Varför jag har de favoritlag jag har – fem små historier

Varför man hejar på ett visst lag i en sport kan ibland vara svårt att förklara. Det är inte så enkelt som att man bara håller på laget från ens egen ort eller närområde. Även om sådan anknytning kan vara en viktig faktor så kan det ligga annat bakom också, ibland rena tillfälligheter, som gjort att man fått sympatier för ett lag. Men det som är säkert, det är att om man väl har bestämt sig för ett favoritlag, oavsett orsak, så är det svårt att överge det.
Jag fick lust att sammanställa förklaringarna/bakgrunderna till fem av mina främsta lagsympatier, nämligen de jag har för Kalmar FF, Vetlanda BK, Brynäs IF, Calgary Flames och Tottenham Hotspur. I de flesta fallen handlar det för mig faktiskt ändå om någon form av personlig eller geografisk anknytning, men inte bara, och anknytningen är också delvis slumpartad.
Så om ni någon gång har undrat varför jag har blivit supporter till just dessa lag, ska ni läsa noga nu. Här kommer genomgångarna.

Fotboll i Sverige

Om det är något lag man kan säga att jag är uppväxt med och har fått med bröstmjölken, så är det Kalmar FF. För jag är född i Kalmar, år 1978, just under en av de perioder då KFF spelade i högsta serien och klarade sig ganska bra där. Det var fotbollsfeber i Kalmar under de åren, mina föräldrar blev smittade av det, liksom min pappas småländska släkt – och även flera från mammas släkt (framför allt min morfar och min morbror) trots att de inte alls var från Småland. Mitt i den hysterin föddes alltså jag i Kalmar, och självklart satte den miljön sina spår: det finns t.ex. kort på mig (se här bredvid) när jag är liten och har KFF-keps på mig.
Nu var jag ju inte själv medveten om det där just då, och vi flyttade bort från Kalmar när jag var tre år, så när jag blev större och visste vad fotboll var så var det egentligen ingalunda självklart att jag skulle välja att hålla på Kalmar FF. Men det blev de i alla fall, bara för att jag fick höra hur det hade varit när vi bodde i Kalmar, och för att jag tyckte om att komma till den staden (vid de tillfällen då vi besökte den), och för att jag såg fotona på mig själv som liten i rödvitt och även såg en Kalmar FF-dekal på en garderobsdörr hemma hos mormor och morfar. Jag fick helt enkelt klart för mig att det var Kalmar FF man höll på i fotboll – jag tror rentav att det var det första klubblaget i fotboll jag över huvud taget fick höra talas om. Att vi fortfarande bodde i Småland, om än inte längre i Kalmar, gjorde ju också att det kändes rimligt att heja på ett smålandslag.

Så när jag på allvar blev intresserad av svensk klubbfotboll, vilket var 1991 – för övrigt var det 1990–91 som mitt sportintresse exploderade och jag började följa resultatbörserna och utsåg alla möjliga favoritlag i alla ligor – så var mitt favoritlag just i svensk fotboll redan givet. Just då spelade inte Kalmar i allsvenskan alls (det var under den långa period då de harvade i lägre divisioner), men det hade ingen betydelse, de blev ändå favoritlaget. Dock ska jag medge att jag under större delen av 90-talet körde med ”reservlag” att hålla på i allsvenskan så länge KFF inte låg där: det var först Öster, som i egenskap av smålänningar föll sig naturliga som andrahandsval, men sedan blev det istället Degerfors, då jag tyckte det var så väldigt kul när det lilla brukslaget lyckades gå upp i allsvenskan 1992. Nåja, oavsett detta så kom ändå alltid Kalmar FF först och jag hoppades varje säsong på att de skulle gå upp igen – vilket de till slut gjorde 1998, och nu har de legat där permanent sedan 2003. Mycket glädjande, liksom SM-guldet 2008. Favoritlaget i fotboll kan aldrig bli något annat än KFF.

Bandy i Sverige

Den första idrottsgren där jag faktiskt gick på matcher var inte fotboll och inte ishockey, utan bandy. Och det är väl så det går när man bor i Vetlanda kommun, vilket vi gjorde efter att vi flyttat från Kalmar. I 80-talets Vetlanda var det de gulklädda VBK som gällde, inte minst när de tog sitt första SM-guld 1986, och till dem som rycktes med i bandyyran hörde min mamma. Hon var själv uppvuxen i Fagersta med sitt Västanfors IF, och fann sig nu tillrätta med att gå på bandy i den nya hemstaden på småländska höglandet. Och därför blev det alltså några tillfällen då hela familjen drog till Tjustkulle och såg VBK spela, vilket var stämningsfulla upplevelser med stor bandypublik i gnistrande vinterkyla och choklad på termos. Självklart lärde jag mig då från början att det var VBK man höll på – och det har jag sedan fortsatt att göra. Jag är även så pass nostalgisk att jag föredrar att VBK har helt citrongula dräkter, som de hade under den där guldåldern … jag är inte alldeles förtjust i den nuvarande stassen där byxorna är svarta, utan helgult tycker jag det ska vara.
Förutom Vetlanda BK ska jag nämna att jag också har vissa sympatier för Västanfors, då det som sagt var mammas gamla lag – och framför allt morfars, då morföräldrarna bodde kvar i Fagersta under hela min uppväxt och det var lite snack om Västanfors där uppe. Jag ser gärna att ”Fläkten” går upp i högsta serien i bandy någon gång. Men VBK kommer alltid i första hand.

Ishockey i Sverige
Under 80-talet visste jag tack vare Vetlanda BK lite grann om bandy, men däremot ingenting om ishockey. Däremot kände jag till namnet Brynäs – för min morbror bodde nämligen i Gävle och jag visste om att det fanns en stadsdel där som hette Brynäs. För mig kom alltså de geografiska Brynäs-associationerna före de idrottsliga.

Men min nämnde morbror såg minsann till att ändra på det där, för i början av 1990, när jag var tolv och befann mig i Gävle på besök, så tog han med mig till Gavlerinken så att jag för första gången i mitt liv fick se en hockeymatch med hemmalaget Brynäs. Jag satt och höll på Brynäs den gången (även om jag också i viss mån längtade efter att det skulle bli periodpaus så att morbror Göran skulle ta fram vår medhavda matsäck med mazariner) och detta enda tillfälle räckte för att jag skulle se mig som brynäsare i fortsättningen också. Ett visst mått av anknytning och lokalpatriotism även där, fast via släkten.
Om inte morbror Göran hade gjort sin hedervärda insats vid det där tillfället är det ganska troligt att jag, när jag började få upp ögonen för hockey av mig själv något senare, hade valt att hålla på Jönköpingslaget HV 71, p.g.a. den geografiska närheten där i Småland. Men nu blev det inte så, utan jag blev en småländsk brynäsare.

Dock ska sägas att Brynäs ställning som favoritlag inte är helt ohotad. För i Landsbro, den ort i Vetlanda kommun där vi bodde från 1988, råkar det finnas ett lokalt ishockeylag, nämligen Boro/Vetlanda HC. I början av 1990-talet hette de Team Boro Hockey och var nästan uppe i högsta serien, och år 1990 (kort efter att morbror Göran tagit med mig på den där Brynäsmatchen) började jag få upp ögonen för dessa framgångar och gick då och då på Boros matcher och höll mycket intensivt på Boro under den korta men härliga tid då de var som mest i ropet. Under de åren hade jag därför egentligen två favoritlag, både Boro i den näst högsta serien och Brynäs i den högsta, och om jag blev tvungen att välja mellan dem så var det Boro som gällde. Faktiskt kunde det rentav hända att vi i vår familj munhöggs med morbror Göran och försvarade vårt Boro mot hans Brynäs – det blev egendomliga situationer där det snarast blev så att jag var anti-Brynäs istället för att heja på dem. Av ren stolthet kunde jag vid de tillfällena rentav påstå att jag inte ens hade Brynäs som reserver till Boro utan att det var HV 71 som var det. Men det där var ren förvirring helt enkelt. Sanningen var att jag höll på både Brynäs och Boro, men att det var Boro som kom först.
Så är det också fortfarande, kan man säga. Numera spelar ju Boro långt ner i seriesystemet, och det är föga troligt att de någon gång tar sig upp så högt att de skulle få möta Brynäs, men om det skulle hända, då tror jag att jag skulle hålla på Boro. Detta trots att jag nu för tiden inte bor i Landsbro mer än vad jag bor i Gävle. Vissa idrottsupplevelser sätter sina spår.

Ishockey i NHL
Vissa favoritlagsval kan bygga på något slags anknytning som är helt konstruerad och slumpartad. Så var det med mig och Calgary Flames.
Att det fanns en stad nära Klippiga bergen i Kanada som hette Calgary, det fick jag veta när jag var i lågstadieåldern (jag minns att jag ritade en serieberättelse där Calgary fanns med), och att vinter-OS 1988 gick där uppfattade jag förstås också. På något sätt räckte det där för att ge mig något slags sympati för staden Calgary, jag vet inte varför.
När jag sedan gick i sexan och vi på hösten 1990 läste om Kanada i geografin i skolan, så var det en uppgift i arbetsboken där det stod om kanadensarnas stora ishockeyintresse och de viktigaste kanadensiska NHL-lagen räknades upp: Montreal Canadiens, Toronto Maple Leafs, Edmonton Oilers med flera … och så då Calgary Flames. Jag noterade det, att Calgary hade ett hockeylag också. Och när jag kort därefter började få upp ögonen för all möjlig sport i resultatbörserna, och såg vilka lagen var i NHL, då tänkte jag direkt att ”aha, Calgary Flames, jo men dem håller jag på”. Bara för att Calgary var en aning bekant.

Efter detta har jag fortsatt att officiellt hålla på Flames i NHL. Inte för att jag nu har gjort det särskilt hängivet … men när jag var i Kanada 1999 och kom till Calgary kunde jag förstås inte låta bli att nämna för min värd att det var mitt favoritlag, och han blev förtjust och körde en sväng bort till Olympic Saddledome så jag fick se hur arenan såg ut i alla fall. (Fast någon match fick jag inte tillfälle att gå på.)
Märk väl att det aldrig var tal om att jag skulle välja något av de amerikanska lagen som favorit i NHL. Det är i Kanada det finns hockeykultur, det har alltid varit min bestämda uppfattning. Varje gång Calgary Flames slås ut ur NHL-slutspelet (och det gör de ju allt som oftast) önskar jag helt enkelt att det ska gå bra för de kanadensiska lag som är kvar, ända tills de alla har åkt ut … och då spelar det ingen roll vilket av de återstående jänkarlagen som tar Stanley Cup-titeln.

Fotboll i England
Hur det går för fotbollslagen i de olika europeiska ligorna är egentligen inget jag bryr mig särskilt mycket om; jag har vissa lag där som jag officiellt håller på i respektive land, men det är mest teoretiskt. Dock finns det ett lag där min supporterkärlek ligger på en något lite högre nivå, och det är Tottenham i engelska Premier League.

Varför blev det då just Tottenham? Jo, där är förklaringen egentligen ganska knasig. I tolvårsåldern läste jag Hans Erik Engqvists bok ”Arsenal-Tottenham = mord”, där tre svenska tolvåriga killar är på fotbollsresa i London och hamnar mitt uppe i ett politiskt kidnappningsdrama. Den boken gjorde att de två Londonlagen Arsenal och Tottenham blev de första engelska fotbollslagen jag fick kännedom om (visserligen hade Tipsextra stått på i TV:n i vårt hem redan tidigare, men då hade jag aldrig tagit någon notis om vilka som spelade).
Och när det sedan blev 1990–91, som sagt den där säsongen då jag på riktigt började intressera mig för hur det gick i alla ligor och serier, då skulle jag välja ett favoritlag i engelska ligan och Arsenal och Tottenham var bland de få namn jag kände igen där. Jag kände då spontant att jag väl kunde hålla på någon av dem. Det blev inte Arsenal, för jag hade fått intrycket att det var rätt många som hejade på dem redan – och därför blev det alltså Tottenham istället. Allt på grund av Hans Erik Engqvists inflytande.
Hade jag gjort valet några år senare hade det förmodligen inte blivit Tottenham, eftersom jag ofta haft en tendens att tycka att lag från huvudstäder är snobbiga (nästan oavsett vilket land det är fråga om). Istället hade jag nog då valt Liverpool, särskilt om det varit efter att jag upptäckte Beatles! Men som det nu är så har Tottenham hängt med, och utgör undantaget från min huvudstadsaversion.
Precis som med Calgary Flames vore det fel att säga att jag följer ”Spurs” så där jätteaktivt. Men jag har åtminstone ägt en snitsig blåvit Tottenham-halsduk, som jag fick när mamma var på fotbollsresa i London vid ett tillfälle. Lyckligtvis hamnade hon inte i något kidnappningsdrama.

Ja, det här var fem små historier om vad det kan finnas för bakgrunder till att man fattar tycke för ett lag (eller flera). Man kan halka in i ett sådant supporterskap på ett bananskal. Men som sagt, det är betydligt svårare att halka ut igen.
Kommentera gärna om du själv har någon liknande historia bakom ditt supporterskap … ju mer prilligt omotiverad desto bättre.

(Bilden på Team Boro Hockey från Aftonbladet.)

En förfärligt ful ovana som jag måste lägga av med – genast!

En eftermiddag häromveckan höll jag på att fixa med middagsmaten i köket. Sextonåringen hade inte kommit hem från skolan ännu, och när hustrun märkte att jag höll på att ställa fram allt på bordet undrade hon om det inte skulle hinna kallna innan han kom. Jag var nära att svara ”nej då, han är precis på ingång”, men hejdade mig och sade istället ”nej då, han brukar komma precis så här dags”.
Någon minut senare dök han mycket riktigt också upp. Han var verkligen på ingång. Och jag visste att han var det. Varför visste jag det? Jo, därför att jag precis hade sett på kartan i appen ”Hitta iPhone” var han befann sig. Nästan hemma.
Och att jag istället sade ”han brukar komma precis så här dags” (vilket i och för sig också var sant), det var för att jag tyckte det var lite pinsamt att erkänna att jag hade kollat i Hitta iPhone. Nu igen.

Det där är en förfärligt ful ovana som jag skaffat mig på sistone.
Hitta iPhone är ju annars en väldigt praktisk app, som man framför allt kan använda för att se på kartan var en borttappad mobil befinner sig. Det är något som ibland brukar behövas i vår familj, och därför är alla våra fem mobiler (plus familjens gemensamma iPad) numera anslutna till samma hitta-funktion. Vilket vi alltså har haft nytta av.
Det är bara det att jag har börjat tycka det är så kul att använda funktionen i fråga till andra saker också. Som att kolla var familjemedlemmarna är just nu och hur lång tid det kan tänkas ta innan de kan förväntas dyka upp. Om inte annat är det roligt för mig, som både har familjekänsla och ett geografiskt intresse, att se oss alla på kartan som fem markörer på en Marodörkarta, som i Harry Potter … ja, när det gäller Harry Potter kan man förstås också jämföra med den där klockan som mrs Weasley har i Kråkboet där hon kan se på visarna var alla i hennes familj håller hus. Det är något trivsamt med sådana saker, och det är fascinerande att nutida teknik gjort dem till verklighet, varför det är svårt att låta bli att titta någon gång emellanåt.

Ibland kan det förstås också vara fullt motiverat att kolla läget på det här sättet. Jag kan tidvis vara lite orolig och nervös av mig och börja undra var någon i familjen egentligen håller hus och varför de dröjer så länge, och att kolla upp deras läge på kartan i mobilen (utan att man behöver ringa och störa) är ju då något som har en lugnande verkan.
Men för det mesta finns det faktiskt inte något behov av att göra så här. Tvärtom kan det sägas vara ett slags intrång i hustruns och ungdomarnas privatliv när jag kikar på dem i min mobil och konstaterar att hon är där och han är där. Jag gör det förstås inte stup i kvarten utan bara när jag börjar undra lite grann och funderar på hur länge till jag ska vänta med maten och sådant, men bara det är nog alltför ofta.

Visserligen har jag inte något illasinnat motiv till detta, det kan jag försäkra på heder och samvete. Jag är till exempel inte alls den svartsjuka typen, det är inte alls därför jag tittar. Det kan kvitta mig lika var min fru befinner sig, jag är inte den som blir jättemisstänksam om jag ser att hon är på något oväntat ställe (eller har mobilen avstängd så den inte kan hittas) och jag har inget behov av att spåra alla hennes rörelser för sakens egen skull. Likadant är det med tonåringarna, jag behöver verkligen inte ha superkoll på dem. Om jag skulle råka ta någon familjemedlem på bar gärning med en ljusskygg aktivitet i samband med att jag tittar i Hitta iPhone, så skulle jag nog inte bli så förebrående mot den familjemedlemmen utan snarare skamsen för egen del för att jag fick syn på det.
Nej, jag har inget kontrollbehov. Likväl kan jag inte låta bli att titta, lite för ofta. Bara för att det är praktiskt, för att det är kul, och i viss mån för att förebygga oro som sagt.

Om någon undrar så har jag frågat familjemedlemmarna vad de tycker om det här (ja, jag kan kommunicera med dem personligen!), och deras svar har inte varit särskilt alarmerande. De båda sönerna tycker inte att det gör något alls att jag kollar då och då var de är, och dottern har inte heller något emot det, ”så länge du inte spionerar”, påpekade hon, med ett raljant förorättat flin. Och det är som sagt inte min avsikt heller, att spionera. Hustrun för sin del verkar mest tycka att det hela är onödigt, och föredrar att jag tittar i Hitta iPhone endast när jag verkligen börjar oroa mig för var någon är. Dock är inte heller hon överdrivet upprörd.
Så jag går inte direkt emot familjens vilja just nu, men visst kan följden ändå bli att de i längden känner sig övervakade av mig. Därför måste jag nog se till att lägga av med det här. Nu, genast, innan jag blir beroende av det.

Eller vad tycker ni som läser detta? Ska jag verkligen ta mig i kragen och låta bli att spana in familjemedlemmarna på det här sättet? Finns det i så fall något undantag då jag faktiskt får göra det? Eller ska Hitta iPhone bara användas till att lokalisera borttappade mobiler och ingenting annat?
Å andra sidan, med tanke på att ungdomar själva brukar roa sig med att se på Snapchat var kompisarna befinner sig, och därför i någon mån är vana vid hela konceptet, så är det hela kanske inte så farligt i alla fall så länge jag inte utnyttjar det för att kontrollera familjen strängt?
Jag tar gärna emot åsikter i denna delikata fråga, men ni kan väl vara bussiga och inte överösa mig med upprörda förebråelser, för jag är som sagt redan medveten om att beteendet att kika på en Marodörkarta i mobilen kanske inte är alldeles föredömligt.

Här är en skärmdump från häromsistens när jag kollade i Hitta iPhone. Familjemedlemmar (inklusive jag själv) utspridda längs södra Bohuskusten. Bra att veta. Eller?

Att hålla på ett tråklag

Som alla vet har jag Kalmar FF som mitt favoritlag i svensk klubbfotboll för herrar (om man uttrycker det formellt).
Under den gångna säsongen har det tyvärr inte varit så roligt att hålla på Kalmar FF. Nu blev det visserligen ”slutet gott, allting gott”, då laget till sist tog sig samman och klarade av att slå Brage i kvalet och får spela i allsvenskan nästa år också, men fram till denna fruktansvärt nervösa avslutning (mina nerver var mer eller mindre i trasor hela veckan tills resultatet var klart) så har det varit en ryslig säsong. Samtidigt som KFF gått kräftgång på fotbollsplanen och i tabellen har det varit turbulens även vid sidan av planen: kaos i klubben, en handlingsförlamad styrelse, allt surare fans som istället för att tappert stötta laget bara har gnällt och skällt i kommentatorsfälten och villkorat sitt engagemang mot bra resultat, och så hoppade den hårt ansatte tränaren Magnus ”MP” Pehrsson till slut av precis före sista matchen i serien (sämsta tänkbara tillfälle) och lämnade efter sig en söndrad spelartrupp.
Med allt detta i åtanke var det faktiskt ganska tursamt att laget alls fick en kvalplats – med bara 23 inspelade poäng under hela säsongen hade de lika gärna kunnat bli tabelljumbo. Som sagt så gick det sedan också bra att avfärda superettanlaget Brage och jag kunde andas ut. Men KFF har verkligen mycket att jobba med till nästa år om det inte ska bli degradering då istället. Och det krävs mer än att bara (som flera av fansen gör) tjafsa om att tränarlegendaren Nanne Bergstrand måste komma tillbaka. Det gör han inte, och Kalmar kan inte heller hålla på och åkalla Nanne i all evinnerlighet, de måste gå vidare på något annat sätt och bygga upp en organisation och ett lag för framtiden.

Sammanfattningsvis är det turbulent i min favoritfotbollsklubb, men det är inte det enda negativa med säsongen 2019. Utan det är att resten av fotbolls-Sverige knappt tagit någon notis om det hela. För dem är nämligen Kalmar FF ett ”tråklag” som ingen bryr sig om. Inte ens när de är snubblande nära att åka ut. (Förvisso sändes kvalmatcherna mot Brage och blev omskrivna i sportmedierna, men det var väl för att det var just avslutande kval och ingen annan svensk fotboll kvar att rapportera om.)
Jag har insett detta mer och mer genom åren, och särskilt den här säsongen. Att jag faktiskt håller på ett tråklag.

För mig är Kalmar FF naturligtvis allt annat än tråkiga – jag är uppväxt som KFF-anhängare och känner till fotbollskulturen och fotbollshistorien i Kalmar och associerar rödvitt till något kul och upplivande och tänker ”FF till tusen” och ”heja Kalmars Röda Bröder, spela nu så kulan glöder”. Jag ser inte precis heller Kalmar som ett lag utan publik, för publiken är helt okej med tanke på att staden har en ganska liten befolkning.
Ute i Sverige verkar de flesta dock inte se det så, utan de ser Kalmar FF som ett av de mest slätstrukna lagen, ett lag som finns i allsvenskan mest som utfyllnad, som inte har några supportrar att tala om och ingen särskild fotbollskultur heller, och som det inte är något speciellt med. Man föredrar den stora färgstarka kvintetten från storstäderna – AIK, Djurgården, Hammarby, IFK Göteborg och Malmö FF – och i viss mån några till som får hänga på i kraft av en tidvis rätt imponerande historia: IFK Norrköping, Helsingborg och Elfsborg. Östersund blir förstås också omskrivna eftersom de i år gått från att vara ”den coola trendklubben” till ”skandalklubben”. Men övriga allsvenska lag blir i varierande grad en mer anonymiserad sörja, där Kalmar tydligen anses vara bland de allra mest intetsägande.

Ett solklart tecken på att Kalmar anses som tråkiga och inte värda att bry sig om kunde vi annars se redan 2008 när de tog SM-guld, för sällan har ett svenskt mästarlag i fotboll uppmärksammats så lite i media som fallet var då. Det är ingen överdrift utan en objektiv sanning. Min bror Kristoffer (som delar min KFF-passion) har flera gånger indignerat berättat om att Aftonbladet inte brydde sig om att ha något ”guldlöp” för Kalmar den gången, utan det fick han beställa själv från deras vaktmästeri – trots att tidningen alla andra år brukar vara snabb med att få ut de där guldlöpsedlarna och specialupplagorna. Expressen, SVT och andra medier var inte mycket bättre.
Men Kalmar ignoreras inte bara när de har framgångar, utan även i det motsatta fallet. Som bekant går det att rapportera dramatiskt i media inte bara om toppstrider utan även om bottenstrider, inte bara om framgångsrika klubbar utan även om klubbar i kris, men inte heller där brukar man kunna se särskilt mycket skriverier om Kalmar. Tidigare i år fick till exempel SVT för sig att räkna upp ”allsvenskans tre värsta krislag för närvarande”. Kalmar befann sig i ett otrevligt hotfullt läge redan då, så när jag läste artikeln trodde jag att de skulle vara bland de tre – men det var de inte, utan det var Östersund, Helsingborg och Sundsvall som räknades upp. Kalmar blev som vanligt ignorerade. Till och med när det gällde att nämnas i ett negativt sammanhang. Få lägger märke till Kalmar FF, inte när det går bra och inte när det går dåligt. Jämfört med de där fem stora jag nämnde (som det alltid skrivs om, även när de floppar) så står Kalmar i skuggan och får aldrig synas. Vissa matcher skrivs det om på SVT direkt efter slutsignalen, men Kalmars matcher kommer det upp artiklar om först efter en mycket lång stund, om det nu blir artiklar om dem alls. Ett mönster som förstås gör att Kalmar blir ett ännu mer anonymt lag i folks ögon, och så blir det en ond cirkel av tråkighet och ouppmärksamhet.

Nu tycker väl en del att jag mest är fånig och paranoid och överdriver och håller på med konspirationsteorier. Typ att jag har ”lillebrorskomplex” och avskyr storstäder, främst Stockholm, och att det mest bara är därför jag tjafsar så här. Plus att jag naturligtvis just nu är extra bitter för att Kalmar gått så dåligt och nästan åkte ut.
Jag medger också att jag i tidigare inlägg förr om åren har kritiserat klubbar som Djurgården och Hammarby och deras beteende i olika sammanhang, men jag lovar att det inte rör sig om någon särskild motvilja mot Stockholm (jag har respekt för både Stockholm, Göteborg och Malmö och deras onekligen klassiska lag) utan helt enkelt bara om att jag vädrar orättvisa. Att de fem ovan nämnda storstadslagen blir mest omrapporterade medan andra lag bortprioriteras. Jag är faktiskt uppriktigt övertygad om det och tror att det också skulle kunna bevisas empiriskt om man undersökte saken. Det är inte bara för att storstadslagen är de som har gått bäst nu i år, utan det har varit likadant tidigare, och även om man tar hänsyn till tabellposition är uppmärksamheten till storstadslagen oproportionerlig.

Ja, hur som helst, något som verkar ganska bevisat är att Kalmar FF av fotbolls-Sverige anses som ett tråkigt lag. Många hade också därför tyckt att det varit skönt att få slippa dem i allsvenskan (det har jag sett skrivas rakt ut i kommentarer).
Själv hoppas jag på att KFF, som för mig inte representerar tråkighet utan tvärtom fotbollsglädje i kubik, ska kunna rycka upp sig och slippa harva i botten av tabellen i fortsättningen och istället sikta uppåt. Det är förstås inte lätt, för trenden i fotbolls-Sverige överlag är att lag från mindre orter får det allt jobbigare och att storstadslagen med sina satsningar dominerar mer och mer (och uppmärksammas ännu mer i media för det). I år har tendensen mer än tidigare varit att just de synbarligen karismatiska och penningstarka storstadslagen har parkerat i toppen av tabellen och de andra på undre halvan, med uppenbart större klasskillnad emellan, och detta har media intresserat observerat och analyserat men utan att egentligen problematisera det. Snarare har de verkat tycka att det är så det ska vara. Det är rätt symptomatiskt.
Kassaapparaten i svensk fotboll växer, och allsvenskan och publiken och TV-kanalerna och tidningarna vill ha roliga lag i toppen, sådana som är stora och rika och har många fans. Det finns också ett resonemang att just en sådan utveckling är nödvändig för att svensk klubbfotboll ska kunna konkurrera i Europa – det anses liksom att det bara är storstadsklubbarna som har de möjligheterna. Det bidrar säkert till att spä på hela cirkusen tror jag.
Men samtidigt är det inte omöjligt att de här tendenserna kan motverkas. Mjällby gick ju upp i högsta serien igen nu, och det till på köpet efter att ha åkt ner inte bara en utan två divisioner och vänt. Likaså befinner sig Falkenberg, och nu även Varberg, högst upp trots städernas relativt ringa storlek. Så visst kan det gå åt rätt håll igen. Bollen är rund.

Nu kan jag i alla fall ta paus från allsvensk fotboll under vintern och gotta mig i att tråklaget jag håller på klarade sig kvar till slut i alla fall, till stor förargelse för de ”riktiga” och ”äkta” fotbollsfansen som håller på riktiga lag med anor och supporterkultur och läktarstämning och resurser, till skillnad från de där trista Kalmar FF.

P.S. Jag ska erkänna att jag själv ibland har gått i fällan att betrakta vissa lag som tråklag. Ska inte nämna vilka, men jag har börjat försöka undvika den sortens fördomar på senare år just i och med att jag insett att Kalmar FF har den stämpeln på sig. När jag nu vet att inte KFF är ett tråklag så är säkert de andra tråklagen inte det heller.

(Bild från Fotbollskanalen)

”Det går inte!” – om möjligheten att skära ner på sin bilkörning

För någon vecka sedan hade jag en Facebook-diskussion. (Ja, sådana brukar ju kunna bli rätt engagerade och ibland leda till att jag skriver ett inlägg här på bloggen också.)
Diskussionen gällde ett inlägg där jag uttryckte min förundran över det här med köer och rusningstrafik, i detta fall i Göteborg, och över att så många människor ger sig in i denna olidligt tråkiga trafiksörja fullt frivilligt varenda vardag. För det har jag ibland svårt att förstå.
Jag fick dock vissa mothugg från flera vänner, som invände att det är väl inte så konstigt och det funkar helt enkelt bättre så och det är inte genomförbart att använda något annat än bilen till vardagsärendena. Det går inte, var rentav andemeningen från flera håll.
Och det är ju också aningen svårt att säga emot i sådana lägen … man måste naturligtvis vara ödmjuk inför andras situation. Särskilt i ett av svaren jag fick, där det verkligen var ett dystert scenario och förskräckliga konsekvenser som målades upp för skribentens familj ifall de inte skulle få pendla till Göteborg med bil. Inget jag ville tjafsa om. Man kan inte beskäftigt förmana folk till sådant som verkligen skulle göra det extremt jobbigt för dem.

Samtidigt känner jag mig lätt uppgiven och smådyster inför det där. För jag tycker verkligen att sådana där sega, långsamma lämmeltåg av bilar i och kring våra större städer (ja, även över Tjörnbron här ute hos oss för den delen) är ett problem. Dels för att det väl knappast kan vara särskilt kul för kropp och själ att dag efter dag vara med och slösa bort sin egen och andras tid i rusningsköer. (Det är väl ingen som sitter där som egentligen gillar det?) Inte heller är det direkt trafiksäkert, med tanke på alla olyckor och krockar som det lätt kan bli. Men framför allt är det förstås miljön jag tänker på. Än så länge är de flesta bilar bensindrivna, och det säger sig självt att det inte kan vara bra för miljön när det blir så stora växthusgasutsläppande långsamma bilkaravaner i så många städer, i så många länder, över hela världen (för det är ju inte alls bara i Göteborg och i Sverige som det är så här). Elbilar är förstås bättre i det avseendet, men vi har ju det där med partiklar också, som elbilar river upp precis lika mycket som bensinbilar och gör stadsluften hälsovådlig. Inte särdeles nyttigt.
Därför vet jag inte vad jag ska ta mig till när diskussionerna om bilar och bilars nödvändighet utvecklas på det här sättet. Jag tror ju faktiskt inte att läget är bra som det är nu. Något borde göras. Vilket jag inte tror går på annat sätt än att folk ändrar sina vanor. Och då känns det så frustrerande att få höra ”jo men vi måste!” och ”det går inte på något annat sätt!” Även om personerna förvisso kan ha rätt, som i diskussionen jag hade.
För följden av detta blir ju i längden ett bedrövligt status quo, där alla förändringar genast avvisas med standardargumentet att ”det går inte”, och många kanske snarare kräver en utveckling åt andra hållet istället: med lägre bensinpriser och avskaffade trängselavgifter (som många ju brukar tjata om) och fler trafikleder och tunnlar (som jag inte tror hjälper utan tvärtom lockar fram större bilmängder). Hela tiden med cirkelargumentet att ”det måste funka smidigt att köra bil därför att vi måste kunna köra bil därför att det är det enda som funkar”. Det känns som man inte kommer någon vart på det sättet.
Som sagt, jag vill absolut inte förebrå någon som verkligen inte har något annat val än att bilpendla och ta bilen överallt – ni ska inte ta åt er personligen – men jag måste ändå få uttrycka att alltihop det där känns frustrerande, okej?

En del kanske vill lugna mig i min frustration med att just vi i Sverige inte behöver bekymra oss, för vi är ju inte så många ändå och därför kan vi fortsätta med våra vanor, det spelar ingen roll för miljön vad vi gör då vi är en ”fis i rymden”.
Det är ett argument som jag inte köper. Om vi förbehåller oss rätten att ha jättemycket trafik, som vi dessutom låter gå på bensin (billigare än den är nu, om folk får som de vill), så måste vi naturligtvis låta alla andra folk i hela världen ha samma vanor, och det blir inte hållbart för miljön, det blir alltför stora utsläpp av det globalt sett. Och att förutsätta att det är andra länder som ska köra mindre bil, för att de länderna kanske är större och släpper ut mer, medan vi själva inte ändrar på någonting, det är faktiskt rasistiskt. Ja, det är det, för då tar vi svenskar oss nämligen ett privilegium som vi grundat på nationstillhörighet inte unnar andra människor att få ha. Simsalabim, rasism. (Detta gäller naturligtvis inte bara bilkörning utan allt annat miljö- och konsumtionsrelaterat beteende också.)
Så nej, det går inte att säga att Sverige inte behöver dra något strå till stacken. Vi måste alla göra något. Lägga om våra vanor. På något sätt.

Nu är ju då som sagt problemet att jättemånga anser att de inte kan lägga om sina vanor, det har jag redan beskrivit, så hur gör man för att ta sig ur en så omöjlig knipa?
Ja, dels så kan man ju förstås på politisk och strukturell nivå se till att det blir lättare för folk att ändra vanor. Kollektivtrafiken måste förbättras och bli tätare, mer heltäckande och billigare; det måste bli lättare att cykla eller gå; service och affärer och institutioner borde finnas på fler ställen så att man inte behöver åka långt till dem; hemkörning borde bli ett mer etablerat fungerande alternativ när man ska handla; arbetsplatserna borde ha mer flextid och möjligheter att jobba hemifrån; med mera med mera.
Men samtidigt tror jag också att det krävs attitydförändringar bland folk i allmänhet. Det är just den där slentrianinställningen ”det gåååår inte på nåt annat sätt”, inställningen att per automatik utesluta alla till synes obekväma förslag och istället insistera på att göra det lättare att leva vidare med de vanor man redan har, som vi behöver få bort. Vi måste bli öppna för att pröva andra lösningar. Även om de kanske verkar motbjudande när man först tänker sig dem. En viss idé behöver kanske inte innebära en så fruktansvärt markant försämring i tillvaron, utan bara en marginell, och det kan man kanske leva med och vänja sig vid? Det är kanske bara i-landsproblem och en fråga om ren bekvämlighet?
Åter igen, en del människor har det kanske så ställt att det för dem inte bara är i-landsproblem att minska på bilåkandet, utan att de verkligen på riktigt inte kan införa några sådana förändringar i sin vardag. De kanske till och med har försökt och prövat tanken och ändå funnit att det inte är möjligt. Visst, absolut. Om konsekvenserna för dem skulle bli helt katastrofala så fattar jag det. Men de flesta tror jag ändå skulle kunna göra något, utan att det blir direkt ”katastrofalt”. Många av dem som pendlar med bil till och från Göteborg varje dag skulle definitivt kunna lägga upp det på något annat sätt, det är jag övertygad om.

Själv funderar jag som bäst på hur jag kan använda bilen mindre. Jag är på sätt och vis redan mer lyckligt lottad än de flesta, för jag jobbar ju hemifrån och kör faktiskt inte särskilt mycket alls och skulle därför kunna sätta mig på mina höga hästar och påstå att jag redan gör tillräckligt och att andra borde göra mer istället. Men så tycker jag alltså inte, utan jag vet att även jag säkerligen har ett stort personligt koldioxidavtryck och jag anser att även jag borde göra så mycket som möjligt själv. Många bäckar små.
Därför börjar jag också bli inne på att använda kollektivtrafiken, cykeln och apostlahästarna i högre grad, även i de ärenden där jag i nuläget tar bilen. Det skulle bli bökigare och ta längre tid, i flera fall, men jag känner mig i nuläget ändå öppen för att som ett rent experiment prioritera bort bilen så mycket det bara går. Det hela underlättas av att det just nu håller på att byggas en ny cykelbana ute på väg 160 så att jag lättare kan ta mig utan bil till vår närmaste tätort Varekil. Klokt gjort av Orust kommun och Trafikverket. Ja, möjligheter finns. Så jag har god lust att pröva.
Ursäkta om jag framstår som olidligt präktig och beskäftig, men jag försöker bara vara öppen för att testa alternativ. Där jag själv befinner mig, på min egen nivå. Så kan ni andra göra detsamma där ni befinner er, på er nivå. Om än kanske i liten skala, men det är bättre än inget. Pröva i alla fall. Det tycker jag. Istället för att bara säga ”det går inte” – förutom, förstås, när ni verkligen redan har prövat och märkt väldigt tydligt att det inte går.
Lycka till! Och önska mig lycka till.

P.S. Det är som bekant många som tycker att bensinen är för dyr. Men samtidigt använder de fortfarande argumentet att de inte kan åka kollektivt för att det är dyrare än bilen. Och så länge det är på det sättet, att man tjänar mer på att ta bilen än kollektivtrafiken, då tycker jag för min personliga del inte att bensinen är för dyr!

Den jugoslaviska sångerskan som (kanske) sådde ett frö

Nu har det blivit bestämt att vi nästa sommar drar till Kroatien, i sällskap med vår grann- och kompisfamilj, och utforskar detta fagra land.
Följaktligen har jag (så som alltid är fallet när jag är på gång att resa någonstans) genast gripits av en fascination för Kroatien och känner att jag måste kolla upp och kolla in en massa saker som har med Kroatien att göra.
Jag fick också ett infall och lyssnade på några bitar gammal kroatisk popmusik på Spotify. Faktiskt så visste jag genast om en specifik kroatisk artist jag ville lyssna på. Henne fick jag nämligen lyssna på redan som barn. Något som eventuellt rentav kan ha format en stor bit av min musiksmak. Och därför ville jag lyssna på henne igen nu, för jag har aldrig glömt henne helt och hållet.
Hon heter Tereza Kesovija.

Tereza, från Dubrovnik i Kroatien, är faktiskt en av Kroatiens allra populäraste sångerskor genom tiderna, kan jag konstatera när jag läser om henne. Hon har haft en mycket lång karriär och var under många år en av de största artisterna i det gamla Jugoslavien. Dessutom hade hon viss framgång i Frankrike och gästade även andra länder (bl.a. Sverige, där hon framträdde i SVT), och hon deltog i Eurovision Song Contest tre gånger på 60- och 70-talet, en gång för Monaco och två gånger för hemlandet Jugoslavien. Även efter att det landet splittrades har hon haft fortsatt stjärnstatus i sitt eget Kroatien och länderna däromkring.

Att jag själv fick Tereza Kesovija med mig i min musikaliska uppfostran var min pappas förtjänst. Eller kanske ännu mer mina farföräldrars. Vid ett tillfälle, 1982 eller om det var 1983, när jag var i fyra-femårsåldern, var nämligen farmor och farfar på semester i just Dubrovnik, och när de kom hem därifrån hade de med sig presenter till oss. Jag fick en ljusblå T-shirt med Dubrovnik-motiv (det minns jag) och pappa fick en kassett med jugoslavisk musik, för han hade nämligen en förkärlek för lite exotisk popmusik från olika hörn av Europa. Och den kassett han fick var en med Tereza Kesovija. Jag hade nyligen lärt mig läsa och lade därför på minnet vad det stod på kassetten: ”Tereza – Moja splitska ljeta”. (Min sommar i Split, gissar jag att det betyder, men om någon kan sydslaviska språk så får ni gärna rätta mig.)
Den kassetten lyssnade vi sedan på i bilen ett antal gånger: ”vi kan väl spela det jugoslaviska bandet” brukade det låta, och några av låtarna kommer jag ihåg sedan dess, precis som namnet Tereza och kassettens titel. Det har aldrig försvunnit ur minnet. Är man fem år och just har lärt sig läsa och börjat intressera sig för musik (och har en tendens att minnas detaljer) så är det just sådana saker som sätter sig.
Egentligen är det hela rätt intressant, för när jag reflekterar över detta så inser jag att jag redan då, när jag var bara fem år, bevisligen hade ett intresse för språk – eftersom jag intresserat läste låttitlarna på det som då kallades för serbokroatiska – och att dessutom hela min nuvarande passion för musik från olika länder kanske kan spåras till denna upplevelse. Var det fröet till min Eurovision Song Contest-galenskap som såddes tack vare Tereza och ett band som farmor och farfar köpt i Dubrovnik och som pappa spelade i bilen? Var det över huvud taget pappa som med sin fascination för europeisk pop (han gillade även italienska Al Bano & Romina Power och ryska Alla Pugatjova, bland annat) förstörde min smak? Ja, det var säkerligen mer än det som bidrog, men något slags samband finns det nog. En väldigt spännande tanke.

Av låtarna på Terezas kassett var det två-tre-fyra stycken som jag sparade särskilt i mitt minne, och en av dem kom senare till användning på ett lite lustigt sätt. Den låten hette ”Nježne strune mandoline” (något med ”mandolinens strängar” kanske?) och ni kan lyssna på den här.
Den har ett karakteristiskt för- och mellanspel (som mycket riktigt spelas på mandolin) och det förspelet tyckte jag lät alldeles särskilt vackert. Och några år senare, när jag var något större men ändå fortfarande barn, och jag lekte fantasilekar med min bror Kristoffer, så använde jag den melodisnutten som ”signaturmelodi” till en av de lekarna. Ja, Kristoffer och jag brukade alltså hitta på en hel del lekar som vi ofta utformade som barnprogrammen på TV, med diverse huvudpersoner med konstiga namn som var ute på äventyr och upptåg. I en av de lekarna var det dock snarare så att vi spelade oss själva och kallade leken/barnprogrammet för ”Carl-Henrik och Kristoffer” kort och gott, och det var där jag använde ”Nježne strune mandoline”. Till den förspelsmelodin sjöng jag ”Ca-arl-Henrik och Kristoffer, Carl-Henrik och Kristoffer, Carl-Henrik och Kristoffer …”, vilket passade riktigt bra. Jag vet inte om Kristoffer i dagsläget minns melodin i fråga, och gör han det sätter han den nog inte i samband med någon jugoslavisk kassett, men själv kommer jag minsann ihåg!

Efter denna nostalgitripp från min sida märker ni väl tydligt hur mina minnen kan sättas i rörelse som en hel lavin av det enkla faktum att jag nästa år ska resa till Kroatien.
Men tack vare att jag faktiskt mindes kassettiteln ”Tereza – Moja splitska ljeta” så kunde jag nu hitta detta album av Tereza Kesovija på Spotify, och lyssna lite.
Jag kan väl inte direkt påstå att det är vad jag skulle kalla för jättebra musik … den har inte helt motstått tidens tand. Men det var ändå på ett sätt trevligt att höra låtarna igen efter så många år och känna gamla tider komma tillbaka. Särskilt då när jag lyssnade på den där ”Nježne strune mandoline” som lät nästan precis som jag mindes den. Som sagt, kanske betydde den en hel del för min utveckling och mina intressen, även fast sådant är svårt att säga bestämt.
Som ”soundtrack” för att komma i rätt stämning inför en Kroatienresa fungerar för den delen också Terezas musik alldeles utmärkt. Om jag nu skulle vilja sätta ihop en spellista med kroatisk musik så skulle hon säkert få med flera låtar där. De har den rätta Balkanstämningen.
Nästa år är det i alla fall äntligen dags för mig, och familjen och vår kompisfamilj, att få se Kroatien. En tur till Dubrovnik blir det nog. Det hoppas jag verkligen. Även om staden numera nog är mer förknippad med Game of Thrones än med Tereza Kesovija.

Nu skriver jag en bok igen – tack vare ”Marita och Lasse”!

Sedan i somras har jag, tro det eller ej, lite trevande hållit på att skriva på en bok.
Det är en smärre sensation, för det har gått tjugo år sedan sist. Senaste gången jag avslutade ett bokmanus var på hösten 1999, och sedan har det inte blivit någonting. Under rätt många år efter millennieskiftet hade jag rentav inställningen att det inte skulle bli det heller – jag lade mina författarambitioner på hyllan med flit, och det gick så långt att jag förutom att lägga av med att skriva böcker nästan lade av med att läsa böcker också.
Men fastän jag envist har sagt att jag minsann inte ska ge mig på det där något mer, så har det allra längst inne funnits kvar något slags längtan att återgå till författandet. För man kommer inte ifrån att det i min ungdom var min allra största favoritsyssla. Jag klarar inte heller av att leva helt och hållet utan att skriva, för även om jag inte har skrivit så mycket skönlitterärt sedan 1999 så har jag fortsatt att vara produktiv under alla de åren genom att skriva mängder av blogginlägg, kolumner och betraktelser (varav många som jag aldrig vågat lägga ut), min omgjorda självbiografi i samband med min trettioårsdag 2008, och om det inte varit något annat så har jag åtminstone alltid skrivit dagbok. Jag måste helt enkelt skriva. Jämt.
Och nu har jag alltså gett mig på att skriva en skönlitterär bok igen. Att jag kommit igång är delvis ett resultat av att jag på senare tid fått något slags personlig kick och blivit mer positiv och börjat våga lite mer och pröva nya saker (kalla det fyrtioårskris om ni vill, men i så fall är det en väldigt positiv fyrtioårskris). Samtidigt är motivationen till just den här boken, och valet av ämne för den, en historia i sig. Det rör sig nämligen om en ”challenge” som jag i ett svagt ögonblick råkade utmana mina tre syskon på.

För att förstå denna challenge måste vi gå tillbaka i tiden till 1992, då jag var fjorton och mina syskon ännu yngre. Vid ett tillfälle i början av augusti det året råkade vi i familjen befinna oss i den lilla sörmländska staden Mariefred; vi var på genomresa och hade stannat till där några timmar. Vi gick omkring någonstans i Mariefreds hamn, och mamma filmade omkring sig med videokameran som hon så ofta gjorde – hon hade köpt den kameran samma sommar. Och just när hon stod där och filmade Mariefreds vackra vyer, så gick det förbi ett par: en dam och en herre. De syns inte på filmen utan man hör bara deras röster utanför bilden, men det hörs tydligt vad de säger. (Obs att jag, bara för säkerhets skull, har ändrat namnen som nämns!)
Dam: ”Och sen var vi ute … och vi blev bjudna på … på båtturer.”
Herre: ”Jaha.”
Dam: ”En gång varje år utav Marita och Lasse.”
Herre: ”Jaha.”
Sedan hörs det inget mer utan de går vidare. Men de kom alltså med på mammas film, och när sedan jag och mina syskon såg på den så hakade vi upp oss på vad de sade och citerade det där med ”sen blev vi bjudna på båtturer, en gång varje år utav Marita och Lasse” ett stort antal gånger. Det blev ett internt citat. Sådana har jag och syskonen samlat på oss rätt många – både citat ur filmer och diverse knasiga repliker som vi hört andra säga någon gång, ofta tagna helt ur luften – och dem brukar vi fyra kunna roa varandra med utan att någon annan fattar någonting. Det är vår familjehumor helt enkelt. Det där med Marita och Lasse är ett av de bästa exemplen.

Mariefred – platsen för det bevingade citatet.
Sedan är det alltså så att jag vid vissa tillfällen har kommit att tänka på just den episoden, och nästan börjat fundera lite på vilka Marita och Lasse kunde ha varit och vad som var bakgrunden till den där replikväxlingen vi hörde i Mariefred. Och då har jag också tänkt att det kunde vara en kul utmaning att försöka inleda en bok på just det sättet. ”Sen blev vi bjudna på båtturer. En gång varje år utav Marita och Lasse.” Bara för att man då blir tvungen att tänka ut en hel handling som passar till repliken, och som går att göra en bok av. Skulle det vara genomförbart? Det vore ett intressant experiment.
Till slut, häromåret, i november 2017 närmare bestämt, så gjorde jag slag i saken och skrev i en Facebook-status att jag visserligen inte tänkt skriva någon mer bok, men att jag kunde tänka mig att göra ett undantag om mina syskon är med på en challenge – att vi alla fyra skriver varsin roman som alla börjar med meningen: ”Sen blev vi bjudna på båtturer. En gång varje år utav Marita och Lasse.”
Det var ett hugskott, inte särskilt genomtänkt, men till min skräckblandade förtjusning så svarade alla tre syskonen ganska omedelbart att de var med på noterna. Så nu hade jag plötsligt fått ett uppdrag att skriva en ny bok – jag som inte skulle skriva någon, men har jag lovat något så håller jag det. Vi kom överens om att vi skulle ge varandra tre år – november 2020 är deadline.

Det är detta projekt jag nu håller på med: en ”Marita och Lasse-bok”. Det tog rätt lång tid innan jag kunde förmå mig att börja, men den där nya självförtroendekicken detta år har hjälpt mig på traven och i somras så satte jag alltså igång.
Och hur går det då?
Ja, något mästerverk till bok blir det naturligtvis inte – jag känner mig stundtals ganska ringrostig, det går inte direkt fort att skriva och det är trögt ibland (särskilt dialogerna). Men jag börjar ändå få ihop ett antal sidor och det känns som jag ska kunna ro uppdraget iland före deadline. Jag har tänkt ut rätt stora delar av intrigen vid det här laget, spunnit vidare på temat med Marita och Lasse och båtturer (med viss hjälp av min hustru, som bidrog med en intressant idé som jag genast tyckte jag kunde använda) och kommit fram till ett någorlunda fullständigt synopsis. Det börjar med att huvudpersonen på en parkbänk hör två förbipasserande personer tala om Marita och Lasse, precis som vi hörde två förbipasserande den där gången i Mariefred. Han känner igen namnen, vilket leder ut honom på en jakt för att spåra upp berörda personer och få reda på vad som hände hos Marita och Lasse en gång för länge sedan.
Jag ska inte avslöja för mycket av vad det handlar om – delvis för att det fortfarande är mycket troligt att jag går tillbaka och ändrar och gör om en del. Men det som känns helt spikat är att handlingen kommer att bli tredelad och utspela sig i tre småländska städer, tre av mina favoritstäder, tre städer som jag brukar kalla för Smålands huvudstäder: Jönköping, Växjö och Kalmar. En del i varje stad, en berättelse som samtidigt är en hyllning till dessa tre. Jag var faktiskt på gång att skriva en sådan bok redan på 90-talet, och det kändes rimligt att ta upp idén igen nu till det här projektet.
Det jag också kan säga är att boken i fråga sannolikt blir en deckare. Jag har nämligen en lite fascinerande tanke, att om jag skulle skriva fler böcker i framtiden, kanske rentav många, så ska de ha det gemensamt att de alltid är deckare. Det kan vara olika genrer, teman och miljöer i övrigt – science fiction eller fantasy eller skräck eller humor eller vad som helst – men vad det än är för sorts bok och var den än utspelar sig så ska det vara en deckare. I möjligaste mån en ”whodunnit”-pusseldeckare, med ett mysterium à la Maria Lang eller Agatha Christie. Bara för att det är pusseldeckare som jag är allra mest svag för.
Därför hoppas jag på att den här historien om Marita och Lasse också kan bli en deckare. Hittills har jag haft en aning svårt att få ihop alla trådar så att det blir utrymme för den sortens mysterium inom bokens ram – det var nog så knepigt att få ihop Marita och Lasse-motivet med Jönköping/Växjö/Kalmar-motivet – och än så länge har det inte inträffat något mord på de sidor jag skrivit hittills, men jag hoppas att det ska kunna gå ändå.

Låt mig till sist säga att jag inte har några storslagna ambitioner med det här projektet. Jag tror som sagt inte att det kommer att bli något mästerverk, och det kommer förmodligen inte att bli en bok som lämpar sig för utgivning, men det är inte min tanke heller. Däremot ser jag detta – förutom att det är en rolig utmaning ihop med syskonen då – som en uppvärmning. För det känns nu inte längre omöjligt att jag ger mig på att skriva fler böcker i framtiden, efter den här, och då fungerar det här lite stolliga projektet som ett slags språngbräda för att komma tillbaka in i skrivarglädjen på allvar.
Därför – ja, no offense, men därför ser jag helst att folk i min omgivning försöker vara sparsamma med sådana där klämkäcka uppmaningar till mig att jag absolut måste försöka ge ut boken när den är klar. Åtminstone inte så det går till överdrift. När jag skrev bokmanus som tonåring och ung vuxen på 1990-talet var jag besatt av att jag måste få en bok utgiven, helst så snart som möjligt, och den besattheten vill jag slippa nu för den är bara påfrestande och ger i längden komplex. Jag utesluter inte alls att bli utgiven, det är inte det att jag inte vill det, men mitt huvudsyfte med att skriva är att roa mig, att ha det som hobby, och därför vill jag inte se så otroligt seriöst och pretentiöst på det. Jag vill bara skriva på, spontant, kanske blir bokmanusen då också bättre och bättre undan för undan, och om de förr eller senare blir bra nog för att ges ut så är det en välkommen bonus – men det är inte ett självändamål. Det tycker jag faktiskt inte.

Jag skriver vidare om Marita och Lasse. Hur det går för mina syskon med deras egna versioner vet jag i nuläget inte, men jag behöver inte heller ständiga statusrapporter från dem – det här med Marita och Lasse är inte bara en challenge ihop med dem utan även för mig personligen.
Fast det blir ju naturligtvis väldigt kul om vi faktiskt alla fyra får ihop någonting och kan jämföra våra Marita och Lasse-böcker i november 2020. (Eller om vi nu kommer överens om att förlänga deadline.)

P.S. Om jag mot förmodan skulle skicka boken till något förlag när den är klar, så skulle jag naturligtvis (precis som i det här inlägget) byta ut namnen på de där två med båtturerna!
P.P.S. Och om Marita eller Lasse själva, eller paret som gick förbi oss i Mariefred 1992, läser detta inlägg och inser att det är er jag skriver om och blir upprörda, så kontakta bara mig. Vi ska nog kunna komma överens. :)

Vilka Astrid Lindgren-filmer skulle behöva göras om ...?

Jag har nu i flera år hört talas om att det ska komma en ny ”Bröderna Lejonhjärta”-film. Den har blivit försenad flera gånger, men det verkar fortfarande som att den ändå är på gång och att projektet inte skrotats. Tomas Alfredson regisserar. Kan bli intressant om det blir av.
Sedan är jag ändå ganska kluven till om det är en bra idé med en Lejonhjärta-remake. Nog för att det kan behövas på ett sätt – den befintliga filmen från 1977 har onekligen sina brister, särskilt den alldeles för gamle Jonatan (han ser mer ut som Skorpans pappa än hans storebror) och den inte speciellt imponerande Katla-modellen. Men andra inslag i filmen är så ikoniska och klassiska att det känns direkt omöjligt att göra om dem. Framför allt Björn Isfälts musik, som är fullständigt oersättlig. Plus att jag känner på mig att en ny ”Bröderna Lejonhjärta” skulle bli en sådan film där upphovsmakarna tar sig alldeles för stora friheter och går för långt från boken … det är ju mer regel än undantag numera, att göra om en hel massa i manus baserade på litterära förlagor. Och stridsscenerna skulle, även om de säkert blir snyggare gjorda än 1977, bli outhärdligt amerikaniserade à la ”Braveheart” och ”Sagan om ringen”-filmerna. Nej, det skulle inte kännas bra.

Å andra sidan, som sagt, så förtjänar boken i fråga en chans till att bli filmatiserad på ett vettigt sätt utan pinsamma skavanker … ja, jag vet inte.

Remakes på Astrid Lindgren-filmer är ett intressant ämne att fundera på. När jag nu föreställer mig en ny version av ”Bröderna Lejonhjärta” så ligger det naturligtvis nära till hands att gå vidare och tänka sig resten av Astrid Lindgrens berättelser också, en i taget, och fundera på om de skulle må bra eller inte av att filmas om.
Nu får man förstås till att börja med betänka att en del av dem redan har filmats mer än en gång (ibland också utanför Sverige, men det tar jag inte upp här). Intresseväckande nog har framgången varierat lite för nyinspelningarna.
Pippi Långstrump och Bullerbyn är två exempel på när det blev bra först på andra försöket. Få minns längre den första Pippi-filmen, men Olle Hellboms filmer från 1969–1971 har trängt in i svenskarnas medvetande för alltid. I fallet Bullerbyn var det istället Hellbom som gjorde den första gamla filmen, vilken blev förpassad till historiens damm när Lasse Hallström gjorde de nyare 1986–1987.
Även ”Rasmus på luffen” har filmats vid två tillfällen – första gången var faktiskt till och med innan boken kommit ut, men icke desto mindre var det andra gången (1981) som det blev bra, tycker jag personligen i alla fall. ”Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt” är däremot ett exempel på en remake (från 1996) som inte riktigt klarade att överträffa sin föregångare: där har jag fått intrycket att den gamla svartvita filmen med sitt ”kok-a-lol-a-sos-fof-i-non-tot” fortfarande är den version de flesta föredrar. Vilket inte är så konstigt, för i den nyare filmen och dess uppföljare pratar ungdomarna så snabbt och oinspirerat att det låter som de pratar rövarspråk även när de inte gör det.

Jaha, men hur är det nu med de Astrid Lindgren-berättelser som finns, oavsett hur många gånger de filmats tidigare – hur står det till med deras behov av remake?
Om vissa av dem kan jag utan större eftertanke eller diskussion säga direkt att det inte finns något sådant behov. Både de nämnda Pippi Långstrump och Bullerbyn (i sina senare versioner), Emil i Lönneberga, Saltkråkan och Madicken duger som de är. Nog för att de till vissa delar kan kännas ganska gammalmodigt filmade – i Pippi och Emil är ju också några av skådespelarna tyskar som blivit dubbade – men det skulle knappast bli bättre med ett modernare stuk. Det finns en viss odödlighet och tidlöshet i dessa filmatiseringar som gör dem starka, tycker jag, och framför allt saknar de markanta pinsamheter. Även Lotta på Bråkmakargatan (som filmades första gången först 1992) är okej i all sin enkelhet och behöver inte akut göras om.
Möjligen skulle man kunna göra ett försök till med ”Rasmus på luffen”, för det som stör mig lite grann med 1981 års film är de stora, konstnärliga avstegen från boken … det finns liksom stora luckor i handlingen, inte minst det där att hela rånet mot fru Hedberg saknas. Det kunde därför behövas en Rasmus-film som både är i färg och mer trogen förlagan. (Även om det förvisso är svårt att toppa Allan Edwalls insats som Paradis-Oskar.) Och jag skulle inte ha något emot en ny Mästerdetektiven Blomkvist-serie heller, även om det inte var så länge sedan sist. Det behövs ett tredje gången gillt där: ett ordentligt genomarbetat projekt där alla tre böckerna kommer med och det hela görs snyggt och inte hafsigt.
Sedan finns det ju också en bok till med en Rasmus-huvudperson, nämligen ”Rasmus, Pontus och Toker”; den finns bara som gammal film och har aldrig gjorts i färg, och därför kunde det vara intressant med en ny version av den. (Å andra sidan är den historien svårhanterlig i modern tid, med sin beskrivning av utländska tivolimänniskor som skurkar, men det kanske går att justera utan att gå alltför långt från bokens handling.)

Vi går vidare. En Astrid Lindgren-bok som jag personligen mycket gärna skulle se en ny version av, för att inte tala om dess två uppföljare, är den om Karlsson på taket. Filmen från 1974 har sina ljusa sidor, men samtidigt är det oerhört irriterande att titelfiguren själv spelas av ett barn som man satt en tunnhårig peruk på och sedan låtit Jan Nygren dubba. Dessutom är filmen visuellt lite väl förankrad i sin samtid: det bara stinker sjuttiotal om den.

Så jag tycker att Karlsson kan få en ny chans. På ett sätt har han redan fått det, då det faktiskt kom en Karlsson-film och en TV-serie i början av 2000-talet, men de var ju tecknade och räknas därför inte riktigt. Man kan kanske argumentera för att figuren i fråga faktiskt gör sig bäst just som tecknad, men själv tycker jag att det är värt ett försök i spelfilmsform också. Jag vill gärna se sådana strålande karaktärer som fröken Bock och farbror Julius ”på riktigt” på film; det har ju hittills inte hänt, eftersom de är med först i Karlsson-bok två och tre och det var bara nummer ett som spelfilmades 1974.
Alltså: Karlsson får det gärna bli remake på vad mig anbelangar.

De tre Astrid Lindgren-historier som man kan diskutera allra mest är nog sedan ändå faktiskt de tre fantasyböckerna (som också är de tre som jag själv tycker bäst om). ”Mio min Mio” har filmats en gång (1987), och förutom den vackra titelmelodin av Björn & Benny blev resultatet inte bra. Här kan det tyckas självklart att det borde göras ett försök till, ett som är på riktigt. Å andra sidan är ”Mio min Mio” nästan omöjlig att filma över huvud taget … det är en bok där Astrids beskrivningar och poetiska språk i kombination med Ilon Wiklands illustrationer sätter läsarens fantasi i rörelse på ett så suggestivt sätt att ingen film i världen kan matcha det. Alla försök skulle bara framstå som tarvliga och ytliga, även om de kanske tekniskt skulle vara bättre än 1987 års film. Jag är därför inte säker på att jag vill se ”Mio min Mio” som film alls. Men för all del, det kan ju vara en riktig utmaning för en regissör … tänk om det faktiskt går att skapa samma stämning på vita duken som i boken? Visst, sätt igång och testa!
Sedan har vi ”Ronja Rövardotter”. Precis som Bröderna Lejonhjärta blev det en film som är till stora delar bra, och ibland så ikonisk att den är svår att göra om, med oförglömliga rumpnissar och vildvittror (och även här är det odödlig musik av Björn Isfält!) … men den har också vissa kraftiga svagheter. Rollen som Birk spelas tyvärr inte särskilt bra, och med Mattis är det tvärtom, att den rollen nästan spelas för bra. Börje Ahlstedt är en utmärkt skådespelare, det är inte det, men han passar egentligen inte som Mattis och jag har alltid haft väldigt svårt för hans sätt att tolka rollen: det blir liksom inte alls så som man föreställer sig denne karaktär från boken (en högrest och tuff karl med en mjuk sida inombords), utan snarare en rödbrusig, totalt överspänd och melodramatisk herre som i praktiken spelar över något alldeles fasansfullt. Redan i öppningsscenen när han lufsar omkring i nattskjorta blir det ett patetiskt intryck som sedan varar hela filmen igenom. Jag skulle mycket gärna vilja se en ny Ronja-film med ett annat slags Mattis (och en bättre Birk). Men lätt blir det ju inte. Det finns som sagt många andra inslag i Tage Danielssons Ronja-film som inte så lätt låter sig uppdateras.

Och slutligen då, för att återgå till Lejonhjärta-problemet … vill jag ha en ny version eller vill jag inte? Ja, i slutändan vill jag nog det i alla fall. Trots problemet med att få fram ny musik och andra snygga motiv som matchar de gamla. Det är ändå för många scener, effekter och skådespelarinsatser i filmen som är för bleka (eller bara för märkliga) för att kunna tolereras. Slutscenen med Katla till exempel: i boken ramlar hon ner i Karmafallet och slåss med lindormen Karm, en scen som vi i nuvarande film går miste om, till förmån för en halvhjärtad insats där Jonatan under grottans stillsamma droppande osannolikt nog lyckas vräka omkull ett klippblock som är mångdubbelt större än han själv och välta det över Katla, som sedan bara försvinner i bubblande gyttja.
Här kan jag inte låta bli att nämna Jonas Gardells humoristiska ord (fritt citerat): ”Det var Bröderna Lejonhjärta som förstörde vår barndom! Med Staffan Götestam som sprang omkring i ljusblåa långkalsonger. I slutet när han slogs mot draken satt alla i biosalongen och tänkte: ’Heja Katla! Heja Katla!’”
Och Katla själv håller verkligen inte måttet för dagens unga publik som är van vid mycket bättre effekter än så. Nej, det duger inte att en film som ger upphov till så mycket hånskratt och satir ska få vara den enda versionen. Det får allt bli en ny ”Bröderna Lejonhjärta”.
Men då måste den också bli en version som följer boken bra … kan jag lita på det? Tja, jag får väl hoppas på det bästa.

Sammanfattningsvis: de Astrid Lindgren-böcker som nutidens regissörer och skådespelare kan få sätta tänderna i enligt mig, det är ”Rasmus på luffen”, alla tre böckerna om Kalle Blomkvist, ”Rasmus, Pontus och Toker”, de tre Karlsson-böckerna, ”Mio min Mio”, ”Ronja Rövardotter” och ”Bröderna Lejonhjärta”.
Där har de att göra ett tag.
Sedan har jag inte nämnt alla Astrid Lindgrens noveller, som ju ofta har blivit kortfilmer (och också i många fall inte har blivit det). Några av dem skulle vinna på att nyfilmatiseras. Men det behöver jag inte gå närmare in på nu. Vi får börja med de längre böckerna.
Hur det än blir kan vi ju kanske i alla fall vara överens om att Astrid Lindgrens bokskatt kommer att stå sig länge till, filmversioner eller inte.