måndag 4 mars 2019

Tågminnen – 1. Inledning och ett första nostalgiutbrott


Eftersom tåg har börjat bli så inne nu det senaste året, och eftersom jag själv är oerhört förtjust i tåg och järnvägar (och därför myser belåtet åt att tågresandet håller på att få ett uppsving …) så har jag bestämt mig för att inleda en ny serie här på bloggen där jag ska dela med mig av tågminnen.
Jag har nämligen samlat på mig en del sådana: kanske inte precis jätteuppskakande eller banbrytande, men ändå värda att berätta och kåsera om. Så det tänker jag göra.
Vissa av minnena kan vara delvis negativa (fast ändå minnesvärda) men de flesta lär bli positiva. I skrivande stund vet jag inte riktigt helt och hållet vad det kan tänkas bli, men några tågminnen som nog kommer med är till exempel historierna om ett osannolikt tåg ut på en torvmosse, om en strandsatt elvaåring i Nässjö, om tåget där jag drack mitt livs godaste kopp kaffe ute i vildmarken, om ett kristet ungdomsgäng som spontant skämde ut sig, och om när jag blev förolämpad av en skäggig biljettförsäljare i London.
Läsaren får mycket gärna följa med på denna dunkande och tutande resa på livets räls!

Just här i inledningsinlägget ska jag nöja mig med att berätta vad jag har för tågbakgrund, och om det tåginslag i min uppväxt som allra mest präglade mig.
Jag är uppväxt till största delen i Landsbro i Småland: en ort som saknar tågtrafik. (Däremot har Landsbro haft tåg förr i världen, och lämningar från den tiden finns kvar, men det kommer jag att återkomma till i ett annat inlägg.)
Min släkt på mammas sida bodde emellertid inte i Småland utan en bit längre norrut i Sverige, och det var inte ovanligt att vi tog tåget för att hälsa på dem. De som framför allt lockade var min mormor och morfar, som bodde i Fagersta i Västmanland, och eftersom jag var mycket intresserad av Sveriges geografi och järnvägsnät så lärde jag mig i ganska unga år hur man tog sig tågvägen från Småland upp till Fagersta. Vi utgick från Sävsjö eller Nässjö, och därifrån tog vi stambanan till Mjölby, där det var tågbyte, och efter Mjölby var det sedan raka spåret till Fagersta. Snart kunde jag det där som ett rinnande vatten, inklusive de stationer man passerade (Nässjö, Tranås, Boxholm, Mjölby, Motala, Hallsberg, Kumla, Örebro, Frövi, Skinnskatteberg).
När jag nu hade så bra koll på det där, så vågade mina föräldrar så småningom låta mig åka till mormor och morfar på egen hand. Det var i elvaårsåldern som jag började göra hela resan själv med byte i Mjölby och allt. Jag var ganska stolt över att jag klarade av att resa själv med tåg på det där sättet, och att åka till mormor och morfar i Fagersta och vara hos dem utan resten av familjen var under några år något som jag uppskattade oerhört mycket. Både för själva vistelsernas skull och för resornas. De hör i sig till mina finaste och mest nostalgiska tågminnen, liksom staden Fagersta – som egentligen är två orter som sitter ihop, Fagersta och Västanfors – och dess järnväg och dess station som heter Fagersta C fast den ligger i Västanforsdelen. Det var en alldeles speciell, spännande, förväntansfull och rolig känsla att få sätta sig på tåget och åka norrut.

Fagersta Central, sedd från gatusidan.

Inte heller inträffade det några incidenter eller missöden under de där tillfällena då jag reste ensam. Utom en gång, men det ska jag berätta om i ett kommande inlägg tänkte jag. För det mesta gick det i alla fall bra.

Och det fanns vissa saker som hörde ihop med resorna till Fagersta. Som det där att jag sysselsatte mig med att räkna kyrkor. För den som inte vet så har jag några stycken små nördiga specialintressen, varav tåg och järnvägar är ett, men kyrkor är alltså ett annat. (Några andra är Eurovision Song Contest, ABBA och Tintin.) Under mina Fagerstaresor hade jag därför för vana att titta ut genom fönstret nästan hela tiden och spana efter kyrkor som for förbi. Jag lärde mig så småningom exakt när och var jag skulle titta efter dem, men jag fortsatte räkna kyrkorna då också, bara för att se om siffran fortfarande stämde och om det kanske var någon jag missat vid de andra tillfällena. Till och med när jag var helt säker på antalet – det var närmare bestämt 27 stycken kyrkor som gick att se mellan Sävsjö och Fagersta – så fortsatte jag räkna. Nog för att jag hann med att göra en del annat under färden också, men att hålla ögonen öppna efter kyrkor gick liksom inte att låta bli.

En annan vana jag hade vid Fagerstaresorna var att jag alltid var lite hispig för att inte hinna gå av när tåget stannade i Fagersta, och därför gjorde mig i ordning och gick ut i foajén (heter det så?) nästan genast när tåget började rulla iväg från den näst sista stationen Skinnskatteberg. Det brukade då vara gott och väl tjugo minuter kvar till Fagersta, men jag gick ut bara för säkerhets skull – och det var ju för den delen en särskild känsla att tillbringa den sista stunden där ute vid utgången, där det slamrade och bullrade från vagnsskarven på det där trivsamma sättet. Sedan saktade tåget in och rullade värdigt över bron som korsar Strömsholms kanal, tecknet på att man var framme i Fagersta, och jag kunde se Västanfors kyrka där nära vattnet – det var den 27:e och sista kyrkan i ordningen – och så var man framme och blev mött av morfar på Fagersta C.
Alltsammans var på något sätt högst idylliskt, och tågäventyret slutade inte heller bara för att jag var framme, särskilt inte de första åren när jag var tio–elva. För min morfar var lika intresserad av tåg som jag, och det hände under mina vistelser att han och jag tog promenader eller cykelturer till stationen eller till en av järnvägsviadukterna bara för att titta på tåg och insupa järnvägsatmosfären i största allmänhet. Roligast var det att stå på en bro som gick över järnvägen i Västanfors östra utkanter, och spana på tågen när de körde under oss. Hade man tur kunde det rentav hända att lokföraren såg oss uppe på bron och vinkade.

Med dessa positiva minnen av Fagersta och tågresorna dit är det kanske inte så konstigt att jag blivit en tågfanatiker av stora mått. Och i kommande inlägg ska jag alltså fördjupa mig mer i tågminnen, lite mer konkreta och bestämda i tiden än de här ströminnena från Fagersta.
Välkommen in i min tågvärld!


Delar i denna serie hittills:
Tågminnen – 1. Inledning och ett första nostalgiutbrott
Tågminnen – 2. När jag blev förolämpad av en skäggig biljettförsäljare
Tågminnen – 3. Ett litet okänt tåg ut på mossen
Tågminnen – 4. En strandsatt elvaåring i Nässjö
Tågminnen – 5. Ett kristet ungdomsgäng som skämde ut sig
Tågminnen – 6. Den godaste koppen kaffe
Tågminnen – 7. Smalt spår till vik i väster
Tågminnen – 8. Släpp ut mig! Eller också inte
Tågminnen – 9. Avslutning: Vrålande passpoliser, tomtegubbar och långa ortnamn



2 kommentarer:

Angelica sa...

Hej!
Vilket intressant ämne!
Det vill jag gärna följa! Jag har åkt väldigt mycket tåg i mina dar. T ex åkte vi realskoleelever dagligen tåg - draget av ånglok - från Skanör till realskolan i Vellinge, och sedan till gymnasiet i Malmö. Dettta skedde fram tills rälsbussar infördes någon gång i slutet av 50-talet.
Lycka till med skrivandet!

Carl-Henrik sa...

Tackar! Det kommer fler tågminnen inom kort. :)
Låter trevligt med tågen i Skanör. Sist jag var i Falsterbo lade jag ju märke till det som måste ha varit Falsterbo stationshus ... synd att rälsen försvann där som på så många andra ställen.