur förnäma anor och meriter klubben har, eller på publiksiffror eller arenastorlek för den delen, utan det ligger mycket mer än så i supporterkärleken. Det är självfallet fullt möjligt att ett lag har gedigen värdighet och fotbollskultur, och hängivna fans som älskar laget, trots att det sällan eller aldrig legat i allsvenskan.
Dessutom behöver jag väl nästan inte ens påpeka det självklara: att det i slutändan alltid ska vara det sportsliga som avgör om en klubb ska spela i allsvenskan eller inte. Ska man gå efter andra faktorer kan man lika gärna avskaffa vårt seriesystem med en gång och ha en stängd högsta serie som i NHL-ishockeyn, där klubbarna utifrån olika icke-sportsliga kriterier beviljas licenser och tillstånd för att få vara med. Ack så tråkigt det skulle bli.
Möjligen kan man ha sådana här siffror att stoltsera lite med emellanåt, om man råkar hålla på ett av lagen med digra meritlistor. Men ”allsvensk värdighet” hänger inte på sådant.

Och när det gäller min egen ”drömallsvenska”, de sexton lag som jag själv skulle tycka var roligast att ha i allsvenskan, så tar jag inte några hänsyn till tradition och historia. Eller jo, lite kanske (jag har nog ändå alltid tyckt att det är en fördel att vara ett ”gammalt fint och rutinerat allsvenskt lag” 😊), men min förkärlek för landsortslag och underdogs samt min lokalpatriotism spelar också in en hel del i mitt urval. Ifall ni undrar så kan jag nu också avslöja hur min drömallsvenska ser ut … den består av de här sexton:
AIK, Degerfors, Elfsborg, Gais, IFK Göteborg, Hammarby, Helsingborg, Jönköpings Södra, Kalmar FF, Ljungskile, Malmö FF, Mjällby, IFK Norrköping, GIF Sundsvall, Åtvidaberg och Örebro. (Sedan kan Brage, Halmstad och Öster ibland få kliva upp och byta plats med de tre sistnämnda, så blir det bra.)
Men det är alltså bara vad jag själv rent subjektivt skulle tycka var roligast. Jag kan inte underbygga det med några fakta.
Min poäng med hela det här inlägget och den här stora undersökningen är alltså (paradoxalt nog) att ingen behöver använda sig av den undersökningen. Men om ni ändå avser att tänka i de banorna, så vet ni nu vad rena fakta visar om allsvensk värdighet!

Allsvenskan i TV – en undersökning av hur ofta lagen får synas (del 2)

Välkomna tillbaka! I det förra avsnittet gjorde jag en inledande genomgång av vilka lag i herrallsvenskan i fotboll som visats mest respektive minst i Discoverys linjär-TV-kanaler Kanal 5 och Kanal 9 under den gångna säsongen. Idag ska vi ta en aningen närmare titt på omständigheterna när de där matcherna visades.
Till att börja med: om någon själv vill gå igenom mitt material i dess helhet och dra sina egna slutsatser, så har jag det som en Excel-fil här. Men det är en rätt så diger lista, så för att göra det lite mer överskådligt har jag också gjort en förenklad tabell som kommer här nedan (klicka på bilden så går den förhoppningsvis att få upp förstorad). Där ser vi enbart just de matcher som visades i femman/nian i varje omgång, och vilka det var som spelades samtidigt men inte visades.

När det gäller lagens placeringar ”när schemat bestämdes” så handlar det alltså om hur lagen låg i tabellen vid de olika tillfällen då TV-tiderna offentliggjordes (hur det gick till nämnde jag förra gången). Alltså inte hur lagen låg till när det väl var dags för matcherna, utan när schemat lades upp. (Det är också därför det är tomt i den spalten de första omgångarna – de matcherna bestämdes ju alla innan säsongen började, så då hade inget lag någon tabellplacering.)
Nu finns det vissa avvikelser från det här: Kanal 5 och Kanal 9 har inte alltid följt det i förväg uppgjorda schemat. De matcher som i slutändan sändes från omgång 14, 17, 24, 25, 27 och 30 fanns inte med när tablåerna först lades ut, och i omgång 17 var det inte bara en utan två matcher (Kalmar-AIK och Värnamo-Djurgården) som skulle ha sänts enligt den första infon men som inte gjorde det. Så det verkar inte som de tablåer som läggs ut i förväg har varit helt huggna i sten; i vissa fall kan det tydligen bestämmas sändningar med lite kortare varsel. Men det är ändå i det stora hela mer rättvist att gå efter hur tabellen såg ut när TV-tablåerna först meddelades, eftersom Discovery ändå för det mesta faktiskt hållit sig till det. (Avvikelserna kan också bero på rent felaktiga uppgifter.)

Nu ska vi kika närmare på hur man läser av den här uppställningen. Jag tar en rad som exempel:
I omgång 10, söndagen den 29 maj, ser vi att Discovery visade matchen Norrköping-Elfsborg i Kanal 5. Detta hade bestämts tidigare i maj, efter omgång 8 (det var då TV-tiderna lades ut), och vid det tillfället låg Norrköping sjua i tabellen och Elfsborg tia. (Tabelläget hade hunnit bli annorlunda när matchen väl sändes, men det kunde Discovery förstås inte veta när de bestämde saken.) På matchdagen hade Norrköping redan visats två gånger och Elfsborg en, och Norrköping hade då hittills inte ratats men Elfsborg hade ratats två gånger.
Exakt samtidigt som den här matchen gick spelades som synes också Djurgården-Varberg och Degerfors-Malmö. När TV-tiderna bestämdes låg Djurgården fyra i tabellen och Varberg tolva, Degerfors var nummer fjorton och Malmö fem. Djurgården hade på matchdagen visats två gånger, Varberg noll, Degerfors och Malmö en gång var, och de fyra lagen hade ratats noll, tre, två respektive noll gånger.
Var det ett rättvist val av Discovery att just i detta läge visa Norrköping-Elfsborg …? Det kan man fundera på. Själv hade jag nog tyckt att det varit rättvisast med Djurgården-Varberg, eftersom Varberg den 29 maj inte hade visats alls och redan ratats vid tre tillfällen – plus att en match mellan lag 4 och 12 i tabellen kanske torde vara en aning mer intressant än en match mellan lag 7 och 10, om man ser det på det sättet.

Men detta var nu bara ett enda exempel. Hur blir det om man försöker se några helhetstendenser i den här röran? Går det ens att urskilja några sådana?
Det jag själv är mest intresserad av att få veta i detalj, det är om Discovery i sitt matchurval verkar gå efter 1. lagens aktuella tabellplacering vid sändningsbeslutet, 2. antal gånger de redan visats, eller 3. lagens popularitet.
Allra först skulle jag dock gärna vilja ha lite grepp om det där med vem som bestämmer – om Discovery har något inflytande på själva matchschemat när Svenska Fotbollförbundet lägger det. Som sagt vet jag inte det säkert, men jag tycker det verkar troligt att Discovery inte är med och bestämmer matchernas datum och klockslag, utan att de i efterhand plockar ut vad de tycker är lämpligast att sända i femman och nian vid de tillfällen då de tänkt sända. Anledningen till att jag tror detta är att urvalet av sända matcher är lite för spretigt. Om Discovery själva hade varit med och bestämt skulle det förmodligen ha varit fler ”högintressanta” matcher som linjärsändes på deras ordinarie tider: fler derbyn, fler toppmöten och så vidare. Vi kan se att Discovery inte är främmande för att sända sådana matcher när de får chansen (de sände t.ex. det alltid lika laddade mötet mellan AIK och Göteborg, Skånederbyt Helsingborg-Malmö och det för guldstriden avgörande Göteborgsderbyt i näst sista omgången), men det syns också att de inte fått chansen att göra det särskilt ofta, och det måste bero på att de inte är med och bestämmer schemat.
Nu ska vi titta på mina tre punkter ovan.

Tabellplaceringsfaktorn
Om vi börjar med tabellplaceringar, så ser vi att det i majoriteten av fallen faktiskt är så att om det spelas flera matcher samtidigt, så väljer Discovery att sända de två lag som så att säga sammanlagt ligger bäst till i tabellen. Under säsongen har det varit femton tillfällen då det funnits mer än en match för Discovery att välja på och de också har haft ett tabelläge att gå på för att välja, och vid tio av dessa tillfällen har de valt lagen med bäst tabellplaceringar.
De fem fall då de inte har gjort det är Norrköping-Elfsborg (som jag nämnde ovan), Elfsborg-AIK, Hammarby-Sundsvall, Helsingborg-Malmö och Malmö-Värnamo. I alla de fallen fanns det andra lag som låg bättre till. Varför struntade Discovery i tabellägen i dessa fall? Ja, Helsingborg-Malmö var kanske inte så konstigt, det var ju ett Skånederby. Men de andra fallen är lite mer oförklarliga, och jag hittar inga andra anledningar till Discoverys val än att de måste ha tyckt att de här lagen var mer intressanta att linjärsända, trots deras sämre tabellpositioner. Åter igen kan man diskutera rättvisan i det hela.
En sak som här borde nämnas är att dåliga tabellpositioner för diverse lag inte behöver innebära att det blir ointressanta matcher när de lagen möts. Tvärtom – bottenstriden i allsvenskan kan ju ofta vara minst lika spännande som toppstriden. Så man kan ju tänka sig att Discovery ibland skulle kunna sända matcher mellan bottenlag, lika väl som mellan topplag. Men det kan vi ganska snabbt konstatera att det gör de faktiskt inte. Ju bättre placerade lag desto bättre, verkar vara deras motto, och följer de inte den principen väljer de ändå inte att sända några streckstridsmatcher. Bland annat prioriterade de bort det ångestladdade bottenmötet Helsingborg-Sundsvall och den ännu mer avgörande streckmatchen Helsingborg-Degerfors. Det var egentligen bara i sista omgången de valde en match som huvudsakligen berörde bottenstriden, nämligen Malmö-Degerfors, och då var det väl för att guldstriden redan var avgjord. (I det fallet bestämdes det inte förrän några dagar innan vilken av matcherna som skulle sändas.)

Antal gånger lagen redan visats
Tar då Discovery i sina matchurval någon hänsyn till hur ofta de visat respektive lag innan? Här är det enkla svaret på frågan nej, och det såg vi ju även i min inledande reflektion i förra avsnittet. Vi kan t.ex. se i omgång 13 att Discovery i Kanal 5 sände matchen Elfsborg-AIK, samtidigt som Mjällby-Häcken också spelades. Elfsborg hade då redan visats två gånger och AIK en, medan Häcken hade visats en gång och Mjällby ingen alls. (Dessutom låg Mjällby och Häcken bättre till i tabellen än Elfsborg och AIK.) Trots detta blev det Elfsborg-AIK som sändes.
Ett annat exempel är omgång 25 med matchen Malmö-Värnamo. Dessa båda lag hade vid det tillfället visats 5 respektive 3 gånger – bland annat det tidigare mötet mellan dem då Värnamo hade hemmaplan! – och de båda andra matcherna vid samma tillfälle (Sundsvall-Göteborg och Elfsborg-Kalmar) var mellan lag som visats mindre, men ändå blev det Malmö-Värnamo. Ingen kvotering där inte.
Även om det också finns exempel på det motsatta, alltså att Discovery hyfsar till siffrorna lite för lag som inte fått visas tidigare (särskilt i augusti var det flera ”nollor som sprack”), så får åtminstone jag det sammantagna intrycket av siffrorna att det inte spelar någon som helst roll hur ofta lagen fått synas i TV innan. Discovery väljer uppenbarligen hellre efter tabellplaceringar – och framför allt efter lagens popularitet.

Popularitet
Jo, för nu kan jag inte tiga med fakta längre: det är faktiskt så att ju mer man tittar på den här uppställningen, desto mer ser man mönstret. Och mönstret är att de lag som är populärast, de sänds mest i linjär-TV. Vi såg det i den enklare uppställningen över antal visningar i förra avsnittet, och vi ser det igen nu i detaljuppställningen.
Under 2022 var det 26 allsvenska matcher som Discovery sände i Kanal 5 och Kanal 9. Av dessa var det inte mindre än 24 matcher där minst ett av lagen var något i kvintetten AIK, Djurgården, Hammarby, IFK Göteborg och Malmö FF. Det är nog få i Sverige som inte skulle hålla med om att dessa fem storstadslag är Sveriges populäraste, de som har flest fans. Därför är det också de som får sändas mest.
Intressant är också att de två sända matcher där det inte var något av de här fem lagen som förekom, det var Degerfors-Elfsborg och Norrköping-Elfsborg. Eftersom det enligt min uppfattning är just Norrköping och Elfsborg som tillsammans med Helsingborg kommer närmast efter de fem stora storstadslagen i berömmelse och popularitet i Sverige, är det knappast konstigt att det var de som sändes i de fall då storstadslagen inte förekom. (Vid matchen Degerfors-Elfsborg spelade för övrigt inte något av ”de fem stora” samtidigt över huvud taget.)
När övriga lag i allsvenskan får sändas, så verkar det vara mest för att de möter något av de populära lagen just då. Vissa lag har haft stor tur med det där i år, framför allt Värnamo (som nu ändå har fått sändas fyra gånger, det kommenterade jag i förra avsnittet), men andra är markant mindre gynnade.

En invändning man kan göra mot den här teorin är att ”de fem stora” kanske inte sänds för att de är populärast, utan för att de ligger högt upp i tabellen. Just dessa fem brukar ju ofta göra det, och vi har ju sett att Discovery har en tendens att välja att sända högt placerade lag. Javisst, Discoverys val är helt klart en kombination av båda faktorerna, men att populariteten prioriteras högst, det kan man se på vilka matcher de valde att sända innan säsongen började (omgång 1 till 7 och en i förskott från omgång 16), då det inte utkristalliserats några topplag ännu, även om man förstås kunde tippa. Även då var det i regel de fem stora som valdes ut när sändningsbesluten togs! Och om det allra mest var höga tabellpositioner som spelade roll för Discovery, då skulle de, som jag nämnde förra gången, ha sänt Häcken lite mera. Häcken var under hela säsongen ett topplag, som dessutom spelade en rolig och anfallsglad fotboll, men detta återspeglades inte nämnvärt i hur mycket de fick synas i Discoverys kanaler – utom när de spelade derby mot Göteborg. Så inte har tabelläget så stor betydelse inte.

Ett annat lag jag gärna vill lyfta fram är Degerfors, som har något av en specialstatus i fotbolls-Sverige: de hör inte till storlagen som har flest fans, men de fungerar som något av en ”brukslagsmaskot” och brukar därför trots sin litenhet ofta nämnas med respekt (inte minst i dokumentären som SVT sände om dem tidigare i år). Men Discovery behandlar inte Degerfors på det sättet, utan verkar mer se till faktisk tittarpotential. Det var mest i sista omgången nu i söndags, när Degerfors mötte Malmö, som Discovery verkade tycka att det blev intressant.
Just det tillfället är faktiskt ett ovanligt tydligt exempel, som visar vad Discovery prioriterar mest. Då i sista omgången var det huvudsakligen två matcher som det fortfarande fanns en spänningsfaktor i: Degerfors och Varberg slogs om att undvika kvalplatsen, och mötte Malmö respektive Sirius. Sett till tabelläge var båda de matcherna högst relevanta att sända. Men när Discovery valde vilken de skulle visa, då gick de inte efter hur mycket de visat lagen tidigare – Sirius hade då bara sänts en gång och Varberg ingen alls – utan det blev Malmö mot Degerfors, trots att Malmö redan visats sex gånger. Hmmm.

Jag skulle allt vilja påstå, som en slutsats, att när Discovery bestämmer vilken match de ska sända från varje omgång (låt vara att de inte har så många att välja på en typisk lördags- eller söndagseftermiddag klockan 15), så går de inte efter hur mycket de visat lagen tidigare, men de går på en kombination av lagens popularitet och deras tabellplaceringar (ju högre desto bättre – bottenstriden är inte lika intressant), och det är populariteten som fäller avgörandet.
Sedan finns det ändå vissa variationer. Det är inte så att det är AIK, Djurgården, Hammarby, Göteborg och Malmö som tveklöst har det största antalet sända matcher, följda av Elfsborg, Norrköping och Helsingborg. Malmö fick sju sändningar 2022, Djurgården och AIK bara fyra. Men detta beror ju naturligtvis som sagt på den begränsade tillgången till matcher att sända på de tider det gäller. Och i det stora hela, och när man tittar i detalj hur Discovery valde varje enskild gång, så är det ändå samma mönster som framträder. Mönstret att helst vilja visa storlagen i linjär-TV.

Nu tycker väl kanske en och annan att det inte är något konstigt med det här, utan snarare helt naturligt och inte någon överraskning. Det är väl självklart att TV-bolagen väljer att sända det som ger mest tittarsiffror? Det är ju inte diskriminering utan bara rent affärssinne och strategi med tanke på målpubliken. Är det inte bara jag som är avundsjuk och bitter? Varför brydde jag mig ens om att göra hela den här stora undersökningen?
Ja, anledningen till att jag gjorde den, det var ju förstås att det var kul och att det ändå faktiskt är bra att ha bevisat någorlunda vetenskapligt vad man redan anade. Att jag nu har siffror och uppgifter att luta mig mot nästa gång jag beklagar mig över ojämlik sportnyhetsvärdering.
Själva slutsatsen att Discovery har ett skevt matchurval i sina sändningar, det kan man också tycka vad man vill om. Särskilt om man håller på ett lag som Malmö FF, givetvis. Men själv tycker jag att det är roligare och trevligare om fotbollslag i Sveriges högsta herrfotbollsserie behandlas någorlunda jämlikt i media och får lika mycket utrymme – och får de inte lika mycket ska det åtminstone inte ha med deras popularitet att göra utan med hur själva den sportsliga dramatiken ser ut just då (både i toppen och botten av tabellen).
När man i sina linjär-TV-kanaler mest bara visar de lag som redan är kända och populära, då cementerar man dessutom den populariteten och bidrar till att maktförhållandena i svensk fotboll förblir vad de är. Man ser till att de fem storlagen får fortsätta att vara storlag, med de ekonomiska resurser och det inflytande som följer, och man hindrar en dynamisk utveckling där maktbalansen kanske ändras ibland och nya (och nygamla) lag kan få framträda och bli populära och skaffa sig nya fans i de yngre generationerna. Jag tror att det senare skulle vara till större gagn för fotbollen än att samma gäng lag måste dominera hela tiden.
Personligen har jag respekt för alla fotbollslag i Sverige (möjligen med undantag för de själlösa flyttfågelklubbarna AFC Eskilstuna och Dalkurd 😊) och jag tycker att alla lag i högsta serien borde uppmärksammas i media efter vad de förtjänar. Där ingår att ge dem alla proportionerligt med sändningstid.
Och ett litet PS … eftersom Discovery i slutändan förmodligen ändå allra helst önskar sig att folk ska skaffa sig fullständigt abonnemang hos dem, och strömma vilka matcher de vill, så borde de väl egentligen inte bry sig så mycket om vilka matcher som de också sänder i Kanal 5 och Kanal 9. Varför gör de ändå det då? Det framstår mest bara som lätt irriterande.

Men nu är det som det är, och jag har i alla fall gjort den här genomgången och fått lite belägg för mina misstankar. Sedan kan jag ju naturligtvis ha tolkat mina data lite för vinklat och partiskt ... det är möjligt att det finns andra mönster som jag inte alls upptäckt. Om ni som läst detta vill fortsätta diskussionen och själva dra era slutsatser av mitt material (länk finns här, som sagt) så är det fritt fram. För min egen del lägger jag nu säsongen 2022 till handlingarna och hoppas på att få se Kalmar FF i Kanal 5 lite oftare nästa år.
Kanske får jag sätta mitt hopp till att de råkar möta Malmö, Göteborg eller AIK någon lördag eller söndag klockan 15, för då är det större chans att de dyker upp där i rutan. 😉


Läs första delen av denna undersökning

Allsvenskan i TV – en undersökning av hur ofta lagen får synas (del 1)

Nu har herrallsvenskan i fotboll tagit slut för i år. Och därmed har jag också lite statistik att presentera – för den som är nyfiken på det här med hur allsvenska lag behandlas i media.

Ursprunget till det hela är att jag redan tidigare har tyckt mig observera att mitt favoritlag Kalmar FF:s matcher nästan aldrig sänds i linjär-TV. Något som i sin tur har väckt min undran över hur TV-kanalerna tänker när de lägger sina tablåer. Ser de till att alla de sexton allsvenska lagen får sändas ungefär lika mycket? Eller är det något annat som avgör? Typ hur lagen ligger till i tabellen inför varje omgång – att det är det som bestämmer vilken match som är mest intressant? Eller hur många potentiella tittare det blir?
Inför den här säsongen i april i år bestämde jag mig för att försöka reda ut den saken, och därför har jag sammanställt statistik över hur matcherna har schemalagts och sänts – och vad de lag som visats har haft för tabellposition och ”nyhetsvärde” just då.

Först lite bakgrundsinfo.
Under den här säsongen 2022 har det varit bolaget Discovery som haft sändningsrättigheterna till herrallsvenskan i fotboll. Och på sätt och vis är det också så att de faktiskt sänder allt. I alla fall om man har ett fullständigt Discovery-abonnemang för allsvenskan. Då kan man liveströmma vilken allsvensk match man vill via nätet. Alla går att välja, där finns ingen orättvisa. Om jag hade ett sådant abonnemang skulle jag kunna se varenda Kalmar FF-match hemma på min skärm.
Men om man inte är väldigt sportnördig och väldigt rik, så har man i regel inget sådant där Discovery-abonnemang (för det kostar multum). Lyckligtvis kan man då istället se allsvenska matcher i vanlig linjär TV, närmare bestämt i Kanal 5 eller Kanal 9, för de två kanalerna ägs av Discovery. I de flesta av allsvenskans trettio omgångar brukar bolaget, förutom att de liveströmmar samtliga matcher, låta en av dem sändas i femman eller nian. Och i sådana fall kan jag titta.
Det är alltså på det här området jag har gjort min statistik, för det är här jag tidigare har inbillat mig att Kalmar FF är underrepresenterade. Det känns som de dyker upp ganska sällan i Kanal 5 och Kanal 9. Så hur ofta förekommer egentligen de och andra lag i linjär-TV? Finns det någon rättvisa?

Någon kanske flinar åt min frågeställning till att börja med, för varför ska jag hålla på att föra statistik över en sådan grej? Har jag inte bara lillebrorskomplex eller något? Och framför allt, om jag vill veta hur Discovery tänker när de väljer vilka matcher som ska gå i femman och nian, så är det väl bara att fråga Discovery själva?
Ja, det var faktiskt också precis vad jag gjorde. Jag mailade till Discovery (det var inte lätt att hitta någon kontaktuppgift, men jag gick via en support-mailadress) och beskrev mina funderingar och frågade om de tänker på något speciellt sätt när de bestämmer sändningsschemat. Jag frågade också om de samarbetar med Svenska Fotbollförbundet i samband med att matchschemat läggs, för att vid det tillfället avgöra vilka av matcherna som ska linjär-TV-sändas.
Men jag fick inte alls något klart besked om den saken utan bara ett goddag-yxskaft-svar från någon handläggare, så jag bestämde mig snabbt för att det var bättre att fortsätta undersöka saken själv och se med egna ögon. Så var det med det. Det blev lite roligare så också, för mig som gärna nördar ner mig i statistik om sådant jag är intresserad av. 😊

Att undersöka och svara på frågan är nu inte riktigt så enkelt som att bara skriva upp vilka matcher det var som sändes och sedan jämföra. Det är flera faktorer som påverkar.
Inledningsvis är det ju inte så att det bestäms med kort varsel vilken match som ska sändas i Kanal 5 eller Kanal 9, utan det avgörs tidigare än så, nämligen kort efter att själva spelprogrammet har lagts av Svenska Fotbollförbundet (SvFF). Och programmet läggs inte på en och samma gång för hela säsongen, utan i etapper. Innan säsongen har börjat bestäms de tio första omgångarna, och sedan släpps resterande delar av spelprogrammet vid ett par andra tillfällen under året. TV-tiderna brukar sedan komma rätt snart efter varje ”programsläpp”, d.v.s. ganska långt innan matcherna faktiskt spelas.
Eftersom jag ville göra den här undersökningen så sakligt som möjligt höll jag ordning på det där. Jag hade vissa problem att hitta en TV-tablå där jag kunde se långt i förväg hur Discovery tänkt sända allsvenskans matcher på sina kanaler, men jag hittade en här – märkligt nog inte en av Discoverys egna sajter, för där finns det inga sådana uppgifter, utan detta är en från Tele2, men det var den bästa träffen. Med hjälp av den sidan kunde jag se när det bestämdes vilka matcher som skulle sändas, och det var alltså vid några olika tillfällen under året (inför säsongen samt i maj, augusti och oktober) som det lades upp fler, ett antal åt gången. Och i min statistik över hur matcherna har sänts så har jag alltså tagit hänsyn till hur tabelläget var i allsvenskan just vid de tillfällena. Återkommer till det.

Ja, nu ska jag snart börja med själva resultatet av undersökningen, men ytterligare en faktor jag måste nämna och ta hänsyn till är att varje omgång i allsvenskan är uppdelad på flera dagar och tider. Det är aldrig så att alla omgångens åtta matcher spelas samtidigt (utom i den allra sista omgången), utan de fördelas på minst två, oftast tre och ibland fyra olika dagar i följd. Vilket väl de flesta som följer allsvenskan vet. Och de matcher som är på samma dag är ofta inte heller samtidigt: i synnerhet lördags- och söndagsmatcher brukar spridas ut så att några lag spelar klockan 15:00 och andra 17:30.
Här har jag också konstaterat att det finns ett mönster, nämligen att när Kanal 5 sänder en allsvensk match linjärt, så är det alltid klockan 15 på en lördag eller söndag. (Val av veckodag beror troligen på deras utbud i övrigt den helgen, vilket också förklarar varför de vissa helger inte sänder alls.) Kanal 9 för sin del sände under 2022 inte särskilt många matcher, men de tre gånger de gjorde det så var det vardagsmatcher som i de fallen spelades klockan 19. Detta är alltså femmans och nians ”ordinarie sändningstid”, kan man säga.
Detta innebär att det inte blir helt rättvisande om jag i min analys ska börja klaga över att en viss match från en omgång sändes men inte en annan – för om den som inte sändes var klockan 17:30 en lördag var det ju inte så konstigt att den inte sändes, då det är klockan 15 som är den normala sändningstiden för Kanal 5. När jag i analysen (ja, den kommer alldeles strax) talar om att vissa lag blev ”ratade” vid diverse tillfällen, så gäller det alltså bara de tillfällen då femman eller nian faktiskt sände allsvensk fotboll just då, men valde att inte sända de lagen. Matcher som gick utanför ordinarie sändningstid är så att säga inte relevanta, om ni fattar min poäng.
Sedan kan man förstås undra vem som bestämmer vilket lag som ska spela på vilken dag och vilket klockslag under varje utspridd omgång. Fotbollförbundet, Discovery eller klubbarna själva? Läggs schemat först, varefter Discovery väljer utifrån det hur de ska linjärsända, eller har de ett finger med i schemat redan från början? Det kan förstås ha viss betydelse i sammanhanget, men jag vet inte (för Discovery svarade ju inte på den frågan), och därför koncentrerar jag mig alltså som sagt på hur de valt att sända matcher just på sina ordinarie sändningstider. Då får man nog en någorlunda rättvisande bild.

Nu ska vi titta på statistiken, och det första jag då vill visa upp är en elegant liten tabell över de sexton lagen som spelade i allsvenskan 2022. Här har jag skrivit upp hur många gånger i år som det har hänt att de spelat en match som visats linjärt i Kanal 5 eller Kanal 9. Jag har dessutom skrivit upp hur många gånger lagen ”aktivt ratats”, och med det menar jag ett tillfälle då ett lag spelat en match som Kanal 5 eller Kanal 9 inte sände utan istället sände någon annan match vid exakt samma tid. Helt enkelt att kanalerna hade kunnat sända laget i fråga just då men med flit lät bli, till förmån för någon annan. Det är att bli ”ratad”.
Och här ser vi nu då hur ofta lagen har visats och ratats i år. Om man subtraherar antalet ”visats” med antalet ”ratats” får man dessutom ett värde, och ju högre det värdet är, desto mer gynnat av Kanal 5 och Kanal 9 (alltså Discovery) får man ju då säga att laget är. Självklart gäller också det omvända: ett negativt värde kan tyda på att Discovery inte varit så pigga på att visa just det laget. (Men det där värdet är inte helt pålitligt, eftersom det även beror av hur många gånger laget råkat spela på ordinarie sändningstid, vilket kan vara lite olika.)

Den första slutsats som åtminstone jag drar av den här statistiken, det är att någon rättvisa finns det uppenbarligen inte. Det kan vi glömma med en gång, att Discovery med sina kanaler femman och nian skulle eftersträva att sända alla lagen ungefär lika mycket.
Vi ser att det är ett lag som får äran att ha visats linjärt mest av alla i år, nämligen förra årets svenska mästare Malmö FF. Deras fans har kunnat se dem på TV utan dyrt Discovery-abonnemang hela sju gånger. Tvåa kommer Hammarby med sex tillfällen, följt av de båda IFK-lagen Göteborg och Norrköping med fem var, och sedan är det ett gäng lag som visats fyra gånger: AIK, Djurgården, Elfsborg, Helsingborg och Värnamo. Fem av de här nio lagen i topp har också pluspoäng i förhållandet mellan ”visats” och ”ratats”, vilket de är de enda som har.
Det som alla de här lagen med många visningar har gemensamt, förutom Värnamo, är att de är Sveriges mest populära och är de som brukar anses ha starkast fotbollstradition och fotbollskultur. Det är just de fem klassiska storstadslagen, samt i någon mån Norrköping, Elfsborg och Helsingborg, som utgör den skaran. (Jag tror att de flesta i fotbolls-Sverige håller med mig om det.) Är det lite så Discovery kan ha tänkt … att det är de som är mest värda att visa?
Att sedan nykomlingen Värnamo också finns med här, en klubb som aldrig förut ens varit med i allsvenskan, är inte lika lätt att förklara. Men det kanske är en ren slump … ja, om man tittar närmare på vilka Värnamo-matcher det egentligen var som sändes, så finner man att det var matcher mot Göteborg, Malmö (både hemma- och bortamatchen) samt AIK. Kanske var det inte för Värnamos skull som Discovery valde att sända dessa matcher? Vi ser ju dessutom, en spalt längre högerut, att Värnamo inte bara har visats fyra gånger utan ratats lika många också.
Jag kanske även ska nämna ett lag som Häcken i sammanhanget: Häcken som ju blev svenska mästare till slut, och som gjort en imponerande säsong hela vägen fram till dess, men som inte har sänts lika mycket som de ”mest populära” utan ligger lite i mitten. Borde de inte med sina resultat ha haft ett större nyhetsvärde? Kan även detta tyda på att det är popularitet bland tittarna som spelar roll, snarare än de faktiska resultaten?

Om vi sedan börjar titta åt motsatt håll, och se på vilka lag det var som inte sändes särskilt mycket, så kan jag som Kalmar FF-fan konstatera att mitt lag sannerligen inte har förekommit ofta i tablån. En enda gång under 2022 har jag kunnat se KFF på TV (och det visste jag ju redan innan, det var bortamatchen mot Djurgården, den tittade jag på), och det har varit fyra tillfällen då Kanal 5/Kanal 9 hade kunnat visa KFF men inte gjorde det. Dock är inte Kalmar de som råkat värst ut. Man är olycksbröder med Mjällby och Sirius, men allra sämst behandlade är ändå Sundsvall och Varberg: Sundsvall har även de bara visats en gång och ratats så många att deras siffra är bedrövliga -8 … och stackars Varberg har inte fått en enda direktsändning i linjär-TV av Discovery! (Nu när de kvalspelar mot Öster blir det dock två stycken, så de får se det från den ljusa sidan.)
Även detta är någorlunda i linje med hur fotbollslag i Sverige brukar uppfattas av gemene man. Varken Kalmar, Mjällby, Sirius, Sundsvall eller Varberg är lag som det direkt slår gnistor om i media – streckdramatik eller Henrik Rydström till trots – och Sundsvall tillbringade dessutom nästan hela säsongen längst ner i tabellen och kändes uträknade från början, så Discovery tyckte väl helt enkelt inte att det var lönt att sända matcher med dem. (Enda gången det hände var när de mötte Hammarby, talande nog.)

Men nu börjar det kanske bli lite väl lätt att generalisera här. Är det verkligen så enkelt som att Discovery har valt de ”mest attraktiva” lagen hela tiden? Stämmer den principen hela vägen eller finns det undantag? Är det inget annat som kan ha spelat in?
Jag har ju faktiskt statistik kring matcher och omgångar i detalj, och tabellplaceringar och allt möjligt annat, så jag tror att jag ska ta paus här och så fortsätter vi med mer ingående observationer i nästa inlägg. För här finns faktiskt mer att uppmärksamma om man tittar lite närmare.
På återseende!


Vidare till andra delen av denna undersökning

Vangelis in memoriam

(En liten hyllningstext till Vangelis, en stor musikalisk förebild, 29.3.1943–17.5.2022)
Vangelis – namnet betyder ”ängel med glatt budskap”, och det var du verkligen för mig. Även om budskapet för det mesta inte låg i några texter – det kom till mig med änglavingar genom din (mestadels, men inte alltid) instrumentala musik.
Det finns knappast ord för hur mycket jag älskat den genom åren. Hur mycket jag hämtat tröst och lugn och vila i den, låtit mig eggas upp av den, fått min fantasi satt i rörelse av den, låtit visdom och insikter komma till mig med den som bakgrund. Försökt imitera den, trots att alla sådana försök är fåfängliga.
Din musik, Vangelis musik, med sina förtrollande, svävande harmonier, med sina snabbt och muntert porlande elektroniska toner, så skickligt sammansatta till avancerade, mångskiktade kompositioner. Med sina meloditeman som smekte örat ... och med själva sin stämning, som kunde vara såväl hypnotisk sömn i trolskt mörker som ultrasnabb dans på solgnistrande vita moln.

Framför allt har du, Vangelis, komponerat soundtracket till mitt liv.
Ända sedan den där musikmeditationen i Gamla Hjelmseryds kyrka i mitten av 90-talet, när jag hörde ”Chariots of Fire” i sin helhet och för första gången insåg att det inte bara var signaturmelodin till ”Mitt i naturen” utan en hel låt – och vilken otroligt bra låt sedan! – så har din musik funnits med, i olika sammanhang, hela tiden. När jag ser tillbaka på olika minnen så finns ofta något av dig, Vangelis, med i bakgrunden och sätter sin prägel på känslan.
Manskören i ”Conquest of Paradise” på väg upp med bil till Härjedalens ödsliga fjällvärld en ljus sommarnatt 1995. Den virvlande atmosfären i ”Spiral” i det soliga och dammiga gästrummet i mormors och morfars stuga i Finland 1997, där jag satt och åt ananaskarameller och tänkte ödesmättat på hur det skulle bli när jag skulle flytta hemifrån bara några veckor senare. Den eftertänksamma, dova pulsen i ”L’Enfant” när jag väl hade flyttat till Göteborg och skaffat mig skivan ”Opéra Sauvage” på Skivhugget och lyssnade på den en kulen höstdag i mitt lilla inackorderingsrum. Den kylslagna iskristallmusiken i ”Antarctica” ombord på ett mörklagt flygplan när jag var på väg hem från min nio månader långa tripp till Kanada 1999 och var på väg in i ännu en ny fas i livet.
Men även sådana nyare bekantskaper som passionshymnen ”O gliki mou ear”, som känns så storslaget bysantinskt andlig att jag alltid lyssnar på den när det är långfredag. Eller, för den delen, från den allra senaste skivan (som kom nu förra året – du var aktiv in i det sista!), ”Inside Our Perspectives” ute på vår altan i skymningen här på Lilla Askerön, med ett glas rosé.
För att inte tala om att jag, även när jag inte har lyssnat på musiken, har använt den i alla fall. När mina barn var små och jag skulle få dem att somna så visslade jag din musik för dem, särskilt de melodier som funkar bra för just vissling: ”Song of the Seas”, ”To The Unknown Man” eller ”La Mort du Loup”.

I 27 år har jag haft din musik med mig. Och att jag verkligen behövde mer av den hela tiden, det bevisas av att jag under de första åren på 90-talet, då man fortfarande köpte skivor och jag hade svårt att få tag på sådana av just Vangelis, lyckades få tag på dem ändå och grep varje tillfälle jag fick att skaffa en ny: i London, i Helsingfors, i Charlottetown, i Oskarshamn (ja, där fanns det faktiskt också en!) eller var det nu kunde vara.
Det var verkligen inte konstigt, för din värld, Vangelis musikaliska värld, var kolossal och oändlig. Så många teman det fanns där, så många motiv och miljöer du utforskade musikaliskt. På en Vangelis-skiva kunde man ta en exotisk tur till Kina. Eller en färd tillbaka i tiden till El Grecos medeltida Spanien. Eller en resa i havet, både ner i undervattensriket och på ytan längs Medelhavets glittrande vågor i ditt ljuvliga hemland Grekland. Eller en tur i en myllrande storstad. Eller upp i stratosfären och vidare ut i rymden, flera gånger om. Allt detta skapade du, och jag har hela tiden varit förtrollad. (Att man inte kan förmedla känsla med en synt är inget annat än trams, trams, trams.)
Så som du använde dina keyboards och syntar, så som du hanterade en Yamaha CS-10, så som du lekte med tangenterna och ljuden och klangerna för att bygga världar och beröra människor, så har nästan ingen annan genom musikhistorien kunnat göra och uttrycka sig. Inte enligt min åsikt.

Nu är det för alltid slut på din elektroniska harpolek här på jorden, men den rika skatt av guld och juveler till kompositioner som du fladdrade fram med dina harmoniska änglavingar, den har jag fortfarande kvar och kommer aldrig att sluta lyssna på den. Den räcker länge. Det finns massor av stycken av dig som jag inte ens har nämnt här, fastän de mer än väl förtjänar att nämnas de också.
Vila i frid, Evangalos Odyssey Papathanassiou – Vangelis, ängel med glatt budskap!
Eller kanske inte vila helt och hållet förresten ... jag räknar ju med att du nu har hamnat i himlen där du får möjlighet att vara med och göra ännu bättre musik där uppe, då den du själv skapade trots allt bara är ett återsken av den som görs av din egen skapare.