Tågminnen – 4. En strandsatt elvaåring i Nässjö

Det har hänt mig några gånger att jag på ett eller annat sätt blivit strandsatt någonstans under en tågresa, på grund av en missad anslutning eller annat missöde längs vägen.
Den händelse som satt sig mest i minnet på den fronten inträffade i februari 1990, då jag var elva år (nästan tolv). Då var jag ute på en resa som jag inte gjort förut, men jag kände på förhand att det var en utmaning som jag nog skulle klara – dock gick det inte riktigt som det var tänkt.
Utgångspunkten den gången var att det var sportlov och jag befann mig i Fagersta hos mina morföräldrar; det har jag berättat om i tågminne 1, att de bodde där och att jag ofta åkte dit från min småländska hemort Landsbro och hälsade på dem. Nu nalkades sportlovet sitt slut, det var sista lördagen, och jag skulle hem igen. Grejen var bara att jag den här gången inte skulle hem till Landsbro direkt, för där var det nämligen ingen hemma. Mamma och pappa befann sig med min yngre lillebror på en liten kryssningsresa till Helsingfors, och mina två andra syskon (min äldre lillebror och min lillasyster) var hos farmor och farfar. Dit skulle jag också, över en dag, tills mamma och pappa kom tillbaka för att hämta oss allihop på söndagkvällen.
Farmor och farfar bodde också i Småland, fast inte i Landsbro utan på ett annat ställe, nämligen i Berga. Den som kan sin järnvägskarta känner utan tvekan till Berga, då det trots sin litenhet är en järnvägsknut, ett par mil väster om Oskarshamn. Meningen var alltså att jag skulle åka från mormor och morfar i Fagersta till farmor och farfar i Berga. Förutom det vanliga bytet i Mjölby, som jag var van vid, så krävde den resan ett byte till – i Nässjö. Där skulle jag hoppa av tåget från Mjölby och hoppa på Länstrafikens motorvagnståg i riktning Oskarshamn som skulle ta mig direkt till Berga. (På den tiden gick det tåg direkt Nässjö-Oskarshamn, något som jag verkligen önskar att det gjorde nu också.)
Ja, sådan var planen, och jag tänkte att det skulle jag gå iland med trots att det var två byten istället för ett. I Nässjö skulle det ju bara vara att leta rätt på Oskarshamnståget och jag hade färdbiljett för hela sträckan till Berga.

Min tänkta resväg, från Fagersta i norr
via Mjölby och Nässjö till Berga i söder.
Så blev det lördag eftermiddag den där sista lördagen på sportlovet, och jag inledde resan. Biten från Fagersta till Mjölby gick bra, liksom bytet, och biten från Mjölby till Nässjö gick också bra. När tåget rullade in i Nässjö var klockan strax före sex, det hade blivit mörkt, och jag travade av tåget ut på perrongen och började spana efter skyltar för att se var mitt motorvagnståg mot Oskarshamn fanns någonstans. 18:15 skulle det gå.
Men där fanns inget Oskarshamnståg. Inte heller någon information om vilket spår det stod på. Jag såg över huvud taget ingen 18:15-tid lysa mot mig någonstans.
Jag började känna mig förvirrad, men gjorde vad som verkade förnuftigast att göra, nämligen att fråga någon. Strax intill stod två konduktörer (eller någon sorts SJ-personal var de i alla fall) och pratade med varandra. Jag gick fram till dem och frågade artigt om de visste från vilket spår 18:15-tåget mot Oskarshamn skulle gå. Och en av dem gav mig då det fullständigt fasansfulla svaret:
”Det tåget går inte idag. Det är lördag idag.”
Sedan fortsatte de prata, medan jag gick några steg därifrån och med stigande skräck insåg min belägenhet. Tåget mot Oskarshamn som jag (och i viss mån mamma) spanat in i tidtabellen i förväg, det gick alltså inte på lördagar. Förmodligen stod det ”M-F” eller möjligen ”M-F, S” i tidtabellen, och det hade vi missat. Visserligen hade jag en färdbiljett som gällde hela vägen till Oskarshamn, men eftersom den där sista sträckan Oskarshamn-Nässjö inte var en SJ-sträcka utan en länstrafikssträcka så var det ingen tid specificerad för den: biljetten gällde på vilket länstrafiktåg som helst helt enkelt. Därför hade jag inte märkt misstaget förrän nu.

Och vad skulle jag då göra nu? Där stod jag, elva år (nästan tolv), i vintermörkret på Nässjö station, och kände mig med ens bortkommen på ett sätt som jag inte längre trott att jag kunde bli, jag som var en så van tågresenär. Nu rasade med ens hela min välordnade tågvärld samman och jag satt ordentligt i klistret. Strandsatt i Nässjö. Hemorten Landsbro låg visserligen bara några mil därifrån, men där var ju som sagt ingen hemma och det var väl för övrigt klent med bussar dit också. Mamma och pappa var långt borta i Helsingfors, mormor och morfar i Fagersta hade jag lämnat bakom mig, och farmor och farfar i Berga kunde jag nu inte ta mig fram till.
I en modern tid hade jag naturligtvis bara plockat upp min mobil och ringt till farmor och farfar och beklagat mig, men det här var ju en omodern tid och någon mobil hade jag naturligtvis inte. För stunden kändes därför mitt läge minst sagt prekärt. Jag kände ingen i Nässjö, hade ingenstans att ta vägen. Vad gör en elvaåring i en sådan situation?
Jag började irra längs perrongen och visste inte vad jag skulle ta mig till, och tårarna började komma. Tänka klart och förnuftigt kunde jag plötsligt inte längre, jag vet inte ens riktigt vart jag styrde stegen.
Men min vilsenhet måste ha synts rätt ordentligt utanpå mig, för det dröjde inte länge förrän en vänlig röst frågade hur det var fatt. Det var inte någon från SJ utan en vanlig resenär, en snäll tant, som fått syn på mig. Tacksam över att någon ändå tog sig an mig lyckades jag halvsnyftande förklara min belägenhet, och den snälla tanten fattade med en gång. Hon föreslog att vi skulle gå in i väntsalen och prata med personalen, och jag följde spakt med och stod bredvid medan tanten förklarade för herrn i biljettluckan att jag tydligen blivit strandsatt.
Efter det gick det hela åt rätt håll. Biljettförsäljaren var också mycket vänlig och öppnade en dörr och släppte in mig på sitt kontor innanför luckan – det tyckte jag var rätt spännande, att få se hur det såg ut där inne – och där placerade han mig vid ett skrivbord med en telefon så jag kunde ringa upp farmor och farfar. När jag hörde farmors röst i luren brast det för mig och jag fick ett gråtanfall så att jag knappt kunde förklara vad som hänt, men farmor sade åt mig att ta det lugnt och att det skulle ordna sig, och jag lyckades samla mig. Sedan löste sig allt: farfar kom i luren och trots att det inte direkt är något kort avstånd mellan Nässjö och Berga sade han ögonblickligen att han skulle ta bilen och åka och hämta mig. Jag andades ut.
Jag minns att när jag lagt på luren och meddelade biljettförsäljaren att farfar skulle komma, så verkade han tycka det var onödigt att farfar körde hela vägen, ”din farfar är väl en gammal man …”, men jag försäkrade lillgammalt att ”nej då, han har inte fyllt sextio” (vilket han inte heller hade) och hade uppenbarligen ganska snabbt fått tillbaka min gamla självsäkerhet.
Sedan satt jag och väntade i drygt en och en halv timme i väntsalen där på Nässjö station, tills farfar dök upp; min lillebror var också med. En något tråkig väntan, men jag var i alla fall lättad över att ha klarat mig ur knipan.
Det som visade sig något förargligt var att ungefär samtidigt som farfar kom och hämtade mig där i Nässjö, så körde det faktiskt fram ett tåg som skulle gå till Oskarshamn. Det var alltså inte så att det inte gick något tåg alls den där kvällen – jag hade kunnat ta mig till Berga om jag väntat på nästa tåg, så att säga. (Min biljett gällde ju som sagt på vilket lokaltåg som helst.) Men jag tyckte ändå just då att det kändes skönast och tryggast att få åka med farfar, efter den smärre chock jag fått.

Välbekant vy för den som varit i Nässjö tågvägen.
Den där tillfälliga ”strandsättningen” i Nässjö är fortfarande en av de mest traumatiska upplevelser jag varit med om i tågväg. Även om den nu inte avskräckte mig från att fortsätta färdas med tåg – jag tycker mest bara att den gjorde mig en erfarenhet rikare.
I efterhand har jag tänkt på såväl mitt eget som andra personers beteende vid den där händelsen, och funderat på vad som hade kunnat göras annorlunda och hur saker och ting hade fungerat idag jämfört med 1990. När det gäller mig själv till exempel, hur hade jag gjort om det inte kommit någon snäll tant och hjälpt mig den där gången? Hade jag lyckats ta mig samman efter en stund och börjat fundera nyktert på saken och kanske själv tagit reda på att det skulle gå ett tåg knappt två timmar senare? Och då bara gått till en telefonautomat och ringt farmor och farfar och sagt att jag skulle bli försenad? Omöjligt är det inte att jag löst situationen på det sättet, men det är svårt att veta. Jag var trots allt bara elva år (nästan tolv), och då kan det hända att man tappar koncepterna, även om man har erfarenhet av att åka tåg ensam.
Jag funderar också på de där två konduktörerna som jag först frågade till råds. Borde inte de som SJ-personal egentligen ha reagerat på något sätt när ett vilset barn kom och frågade om ett tåg som inte fanns? Åtminstone försiktigt undrat: ”Ställer det till problem för dig?” Det hade nog varit bra om jag fått hjälp redan där.
Man kan också grubbla över det där med den snälla tanten. Vågar dagens barn lita på en främmande tant som kommer och frågar hur det är fatt, och följa med henne? Brukar å andra sidan vuxna komma sig för med att hjälpa vilsekomna barn tillrätta? Vilka ska de oskrivna reglerna vara för den saken? (Det går ju att ifrågasätta att jag följde med den snälla tanten … hon hade ju kunnat vara en mindre snäll tant.)
Vidare hade det idag med stor sannolikhet inte funnits någon tjänsteman i en biljettlucka som jag kunnat kontakta (jag har för mig att Nässjö station är obemannad). Så den möjligheten hade varit stängd idag. Å andra sidan hade jag idag alldeles garanterat varit försedd med en mobiltelefon, vilket hade underlättat kraftigt. Men den hade förstås kunnat vara urladdad, och även med mobil hade ju mitt läge varit opraktiskt.
I dagens läge är det kanske inte ens, trots mobilerna, särskilt många föräldrar som vågar släppa ut sina barn på järnvägarna som mina föräldrar och mor- och farföräldrar vågade med mig? Den dystra sanningen är ju att det faktiskt är större risk att man som resenär blir strandsatt idag, på grund av förseningar och missade anslutningar. I mitt fall var ju missödet rätt mycket mitt eget fel, men idag känns järnvägs-Sverige lite mer opålitligt överlag – törs man utsätta elvaåringar för vågade tågbyten då? (Jag är inte säker på att jag skulle våga släppa ut mina barn på längre tågresor ens som det är nu, och de är ändå 15, 14 och 12.)
Det är en hel del att fundera på. Och därför är den där upplevelsen i Nässjö på sportlovet 1990 ett starkt minne och en nyttig erfarenhet med paralleller till nutiden, som jag därför aldrig glömmer.


Samtliga delar i denna serie:
Tågminnen – 1. Inledning och ett första nostalgiutbrott
Tågminnen – 2. När jag blev förolämpad av en skäggig biljettförsäljare
Tågminnen – 3. Ett litet okänt tåg ut på mossen
Tågminnen – 4. En strandsatt elvaåring i Nässjö
Tågminnen – 5. Ett kristet ungdomsgäng som skämde ut sig
Tågminnen – 6. Den godaste koppen kaffe
Tågminnen – 7. Smalt spår till vik i väster
Tågminnen – 8. Släpp ut mig! Eller också inte
Tågminnen – 9. Avslutning: Vrålande passpoliser, tomtegubbar och långa ortnamn

Tågminnen – 3. Ett litet okänt tåg ut på mossen

Något av det roligaste som finns för en tågälskare är när det dyker upp en järnväg eller rentav ett helt tåg någonstans på ett helt oväntat ställe, där man minst hade anat det. Särskilt kul är det om det är en järnväg i miniformat, så att man blir helt till sig över hur oemotståndligt charmig och idyllisk den är.
Tyvärr träffar man inte på sådana oväntade små järnvägar särskilt ofta, men en gång när jag var barn gjorde jag det, och det är ett av mina bästa tågminnen. Det handlar om en klassutflykt med ett fullständigt osannolikt tåg ut på en torvmosse.

I Landsbro där jag växte upp fanns det en gång järnväg; Landsbro var en station på linjen ”Hvetlanda-Säfsjö Järnväg”. Men den sista rälsen på den linjen revs upp år 1979, nio år innan jag och min familj flyttade till Landsbro, och jag fick därför finna mig i att jag bodde på en ort utan tåg. (Skulle vi ta tåget fick vi hoppa på i Sävsjö eller Nässjö istället.)
Under den tid som Hvetlanda-Säfsjö Järnväg fanns upplevde den en viss blomstringsperiod ungefär kring förra sekelskiftet. I skogen väster om Landsbro ligger nämligen Lannaskede brunn, där det fanns en populär kurortsverksamhet vid den tiden. Och besökarna till Lannaskede brunn kom ofta dit med tåg – jag har hört att till och med kungen gjorde det vid något tillfälle (vet ej vilken kung det var). De gick av på en station som hette Lannaskedebrunn station, och fick åka hästskjuts den sista biten ut till själva brunnen.
Ett ädelt stycke Landsbrohistoria. Men det där var ju för länge sedan. När jag flyttade till Landsbro 1988 fick jag klart för mig att det inte fanns någonting kvar av järnvägen Vetlanda-Sävsjö längre: när Landsbroborna talade om ”järnvägen” så var det den gamla banvallen de syftade på, som man kunde använda som cykelväg (vilket jag ofta kom att göra).

Därför väntade jag mig verkligen inte att träffa på en riktig järnväg, med spår och allt, när vi i min klass skulle göra en cykelutflykt till ”mossen”.
Det var på hösten 1988, när jag var tio år och gick i fyran och ganska nyligen hade flyttat till Landsbro. Klassen skulle alltså åka iväg i cykelkaravan med medhavd matsäck, och jag hade inte riktigt uppfattat vad det egentligen var vi skulle göra på utflykten – jag hade bara hört någonting om att vi skulle ut på mossen. Jag har för mig att någon klasskompis nämnde att vi skulle åka tåg dit, men det trodde jag då rakt inte på, det måste vara ett missförstånd eller en överdrift. Landsbro hade ju ingen järnväg, det fanns ingen järnväg på en och en halv mils avstånd, det hade jag ju lärt mig.
Men jag skulle bli förvånad.
Vi kom på våra cyklar till det där stället som kallas Lannaskedebrunn station – så långt var jag med, att det var en kvarleva av den gamla järnvägen. Väl där parkerade vi cyklarna utanför en rätt stor träbyggnad som såg ut som ett slags ladugård och verkade ganska gammal och övergiven. Men inne i den byggnaden så var det, tro det eller ej, ett järnvägsspår! En smalspårig järnväg som började där inne i fabriken och fortsatte ut genom dess portar och försvann in bland skogens tallar. Jag blev fullständigt överraskad och totalt begeistrad av denna syn. En järnväg? Precis utanför Landsbro? Det skulle ju inte finnas någon! Men här låg den ändå med syllar och skenor. Vad gjorde den järnvägen här?

Bättre blev det dessutom, för medan vi stod där och väntade och tittade på järnvägsspåret så hördes det plötsligt ett brummande ljud inifrån skogen och så började det vibrera i rälsen – jag minns än idag hur vi hörde hur det susade i skenorna och man kunde sätta foten på och känna att det darrade. Och fram ur skogen och snåren kom ett tåg! Eller rättare sagt ett litet lok med en liten passagerarvagn, men det räckte ju för att kalla det för tåg, och så var det en farbror på som körde. Han bjöd klassen att stiga ombord, och när alla tagit plats (fast vi var så många att vi fick åka i två omgångar) körde han oss ett par kilometer ut på en torvmosse.
Där vi stannade en stund och åt matsäck och tittade på naturen med småländsk höstklädd skog och våtmark med stora sjok av grästuvor, och för den delen även tittade på tåget vi kommit dit med. Jag var lika hänförd hela tiden. Tänk att det fanns en hel liten tågbana ut på mossen, och precis i närheten av Landsbro, och att jag inte alls vetat om det … Det var en tågupptäckt utan dess like. En riktig pärla till okänt tåg mitt i ingenstans.

Bild på hela klassen från utflykten till mossen 1988.
Det är jag som står framför tåget till vänster och håller
min cykelhjälm i handen (varför släpade jag med mig den?).
Foto: Marko Kangas.
Jag fick just då uppfattningen att lokförarfarbrorn själv ägde det där tåget och hade byggt banan och vagnarna och allt, och att han hade som hobby att bygga egna tågbanor helt enkelt. Men den här banan ut till mossen var faktiskt ännu mer än så. Det rörde sig nämligen om en liten industribana, som fortfarande var säsongsvis i bruk när vi åkte på den 1988, och som rentav fortsatte vara i bruk sjutton år till.

Det var nämligen så att Lannaskedebrunn station inte bara var av- och påstigningsplats för gäster som drack brunn, utan på 1930-talet startade även en torvströfabrik där, Brobyholms Torvströfabrik. Det var den vi i vår klass först kom till på cyklarna. Och i den fabriken arbetade man med torv från den närliggande mossen: Brobyholmsmossen, som den heter. För att frakta torven från mossen till fabriken bestämde man sig redan vid starten för att använda järnväg, och man byggde därför en bana med den extra smala spårvidden 600 mm. Rälsen lades ursprungligen 1938, samtidigt som fabriken kom igång. Sedan var rutinen i många år att torven bröts på mossen under sensommar och tidig höst, och den fick sedan ligga och frystorka över vintern, varpå den på våren vändes och staplades och torkades ytterligare en omgång i lador – och sedan kördes den på tåg till fabriken. Efter behandlingen där lastades torvströet på godståg mot Sävsjö och Vetlanda, så länge den järnvägen fanns.
Det roliga är att trots att Hvetlanda-Säfsjö Järnväg i övrigt lades ner och revs upp, så fortsatte torvströfabriken sin verksamhet och det där lilla spåret från fabriken till mossen blev därför faktiskt kvar, till stor glädje för oss. Eftersom det var en bit in på hösten vid vårt besök var det lågsäsong och inte så mycket aktivitet varken i fabriksbyggnaden eller ute på mossen, men under de perioderna var det istället vanligt just att skolklasser och dagisgrupper kunde få åka med torvtåget ut på mossen. Lokföraren i fråga var en polis, tågentusiast och mångsysslare vid namn Gustav Svensson (som vår magister kände) och han ägde inte själv tåget eller marken, men var engagerad i att sköta om tåget på torvbanan och ta med intresserade på utflykter. Han hade för övrigt som hobby att bygga egna tågbanor, han hade en hemma i sin egen trädgård.
När det gällde torvtåget så bestod det av ett bensindrivet lok (det vi åkte med var det andra som funnits: tillverkat av Ahlgren i Bäckseda och försett med en Volvo PV 444-motor) och ett antal enkla hemmabyggen till vagnar för torvfrakten. Ekipaget gick stundtals under namnet ”Môsatåget”, ett namn som både var ”mossetåget” på Landsbrodialekt och ett litet fyndigt nödrim på ”Krösatåget”, alltså de riktiga lokaltågen som körde och kör i Jönköpings län.
Jag fick tyvärr aldrig mer själv tillfälle att åka med Môsatåget, men jag såg i lokaltidningen någon gång att andra grupper fick göra det.

Annan bild från samma tillfälle (jag med ryggen till i
grön Panasonic-ryggsäck). Längre bort skymtar lador,
jag antar att det var dessa man torkade torven i.
Foto: Marko Kangas.
Nu har det gått över 30 år sedan jag var med om den där upplevelsen, och tidens tand har börjat märkas.
Ibland har jag undrat hur det ser ut på den där platsen nu för tiden, och det jag har fått reda på är att järnvägsspåret faktiskt finns kvar där än idag, och förmodligen även tåget, som lär stå inkört där någonstans – men i dåligt skick eftersom det inte underhålls. Under rätt många år fortsatte de där utflykterna med tåget för barngrupper och andra gäster, men torvfabriken upphörde med sin verksamhet år 2005 (imponerande ändå, att den pågick så pass länge!) och ägarna till den har nu ganska nyligen gått ur tiden, liksom polisen Gustav Svensson. Följaktligen står järnvägen numera oanvänd, utan att någon egentligen bryr sig särskilt mycket om sådana åtgärder som att byta syllar och annat. Den lokala hembygdsföreningen skulle gärna vilja göra detta, men har inte riktigt resurserna.
Jag tänker spontant att det vore kul om någon tog steget fullt ut och bidrog med pengar så man kunde satsa på Môsatåget och göra det till en regelrätt turistattraktion. Det rör sig ju faktiskt om ett stycke intressant natur- och industrihistoria och en väldigt rolig liten bana som leder ut i en naturskön och speciell miljö. Torvmossarna och dess naturtillgångar har faktiskt haft rätt stor betydelse för Småland, och det är något man mycket väl skulle kunna ta fasta på och utnyttja. Jag för min del skulle verkligen älska om det blev möjligt att göra Môsatåget till en liten sevärdhet (med guidade turer och kanske ett litet café och hela kittet). Det skulle bli en tillgång för Landsbro och hela bygden. Medan ett fortsatt förfall av torvbanan å andra sidan skulle kännas hemskt sorgligt och förargligt, med tanke på alla personer som bidragit till den och använt den för arbete och nöje sedan den byggdes 1938.
Nu är jag ju bara en enmansföretagare med inte särskilt stor omsättning, men jag känner att om jag som företag skulle vilja sponsra olika projekt så skulle en sådan här grej ligga nära till hands, helt klart.

Det som jag vet att jag åtminstone vill göra så snart tillfälle ges, det är att åka in till Lannaskedebrunns gamla stationsområde och kolla in torvströfabriken och järnvägsspåret. Jag kommer inte förbi Landsbro så jätteofta, men nästa gång jag gör det har jag allt god lust att ta en titt.
Och ni andra, som inte vet någonting om Landsbro men kanske är intresserade av tåg och järnvägar, ni kan ju hålla i minnet att där vid Lannaskedebrunn, där finns det ett stycke lokal järnvägshistoria som är komplett okänd för de allra flesta – lika okänd som den var för mig när det begav sig. Det kanske kan vara värt att åka in och kika.
Industrispår är ett kapitel för sig i järnvägsvärlden, som jag som tioåring år 1988 inte var riktigt medveten om – det var därför jag kunde bli så förvånad över att det existerade små järnvägar vid sidan om den järnvägskarta jag var bekant med – men som absolut är värda att uppmärksamma de också. Inte minst en charmerande bana som Môsatåget till Brobyholmsmossen.

Stort tack till klasskompisen Marko Kangas som bidragit med foton och massor av fakta om tåget och torvdriften (mycket mer än jag har tagit med här)! :)


Samtliga delar i denna serie:
Tågminnen – 1. Inledning och ett första nostalgiutbrott
Tågminnen – 2. När jag blev förolämpad av en skäggig biljettförsäljare
Tågminnen – 3. Ett litet okänt tåg ut på mossen
Tågminnen – 4. En strandsatt elvaåring i Nässjö
Tågminnen – 5. Ett kristet ungdomsgäng som skämde ut sig
Tågminnen – 6. Den godaste koppen kaffe
Tågminnen – 7. Smalt spår till vik i väster
Tågminnen – 8. Släpp ut mig! Eller också inte
Tågminnen – 9. Avslutning: Vrålande passpoliser, tomtegubbar och långa ortnamn

Tågminnen – 2. När jag blev förolämpad av en skäggig biljettförsäljare

Sommaren 1996, när jag var arton, var jag och två kompisar ute i Europa och tågluffade. Det var en gammal dröm jag haft sedan barndomen, att få ge mig ut på ett sådant äventyr, och till skillnad från många andra drömmar så blev den här sann också. Man kan säga att vi var bland de sista i den gamla tågluffande generationen; nu för tiden börjar det ju onekligen komma igång igen och detta i alla åldersgrupper, men den klassiska Interrail-vågen var ju den där på 70- och 80-talet då det mest var ungdomar och unga vuxna som stack iväg, och till den vågen utgjorde jag och kompisarna en liten eftersläntrare.
Vi var ute i tre veckor, det är hittills enda gången jag har färdats med tåg genom Europa på det sättet, och hela resan är naturligtvis ett stort tågminne i sig. Det finns också gott om enskilda detaljer och enstaka händelser att minnas från olika tillfällen längs vår färd. Eventuellt återkommer jag till fler sådana episoder. Men just idag är det framför allt ett intermezzo, framför allt en person, jag ska berätta om.
Just personerna, alla möjliga typer vi träffade och såg och konfronterades med, var faktiskt en av de roligaste sakerna med att tågluffa. För man stöter på så mycket lustigt folk under en färd genom Europa – folk av många olika nationaliteter, som beter sig skumt eller pinsamt eller roligt eller allt möjligt. En av mina två resekompisar antecknade rentav alla minnesvärda människor vi träffade i en reseanteckningsbok. Och den skäggige biljettförsäljaren i London som jag ska berätta om nu, han platsade alldeles definitivt i de anteckningarna. Beklagligt nog var det bara jag ensam och inte kompisarna som träffade på honom.

Vi var alltså i London, där vi hade varit i några dagar, och nu skulle vi åka därifrån och resa hem till Sverige (för det hade gått tre veckor och vi började få slut på både pengar och krafter). Platsen var Victoria Station, därifrån tänkte vi ta oss ner till Engelska kanalen och över till Belgien för att fortsätta med nattåget till Köpenhamn, och det som behövde fixas nu var biljetter så vi fick plats på färjan och även platsreservationer på tågen. Att ordna sådana saker var för det mesta min uppgift under hela resan, då det var jag som hade bäst koll på biljettköp, tåglinjer, rutter och tidtabeller. Följaktligen gick jag till en biljettlucka där på Victoria för att se till att vi fick de rätta biljetterna.

London Victoria – platsen för förolämpningen.
I luckan satt en manlig försäljare med ett något lustigt utseende: en tämligen bastant kroppshydda, ett väldigt stort, långt och yvigt skägg som fluffade ut åt alla håll, och ett par pepparkornsögon som stirrade på mig med genomträngande, nästan ilsken blick ovanför skäggspretet när jag fick ögonkontakt genom glasluckan. Självklart har alla människor rätt att se ut hur de vill, men den här försäljarens uppenbarelse var en så markant kontrast mot de vanliga, lugna och behärskade (av någon anledning oftast kvinnliga) försäljare jag för det mesta köpt platsbiljetter av i olika europeiska städer fram till nu, att jag kom av mig nästan från början. Jag började rabbla något om att vi tänkte ta oss till Köpenhamn via färjan, och undrade försynt vad det fanns för ”alternatives”. Vilket inte var ett helt korrekt valt ord (jag borde snarare ha sagt ”options”) och det tyckte tydligen inte den skäggige heller, för pepparkornsögonen blängde ännu mer på mig och han sade irriterat: ”Alternatives? What do you mean, alternatives?!?”
Han pratade vad jag uppfattade som typisk brittisk engelska, vilket fick honom att låta både snobbig och aggressiv på samma gång, och jag blev ännu mer överrumplad men lyckades ändå på något sätt klämma ur mig vad jag tänkt mig för resrutt. Åtminstone fick den skäggige fram rätt tåg och rätt biljetter i sitt system, och han började visa och förklara att vi skulle ta ett visst tåg ner till Ramsgate och därifrån över till Oostende och sedan ta Köpenhamnståget.

Där tyckte han nog att han inte behövde förklara mer för den här korkade turisten, men jag hade en fråga till, för jag funderade på om det kanske var så lyckligt att färjan från Ramsgate till Oostende var en tågfärja (som den mellan Trelleborg och Sassnitz som vi åkt med när vi lämnat Sverige tre veckor tidigare). Det kunde ju vara skönt att slippa gå av tåget i Ramsgate och istället bara rulla ombord på båten. Så jag frågade:
”Does the train drive aboard on the ferry?”
Inte heller nu på riktigt korrekt engelska, men han begrep vad jag menade – även om han verkligen inte begrep hur jag tänkte. För han blängde på mig med ännu ilsknare blick, tänkte uppenbarligen att det inte fanns några gränser för vilka frågor turister kunde ställa, och så utbrast han, fortfarande på sin nasala brittiska engelska:
”Are you stupid? Of course it doesn’t!!!!!”
Om det inte varit plexiglas mellan honom och mig hade det nog stänkt på mig när han spottade fram denna åthutning genom skägget.
Vad skulle man säga som svar på den förolämpningen? Jag sade faktiskt ingenting, jag bara nickade och förstod att det skulle bli till att gå av tåget i Ramsgate och ombord på färjan via färjeterminalen, och så fick jag biljetterna och gick därifrån och den skäggige kunde ta sig an nästa kund. Men när jag kom tillbaka till kompisarna som väntade på en bänk, hade jag blivit ganska full i skratt och kunde rapportera om en originell figur att skriva upp i anteckningarna över lustiga människor. Och jag fick ett minne för livet tack vare den konfrontationen. Jag härmade repliken ”Are you stupid? Of course it doesn’t!” med den där brittiska accenten för ganska många bekanta när jag kom hem. (När jag tänker på det så påminde den skäggige, absolut inte till utseendet men till rösten och tonfallet, rätt mycket om John Cleese.)

En av biljetterna jag köpte av den skäggige. Jag sparade den som minne i mitt tågluffar-fotoalbum.
Trots att den skäggige faktiskt antydde att jag var dum, så kände jag mig inte särskilt kränkt av hans utfall, snarare förundrad. För frågan var väl inte så dum? Tågfärjor som tåg kan köra ombord på existerar ju bevisligen – varför var det då så korkat av mig att tro att sådana finns i England? Kände den skäggige verkligen inte till företeelsen i fråga? Det är det enda jag möjligen ångrar från händelsen, att jag inte sade emot honom och påpekade att i Sverige har vi faktiskt uppfunnit färjor med räls.
Å andra sidan var han ju bevisligen på ett sådant humör att han knappast hade varit mottaglig för den sortens diskussion.
Som sagt, att den skäggige hade valt ett högst personligt skäggigt utseende var helt i sin ordning, men det är märkligare att han i egenskap av tjänsteman på en järnvägsstation uppträdde så pass surt mot en kund, och till och med kallade kunden för dum rent ut. Han måste verkligen ha haft en dålig dag (det var rätt tidigt på morgonen och han var kanske morgontrött, stackarn). Eller också är London och dess järnvägsstationer så fullsmockade av korkade utländska turister med korkade frågor att de flesta biljettförsäljare tappar tålamodet flera gånger om dagen. Jag vet faktiskt inte riktigt.
Men mötet med den skäggige var en minst sagt dråplig avslutning på 1996 års tågluff, det kan man lugnt säga.
Jag undrar om han i sin tur citerade min replik ”Does the train drive aboard on the ferry?” för sina vänner, som skrattade gott åt den där intelligensbefriade svenske tågluffaren.


Samtliga delar i denna serie:
Tågminnen – 1. Inledning och ett första nostalgiutbrott
Tågminnen – 2. När jag blev förolämpad av en skäggig biljettförsäljare
Tågminnen – 3. Ett litet okänt tåg ut på mossen
Tågminnen – 4. En strandsatt elvaåring i Nässjö
Tågminnen – 5. Ett kristet ungdomsgäng som skämde ut sig
Tågminnen – 6. Den godaste koppen kaffe
Tågminnen – 7. Smalt spår till vik i väster
Tågminnen – 8. Släpp ut mig! Eller också inte
Tågminnen – 9. Avslutning: Vrålande passpoliser, tomtegubbar och långa ortnamn

Tågminnen – 1. Inledning och ett första nostalgiutbrott

Eftersom tåg har börjat bli så inne nu det senaste året, och eftersom jag själv är oerhört förtjust i tåg och järnvägar (och därför myser belåtet åt att tågresandet håller på att få ett uppsving …) så har jag bestämt mig för att inleda en ny serie här på bloggen där jag ska dela med mig av tågminnen.
Jag har nämligen samlat på mig en del sådana: kanske inte precis jätteuppskakande eller banbrytande, men ändå värda att berätta och kåsera om. Så det tänker jag göra.
Vissa av minnena kan vara delvis negativa (fast ändå minnesvärda) men de flesta lär bli positiva. I skrivande stund vet jag inte riktigt helt och hållet vad det kan tänkas bli, men några tågminnen som nog kommer med är till exempel historierna om ett osannolikt tåg ut på en torvmosse, om en strandsatt elvaåring i Nässjö, om tåget där jag drack mitt livs godaste kopp kaffe ute i vildmarken, om ett kristet ungdomsgäng som spontant skämde ut sig, och om när jag blev förolämpad av en skäggig biljettförsäljare i London.
Läsaren får mycket gärna följa med på denna dunkande och tutande resa på livets räls!

Just här i inledningsinlägget ska jag nöja mig med att berätta vad jag har för tågbakgrund, och om det tåginslag i min uppväxt som allra mest präglade mig.
Jag är uppväxt till största delen i Landsbro i Småland: en ort som saknar tågtrafik. (Däremot har Landsbro haft tåg förr i världen, och lämningar från den tiden finns kvar, men det kommer jag att återkomma till i ett annat inlägg.)
Min släkt på mammas sida bodde emellertid inte i Småland utan en bit längre norrut i Sverige, och det var inte ovanligt att vi tog tåget för att hälsa på dem. De som framför allt lockade var min mormor och morfar, som bodde i Fagersta i Västmanland, och eftersom jag var mycket intresserad av Sveriges geografi och järnvägsnät så lärde jag mig i ganska unga år hur man tog sig tågvägen från Småland upp till Fagersta. Vi utgick från Sävsjö eller Nässjö, och därifrån tog vi stambanan till Mjölby, där det var tågbyte, och efter Mjölby var det sedan raka spåret till Fagersta. Snart kunde jag det där som ett rinnande vatten, inklusive de stationer man passerade (Nässjö, Tranås, Boxholm, Mjölby, Motala, Hallsberg, Kumla, Örebro, Frövi, Skinnskatteberg).
När jag nu hade så bra koll på det där, så vågade mina föräldrar så småningom låta mig åka till mormor och morfar på egen hand. Det var i elvaårsåldern som jag började göra hela resan själv med byte i Mjölby och allt. Jag var ganska stolt över att jag klarade av att resa själv med tåg på det där sättet, och att åka till mormor och morfar i Fagersta och vara hos dem utan resten av familjen var under några år något som jag uppskattade oerhört mycket. Både för själva vistelsernas skull och för resornas. De hör i sig till mina finaste och mest nostalgiska tågminnen, liksom staden Fagersta – som egentligen är två orter som sitter ihop, Fagersta och Västanfors – och dess järnväg och dess station som heter Fagersta C fast den ligger i Västanforsdelen. Det var en alldeles speciell, spännande, förväntansfull och rolig känsla att få sätta sig på tåget och åka norrut.

Fagersta Central, sedd från gatusidan.
Inte heller inträffade det några incidenter eller missöden under de där tillfällena då jag reste ensam. Utom en gång, men det ska jag berätta om i ett kommande inlägg tänkte jag. För det mesta gick det i alla fall bra.

Och det fanns vissa saker som hörde ihop med resorna till Fagersta. Som det där att jag sysselsatte mig med att räkna kyrkor. För den som inte vet så har jag några stycken små nördiga specialintressen, varav tåg och järnvägar är ett, men kyrkor är alltså ett annat. (Några andra är Eurovision Song Contest, ABBA och Tintin.) Under mina Fagerstaresor hade jag därför för vana att titta ut genom fönstret nästan hela tiden och spana efter kyrkor som for förbi. Jag lärde mig så småningom exakt när och var jag skulle titta efter dem, men jag fortsatte räkna kyrkorna då också, bara för att se om siffran fortfarande stämde och om det kanske var någon jag missat vid de andra tillfällena. Till och med när jag var helt säker på antalet – det var närmare bestämt 27 stycken kyrkor som gick att se mellan Sävsjö och Fagersta – så fortsatte jag räkna. Nog för att jag hann med att göra en del annat under färden också, men att hålla ögonen öppna efter kyrkor gick liksom inte att låta bli.

En annan vana jag hade vid Fagerstaresorna var att jag alltid var lite hispig för att inte hinna gå av när tåget stannade i Fagersta, och därför gjorde mig i ordning och gick ut i foajén (heter det så?) nästan genast när tåget började rulla iväg från den näst sista stationen Skinnskatteberg. Det brukade då vara gott och väl tjugo minuter kvar till Fagersta, men jag gick ut bara för säkerhets skull – och det var ju för den delen en särskild känsla att tillbringa den sista stunden där ute vid utgången, där det slamrade och bullrade från vagnsskarven på det där trivsamma sättet. Sedan saktade tåget in och rullade värdigt över bron som korsar Strömsholms kanal, tecknet på att man var framme i Fagersta, och jag kunde se Västanfors kyrka där nära vattnet – det var den 27:e och sista kyrkan i ordningen – och så var man framme och blev mött av morfar på Fagersta C.
Alltsammans var på något sätt högst idylliskt, och tågäventyret slutade inte heller bara för att jag var framme, särskilt inte de första åren när jag var tio–elva. För min morfar var lika intresserad av tåg som jag, och det hände under mina vistelser att han och jag tog promenader eller cykelturer till stationen eller till en av järnvägsviadukterna bara för att titta på tåg och insupa järnvägsatmosfären i största allmänhet. Roligast var det att stå på en bro som gick över järnvägen i Västanfors östra utkanter, och spana på tågen när de körde under oss. Hade man tur kunde det rentav hända att lokföraren såg oss uppe på bron och vinkade.

Med dessa positiva minnen av Fagersta och tågresorna dit är det kanske inte så konstigt att jag blivit en tågfanatiker av stora mått. Och i kommande inlägg ska jag alltså fördjupa mig mer i tågminnen, lite mer konkreta och bestämda i tiden än de här ströminnena från Fagersta.
Välkommen in i min tågvärld!


Delar i denna serie hittills:
Tågminnen – 1. Inledning och ett första nostalgiutbrott
Tågminnen – 2. När jag blev förolämpad av en skäggig biljettförsäljare
Tågminnen – 3. Ett litet okänt tåg ut på mossen
Tågminnen – 4. En strandsatt elvaåring i Nässjö
Tågminnen – 5. Ett kristet ungdomsgäng som skämde ut sig
Tågminnen – 6. Den godaste koppen kaffe
Tågminnen – 7. Smalt spår till vik i väster
Tågminnen – 8. Släpp ut mig! Eller också inte
Tågminnen – 9. Avslutning: Vrålande passpoliser, tomtegubbar och långa ortnamn

”Snabba maskinskrivningsfingrar”

Jag stod vid datorn och jobbade förut idag och lät som vanligt fingrarna flyga fram fort över tangentbordet, och började fundera på om jag egentligen är bra på just detta som en gång i världen kallades ”maskinskrivning”.
Frågan kan tyckas befängd, för jag skriver ju onekligen väldigt fort på ett tangentbord, det vet jag själv också. Det är till och med en av mina starkaste sidor. Nästan så jag kan skryta. :) Jag har verkligen maskinskrivningsfingrar, långa, smala och flinka, och vinner otroligt mycket tid på att kunna skriva snabbt med dem.

Men jag undrar lite hur det hade gått om det varit en gammaldags skrivmaskin jag skrivit på. Det är inte säkert att det hade gått lika bra. För grejen är att även om jag skriver väldigt fort så råkar jag också ganska ofta trycka på fel tangenter. Nu gör det inte så mycket, för jag märker det ju oftast och jag ändrar lika kvickt som jag skriver fel: ett suddande steg med bakåttangenten tar bara bråkdelen av en sekund, och om jag upptäcker ett felslag någon rad längre upp (eller en detalj jag vill formulera om) så går det snabbt att fixa till det också, tack vare att jag jobbar på en dator.
På den gamla sortens skrivmaskiner däremot var detta mycket svårare: raderingsfunktionen på den elektriska skrivmaskin jag hade som tonåring var bökig nog, för att inte tala om hur jobbigt det måste ha varit i äldre tider när sekreterarna fick sticka in en särskild raderingsremsa på rätt ställe i skrivmaskinen för att kunna rätta till något. På den tiden hade min snabbhet kanske inte varit något värd, när det kunnat bli så mycket fula fel som varit svåra att korrigera.

Nu är det inte så att jag var obekant med skrivmaskiner när jag växte upp: tvärtom, jag lånade rätt ofta pappas skrivmaskin som barn och ett tag hade jag dessutom en egen, innan familjen till slut skaffade dator. Det var ju tack vare mitt skrivande på maskin när jag var barn som jag blev vän med tangentbordet. Men likväl måste det ha funnits något slags brist i min teknik, särskilt när jag fick upp farten. För jag minns att när jag gick i sjuan och vi hade lektioner i maskinskrivning – det hade man fortfarande på den tiden, även om vi för vår del hade det på datorerna – så fick jag kritik av läraren för att jag gjorde för många felslag på ett av testerna. ”Varav flera fel på grundtangenten F”, sade läraren och snörpte surt på munnen (hon var ganska surmulen av sig). Att jag var hiskligt snabb på tangenterna och kände mig fullständigt hemma på tangentbordet verkade för henne inte betyda någonting, det var antalet snubblande felslag som räknades.
Jag blev nästan sur tillbaka på henne för det där, men kanske hade hon rätt? På ett gammaldags kontor med analoga skrivmaskiner hade jag kanske, som sagt, stått mig slätt.
Tilläggas ska att det var på de där maskinskrivningslektionerna som jag lärde mig rätt fingersättning, med vänsterfingrarna på ASDF och högerfingrarna på JKLÖ; det hade jag inte känt till förut, och när jag fick in den placeringen blev jag ännu snabbare än innan. Dock hakade alltså läraren upp sig på att jag slant för ofta, och det gör jag fortfarande, även om det inte märks i slutresultatet.

Hur skulle ni bedöma skicklighet i att skriva på en dator? Är det det färdiga resultatet och snabbheten som räknas, eller ska hänsyn tas till strikt teknisk färdighet och hur mycket man slinter på tangenterna?
I det första fallet kan jag kalla mig en fena på datorskrift, men i det andra är jag betydligt mer en medelmåtta. Om än en väldigt snabb medelmåtta. :)

Hur lär man sig språk? Hur lär jag mig språk?

Jag hade häromdagen lite Facebook-kommunikation där ämnet språkinlärning var på tapeten. Detta kom sig av att jag skrev en status om att jag försökt återknyta bekantskapen med min gamla lärobok i ryska – vilket i sin tur berodde på att jag blivit sugen på att åka Transsibiriska järnvägen.
Till min status kom det några stycken vänliga inlägg, kommentarer och tips om det där med ryska och att lära sig det och andra språk, och det fick mig att fundera vidare på vilket som egentligen är det allra bästa och effektivaste sättet att lära sig språk på, i största allmänhet men även för mig personligen.
När det gäller ryska så var det (som jag också skrev i Facebook-statusen) ett mycket kortvarigt experiment. Det var på hösten år 2000 som jag började på en kvällskurs i ryska på Humanisten i Göteborg, men jag avbröt innan terminen var slut. Till stor del var det för att jag hade annat att tänka på … jag pluggade på heltid redan som det var, och så råkade det dessutom vara den hösten som jag blev ihop med min vackra blivande fru, och då fanns det ingen tid till ryskstudier längre. Ärligt talat så kändes ryskan ganska krävande, och jag minns att jag aldrig riktigt heller knäckte koden med det kyrilliska alfabetet, åtminstone inte så bra att jag verkligen läste och skrev det smidigt. Känslan var också densamma nu 2019 när jag tittade i min gamla kursbok, det vill säga att ryska är krångligt.
Men jag tror säkert att jag ändå kan lära mig mer ryska om jag skulle åka Transsibiriska järnvägen. Frågan är då bara vad som funkar. Den kursboken och upplägget hösten 2000 funkade bevisligen inte, men vad är det då som krävs för att just jag verkligen ska göra framsteg med språkinlärning?
Alldeles enkelt är det inte att avgöra vad som passar mig, med tanke på hur det ser ut med mina språkkunskaper i övrigt. Där finns nämligen ingen riktig konsekvens.
Vi kan ta och titta på de språk jag någon gång studerat, hur jag bar mig åt för att bli bra på dem (i den mån jag blev det) och hur jag ligger till med dem nu.

Engelska får väl ändå sägas vara det språk jag kan bäst förutom svenska. Som alla andra i min generation i Sverige läste jag det sex år i grundskolan och tre år på gymnasiet. Därefter vistades jag nästan ett år i Kanada bland engelsktalande, varpå jag läste engelska på universitetsnivå, ett och ett halvt år plus rätt mycket till inom ramen för översättarutbildningen. Numera jobbar jag med engelska och översätter det dagligen, och kommunicerar med mina kunder på engelska. Men: trots detta skulle jag inte vilja påstå att jag behärskar engelska som en infödd. Ordförrådet är fortfarande inte fullständigt, och om jag pratar engelska är det med rätt tydlig brytning och jag stakar mig ibland. Det är inte ens säkert att jag alltid fixar att läsa en engelsk roman; är den inte tillräckligt fängslande blir jag bara trött och tappar all koncentration. Även hörförståelsen kan det vara si och så med, men här ska påpekas att hörförståelse är min svaga punkt oavsett vilket språk det gäller.

Franska läste jag tre år på högstadiet, tre år i gymnasiet. Under de tre grundskoleåren var franska roligt, på gymnasiet blev det betydligt tristare, och jag började mer och mer känna att jag inte hängde med. (Fick dock MVG i studentbetyget ändå, mest tack vare en uppsats jag skrev som jag fick pris för; läraren kände väl att hon måste ge mig toppbetyg då.) Efter gymnasiet har jag inte använt franskan mycket, förutom när jag läst Tintin på originalspråket. En del sitter i bakhuvudet men det är svårt att ta fram det. Förra året var jag i Belgien och försökte i viss mån använda franskan där, och det gick hyfsat vid vissa tillfällen och katastrofalt vid andra.

Spanska började jag med i ettan på gymnasiet, och det tog då snabbt över franskans roll som det roligaste främmande språket och jag läste det under de tre gymnasieåren. När jag senare började fundera på att söka till översättarutbildningen och behövde ha ett språk till med mig dit förutom engelskan, så borde det logiskt sett ha blivit franska eftersom jag haft det dubbelt så länge som spanska, men det blev ändå spanska eftersom jag kände mig bekvämare med det. Jag läste alltså spanska på universitetet i ett år före översättarutbildningen, där spanska sedan ingick. Fick anstränga mig en del för att klara kurserna, men det gick. Efter utbildningen är det dock precis som med franskan, att jag inte har använt spanskan mycket och därför legat av mig. Trots att spanska ingick i min examen har jag sällan gjort översättningar från det. Jag har en kund som jag mailar till på spanska, men i nivå med engelska är det verkligen inte. Inte minst när jag hör spanska talas på TV (till exempel i Netflix-serien ”Elitskolan”) inser jag hur långt jag har kvar innan jag blir flytande på spanska. Jag anser mig fortfarande behärska spanska bättre än franska, men egentligen är inte skillnaden jättestor.

Latin läste jag i tvåan och trean på gymnasiet, men ämnet var ytterst teoretiskt och kändes ibland mer som lingvistiskt detektivarbete än att verkligen lära sig ett språk. Vilket visserligen passade mig ypperligt (jag fick MVG). Sedan gymnasiet har jag haft stor nytta av latinet i jobbet och andra sammanhang, eftersom kunskap om alla latinska ordstammar gör det lättare att räkna ut vad okända ord betyder, men använt latinet i den meningen har jag inte gjort (det är ju inte precis vanligt att man får tillfälle att tala latin ...), och själva språkuppbyggnaden och enskilda ord har jag troligen glömt det mesta av.

Italienska läste jag också de sista två gymnasieåren. Lärde mig egentligen inte mycket alls, på grund av en lärare med tämligen flummiga undervisningsmetoder och rätt så tråkigt läromedel. Dock har italienskan, precis som franskan, spanskan och latinet, gett mig en rätt god känsla för romanska språk och alla ord som kommer därifrån … men prata och förstå talad italienska kan jag definitivt inte.

Danska och norska. När jag började jobba som anställd inhouse-översättare 2007 frågade chefen om jag kunde tänka mig att översätta danska och norska, och det var jag först skeptisk till eftersom jag aldrig studerat språken, men jag prövade ändå på det och sedan dess översätter jag sporadiskt danska och norska texter. De får dock inte vara på en alltför avancerad nivå. Och när det gäller att samtala med danskar och norrmän ligger jag lika illa till som vilken annan svensk som helst.

Ryska har jag redan berättat om. Testade i några månader, tyckte det var väldigt svårt och hoppade av för att jag inte hade den tid som faktiskt krävdes. Ska jag pröva igen så får det åtminstone bli med roligare läromedel.

Finska är det enda språk jag försökt lära mig helt och hållet med självstudier – köpte helt enkelt böcker och satte igång helt på egen hand. Kom igenom den första boken men sedan ebbade det ut en bit in i den andra. Finska är ett mycket intressant och roligt språk, men jag har konstaterat att min energi inte räcker till för att sitta med de där böckerna och läsa på glosor … jag måste komma på någon annan metod.

Tyska har jag aldrig studerat på något vis, men jag tar faktiskt med det på den här listan i alla fall eftersom jag har snappat upp en hel del av det – inte minst när jag spelat tyska spel med min frus släkt. Informell och passiv inlärning av tyska, kan man säga, vilket är intressant. Jag kan ibland roa mig med att försöka sätta ihop meningar på tyska i tanken, och är inte främmande för att testa de ord jag kan på plats i Tyskland någon gång också – även om det skulle kräva en del mod.

Svenska. Modersmålet, som jag väl ändå får säga att jag kan. Möjligen att min hörförståelse är kass på svenska också. Men där beror det nog enbart på ren vimsighet och att jag inte hör upp ordentligt. Kanske är det anledningen till att jag över huvud taget har dålig hörförståelse?

Ja, det här är hela mitt språkliga CV kan man säga.
När jag läser igenom det är det på sätt och vis dyster läsning, för fastän det rör sig om många språk känns det egentligen inte som jag kan något av dem så där jättebra (inte ens engelska). Med tanke på att jag dagligen jobbar med språk och kallar mig för översättare, så känner jag mig nästan som en bluffmakare.
Men om jag nu ska vara lite snäll mot mig själv, så är det nog så att förklaringen är att jag är en teoretiker ut i fingerspetsarna. Det är när det gäller att hantera språk i skrift, alltså rent analytiskt sett, och sätta mig in i grammatiska mönster, som jag klarar mig som bäst. Det är därför inte så konstigt att jag är just facköversättare (och inte tolk eller annat språkyrke).

Grejen är ju bara att jag gärna vill kunna använda språk mer praktiskt också, och bli bättre på att prata och lyssna på andra språk och bruka dem i vardagen och umgås med människor när jag kommer till andra länder. Som ifall jag skulle åka Transsibiriska järnvägen. Där har jag en brist som känns beklaglig.
Och hur ska jag då bära mig åt för att bli bättre på franska, spanska, italienska, ryska, finska, tyska och för den delen engelska (och alla andra språk jag är intresserad av att sätta mig in i)? Vilka är de bästa metoderna?
Några förslag brukar vara dessa: ”Åk utomlands och lär dig språket på plats!” ”Ju längre man håller på desto bättre!” ”Studera flitigt så lossnar det så småningom!” ”Läs böcker på främmande språk!” ”Titta på film och TV och andra medier!”
Vi kan granska dem lite närmare.

Utlandsresa har jag förvisso prövat, när jag var nio månader i Kanada, men jag är inte säker på hur stor nytta det gjorde. När allt kom omkring kunde jag engelska hyfsat redan innan jag anlände till Kanada (jag fick nästan genast höra av folk ”your English is excellent!”) och det som hände där var att jag blev mer språkligt frimodig rent socialt sett och blev lite bättre på hörförståelse, men sådana saker som ordförrådet utvecklades nog inte så där jättemycket. (Möjligen det kyrkliga fackspråket, eftersom jag var volontär i en anglikansk församling.) Jag har haft svårigheter med engelskan ur vissa aspekter även efter min Kanadavistelse. Å andra sidan hade naturligtvis effekten blivit mer märkbar om det varit något annat av mina språk jag övat upp under nio månader, till exempel franskan, så visst är det alltid bra med utlandsvistelser. Nackdelen är ju bara att man i regel inte har möjlighet att bege sig utomlands någon längre tid.

Om vi sedan uppmärksammar tidsåtgången, att ju längre man håller på desto mer lär man sig, så motsägs detta i viss mån av min erfarenhet med spanskan och franskan. Jag läste som sagt franska dubbelt så länge som spanska först, men kände ändå sedan som student att jag hade bättre förutsättningar med spanska. Hur ska man förklara det?

Kanske med faktorn läromedel, och då kommer vi in på rådet ”studera flitigt”. Den saken är nämligen i allra högsta grad beroende av vad man har för böcker att studera i, och vad ens lärare har för undervisningsmetoder. Tyvärr har jag rätt ofta råkat ut för fruktansvärt trista läroböcker i språk; det var mycket det som gjorde att franskan blev ett tråkigt ämne för mig på gymnasiet, och samma sak drabbade italienskan och ryskan. Det kunde också ha drabbat spanskan, för även där var böckerna rätt trista, men i det fallet blev jag faktiskt inte avskräckt. Var det att jag redan från början fick in något slags innerlig kärlek till just spanska? (Spanska är tillsammans med finska det språk som jag hyser den största entusiasmen för, har jag konstaterat.) Eller var det att det åtminstone var käcka färgbilder i spanskböckerna, vilket det inte var i de andra jag nämnde? Kan färg spela roll för inlärningen? Det tål faktiskt att tänka på.
I alla fall så tror jag att studiemetoderna på något sätt gör sitt till – inte minst när det gäller sådana saker som att läsa på glosor. Trots att jag som jag sade är en ”språklig teoretiker” så orkar jag inte med att traggla jättelänge i långa gloslistor, och det känns också ganska trist att öva genom att skriva meningar i skrivböcker; det blir liksom för enformigt, och sådant slit var en orsak till att mina försök med självstudier i finska ebbade ut. Å andra sidan är det ett svårt dilemma, för om man ska arbeta in ett ordförråd och få in känslan för grammatiken finns det nästan inget annat sätt att göra det på än att jobba med glosor och övningar. Eller gör det det?

När det gäller de sista råden jag nämnde, ”läs böcker på främmande språk” och ”titta på film och TV”, så tvivlar jag inte på att de funkar för andra, men hur är det med mig? Böcker har jag en tendens att bara bli trött av när jag inte är 100 % engagerad i deras språk och handling (det kan gälla även böcker på svenska), och då är det ganska dödfött att ge sig in på en bok på ett språk man ännu inte behärskar; mina erfarenheter av att lära mig språk den vägen är inte särskilt goda. Möjligen då när jag läser Tintin på franska … se där, nu kom det där med färg in igen! Jag blir mer och mer nyfiken på färg och inlärning.
Film och TV har jag förvisso lärt mig en del ord på, men den stora nackdelen där är att jag bara hör orden och inte ser dem; jag tror att jag behöver kombinera den lyssnande inlärningen med skrift på något sätt. Det gäller även musik, som absolut kan fungera som språkinlärning för mig, men då är förutsättningen att jag kan följa med i texten till en låt samtidigt som jag lyssnar. Annars går det inte.
På ett sätt känns det som min informella metod med tyskan, att lära mig tyska ord genom att spela spel – lägg märke till att spelen i fråga är färggranna! – har fungerat förvånansvärt bra. Åtminstone har ju mitt ständiga småplockande av tyska ord och fraser (från spel och andra källor) gjort mig så pass säker att jag faktiskt ändå funderar på att försöka använda dem i praktiken i Tyskland, och det är inte dåligt, att jag alls tänker tanken. Tyvärr är detta också en metod som tar tid, och det är svårare att använda den på språk som är mer sällsynta än tyska. Spel på ryska till exempel ser man ju sällan. Och om jag dessutom vill lära mig språk rent formellt, så att grammatiken blir rätt och så där, så blir det också svårare. (Tyskans grammatik har ju de tyska spelen inte lärt mig ett dugg om.)

Jag har egentligen inte kommit fram till några svar på mina funderingar, jag har bara grubblat vidare. Ursäkta om jag låter gnällig emellanåt och avfärdar vartenda alternativ, men egentligen är jag inte ute efter att utesluta något och jag tror inte att jag är dålig på språkinlärning (i så fall hade jag inte fått en massa VG och MVG i språkämnena!). Jag vet bara fortfarande inte vad som är den smidigaste metoden för just mig att bli bättre på mina älskade språk.
Det jag hittills har skrivit upp tyder väl på att det inte bör vara något tråkigt tragglande i tråkiga böcker, utan snarare bör metoden vara ”färgglad” … och kanske spontan och vardaglig, som när man spelar spel … men likväl måste det mer lingvistiska, grammatiska och skriftliga finnas med som komplement på ett eller annat sätt, för så pass teoretisk är jag.
Ibland är det så jag önskar att helt enkelt bara få lite hjälp av den helige Ande och så att säga få en eldstunga över mig och få en radda med språk flytande helt gratis. (En vän till mig har enligt egen utsago – vilket jag inte har någon anledning att betvivla – lärt sig både spanska och afrikaans den vägen.)
Men å andra sidan skulle detta nästan kännas lite onödigt när det ändå är så pass skoj som det är att bekanta sig med olika språk.
För skoj tycker jag, trots eventuella svårigheter och motgångar, att det är.

”Hundraettåringen” och kontinuiteten

Nu har jag precis läst ut ”Hundraettåringen som tänkte att han tänkte för mycket”, den andra boken om gamle prillige Allan Karlsson och hans tendens att resa omkring och dricka ett glas starkt med alla möjliga människor och bli inblandad i alla världens öden.
Jag läser ju tyvärr inte jättemycket nu för tiden, men den senaste månaden har det ändå blivit några fler böcker än det brukar, och den här boken var jag naturligtvis tvungen att plöja igenom. Föregångaren ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” är nämligen en av de ganska få böcker som jag slukat under de här senaste åren då jag annars inte läst någonting, och jag är otroligt förtjust i den. Inte så konstigt, för det är ju en massa namngeografi i den och språk också, och brutal osannolik skruvad humor som jag själv gillade att skriva i form av deckarnoveller när jag var yngre och skulle vilja skriva än idag om jag bara kunde.
Så det var självklart att jag var ivrig att få läsa ”Hundraettåringen” också. Och jag tyckte till slut att det var en helt okej uppföljare ... den börjar lite segt men kommer så småningom loss i bisarra roadmovie-galenskaper (med fiffel och bovjakter och skurkar som dör på dråpliga sätt) både i Sverige och runtom i världen, precis som i förra boken. Den rätta geografiska mysfaktorn. Alltihop är kryddat med härlig satir över Trump och Kim Jong-Un och Margot Wallström och alla möjliga: det är roligt samtidigt som det ger en tankeställare över hur världen ser ut just nu.

Det jag ändå inte gillar, om man ska vara petnoga, är det där att boken inte ordentligt hänger ihop med den förra.
Visst, det är en fristående fortsättning och jag vet vad det innebär, men jag tycker ändå att om man skapar en bokserie med återkommande figurer så måste det finnas kontinuitet där. Det är i regel inte försvarbart att plocka bort personer och detaljer som finns i slutet av bok 1 så att de plötsligt har försvunnit i början av bok 2, och man kan inte plötsligt byta år från 2006 till 2017 (eller ändra datum då folk fyller år).
Dessa påfund från ”herr Jonasson” (som Allan själv skulle kalla sin skapare) i den här nya boken framkallade en irritation hos mig som jag inte känt sedan jag var barn och läste Viveca Sundvalls Mimmi-böcker, och blev helt förvirrad när Mimmi plötsligt i nästa bok bodde i Kungälv istället för i östra Göteborg (utan att personerna och miljöerna runt henne hade förändrats i övrigt).

Även andra författare brukar kunna ha problem med det där, till exempel Anders Jacobsson & Sören Olsson i Bert- och Sune-böckerna – fast de har ändå försökt hantera det genom att rätta till inkonsekvenser i senare upplagor och även ge ut separata bokserier med något annorlunda universum för Sune och Bert i respektive serie.
Disney ska vi sedan bara inte tala om, men där är det kanske mer förståeligt att Ankeborg och karaktärerna där blir helt osammanhängande, med tanke på att hundratals och tusentals tecknare är inblandade.
Det är framför allt enskilda bokförfattare som jag tycker borde ha kontroll över de världar de uppfinner. Vilket alltså herr Jonasson inte har.

Men när det gällde hans hundraettåring så började jag så smått ändå tolerera det där fusket när jag väl kommit en bit in i boken. Den var ändå i sin helhet för bra för att kunna avfärdas bara för slarv med Allans universum. :)