”Det går inte!” – om möjligheten att skära ner på sin bilkörning

För någon vecka sedan hade jag en Facebook-diskussion. (Ja, sådana brukar ju kunna bli rätt engagerade och ibland leda till att jag skriver ett inlägg här på bloggen också.)
Diskussionen gällde ett inlägg där jag uttryckte min förundran över det här med köer och rusningstrafik, i detta fall i Göteborg, och över att så många människor ger sig in i denna olidligt tråkiga trafiksörja fullt frivilligt varenda vardag. För det har jag ibland svårt att förstå.
Jag fick dock vissa mothugg från flera vänner, som invände att det är väl inte så konstigt och det funkar helt enkelt bättre så och det är inte genomförbart att använda något annat än bilen till vardagsärendena. Det går inte, var rentav andemeningen från flera håll.
Och det är ju också aningen svårt att säga emot i sådana lägen … man måste naturligtvis vara ödmjuk inför andras situation. Särskilt i ett av svaren jag fick, där det verkligen var ett dystert scenario och förskräckliga konsekvenser som målades upp för skribentens familj ifall de inte skulle få pendla till Göteborg med bil. Inget jag ville tjafsa om. Man kan inte beskäftigt förmana folk till sådant som verkligen skulle göra det extremt jobbigt för dem.

Samtidigt känner jag mig lätt uppgiven och smådyster inför det där. För jag tycker verkligen att sådana där sega, långsamma lämmeltåg av bilar i och kring våra större städer (ja, även över Tjörnbron här ute hos oss för den delen) är ett problem. Dels för att det väl knappast kan vara särskilt kul för kropp och själ att dag efter dag vara med och slösa bort sin egen och andras tid i rusningsköer. (Det är väl ingen som sitter där som egentligen gillar det?) Inte heller är det direkt trafiksäkert, med tanke på alla olyckor och krockar som det lätt kan bli. Men framför allt är det förstås miljön jag tänker på. Än så länge är de flesta bilar bensindrivna, och det säger sig självt att det inte kan vara bra för miljön när det blir så stora växthusgasutsläppande långsamma bilkaravaner i så många städer, i så många länder, över hela världen (för det är ju inte alls bara i Göteborg och i Sverige som det är så här). Elbilar är förstås bättre i det avseendet, men vi har ju det där med partiklar också, som elbilar river upp precis lika mycket som bensinbilar och gör stadsluften hälsovådlig. Inte särdeles nyttigt.
Därför vet jag inte vad jag ska ta mig till när diskussionerna om bilar och bilars nödvändighet utvecklas på det här sättet. Jag tror ju faktiskt inte att läget är bra som det är nu. Något borde göras. Vilket jag inte tror går på annat sätt än att folk ändrar sina vanor. Och då känns det så frustrerande att få höra ”jo men vi måste!” och ”det går inte på något annat sätt!” Även om personerna förvisso kan ha rätt, som i diskussionen jag hade.
För följden av detta blir ju i längden ett bedrövligt status quo, där alla förändringar genast avvisas med standardargumentet att ”det går inte”, och många kanske snarare kräver en utveckling åt andra hållet istället: med lägre bensinpriser och avskaffade trängselavgifter (som många ju brukar tjata om) och fler trafikleder och tunnlar (som jag inte tror hjälper utan tvärtom lockar fram större bilmängder). Hela tiden med cirkelargumentet att ”det måste funka smidigt att köra bil därför att vi måste kunna köra bil därför att det är det enda som funkar”. Det känns som man inte kommer någon vart på det sättet.
Som sagt, jag vill absolut inte förebrå någon som verkligen inte har något annat val än att bilpendla och ta bilen överallt – ni ska inte ta åt er personligen – men jag måste ändå få uttrycka att alltihop det där känns frustrerande, okej?

En del kanske vill lugna mig i min frustration med att just vi i Sverige inte behöver bekymra oss, för vi är ju inte så många ändå och därför kan vi fortsätta med våra vanor, det spelar ingen roll för miljön vad vi gör då vi är en ”fis i rymden”.
Det är ett argument som jag inte köper. Om vi förbehåller oss rätten att ha jättemycket trafik, som vi dessutom låter gå på bensin (billigare än den är nu, om folk får som de vill), så måste vi naturligtvis låta alla andra folk i hela världen ha samma vanor, och det blir inte hållbart för miljön, det blir alltför stora utsläpp av det globalt sett. Och att förutsätta att det är andra länder som ska köra mindre bil, för att de länderna kanske är större och släpper ut mer, medan vi själva inte ändrar på någonting, det är faktiskt rasistiskt. Ja, det är det, för då tar vi svenskar oss nämligen ett privilegium som vi grundat på nationstillhörighet inte unnar andra människor att få ha. Simsalabim, rasism. (Detta gäller naturligtvis inte bara bilkörning utan allt annat miljö- och konsumtionsrelaterat beteende också.)
Så nej, det går inte att säga att Sverige inte behöver dra något strå till stacken. Vi måste alla göra något. Lägga om våra vanor. På något sätt.

Nu är ju då som sagt problemet att jättemånga anser att de inte kan lägga om sina vanor, det har jag redan beskrivit, så hur gör man för att ta sig ur en så omöjlig knipa?
Ja, dels så kan man ju förstås på politisk och strukturell nivå se till att det blir lättare för folk att ändra vanor. Kollektivtrafiken måste förbättras och bli tätare, mer heltäckande och billigare; det måste bli lättare att cykla eller gå; service och affärer och institutioner borde finnas på fler ställen så att man inte behöver åka långt till dem; hemkörning borde bli ett mer etablerat fungerande alternativ när man ska handla; arbetsplatserna borde ha mer flextid och möjligheter att jobba hemifrån; med mera med mera.
Men samtidigt tror jag också att det krävs attitydförändringar bland folk i allmänhet. Det är just den där slentrianinställningen ”det gåååår inte på nåt annat sätt”, inställningen att per automatik utesluta alla till synes obekväma förslag och istället insistera på att göra det lättare att leva vidare med de vanor man redan har, som vi behöver få bort. Vi måste bli öppna för att pröva andra lösningar. Även om de kanske verkar motbjudande när man först tänker sig dem. En viss idé behöver kanske inte innebära en så fruktansvärt markant försämring i tillvaron, utan bara en marginell, och det kan man kanske leva med och vänja sig vid? Det är kanske bara i-landsproblem och en fråga om ren bekvämlighet?
Åter igen, en del människor har det kanske så ställt att det för dem inte bara är i-landsproblem att minska på bilåkandet, utan att de verkligen på riktigt inte kan införa några sådana förändringar i sin vardag. De kanske till och med har försökt och prövat tanken och ändå funnit att det inte är möjligt. Visst, absolut. Om konsekvenserna för dem skulle bli helt katastrofala så fattar jag det. Men de flesta tror jag ändå skulle kunna göra något, utan att det blir direkt ”katastrofalt”. Många av dem som pendlar med bil till och från Göteborg varje dag skulle definitivt kunna lägga upp det på något annat sätt, det är jag övertygad om.

Själv funderar jag som bäst på hur jag kan använda bilen mindre. Jag är på sätt och vis redan mer lyckligt lottad än de flesta, för jag jobbar ju hemifrån och kör faktiskt inte särskilt mycket alls och skulle därför kunna sätta mig på mina höga hästar och påstå att jag redan gör tillräckligt och att andra borde göra mer istället. Men så tycker jag alltså inte, utan jag vet att även jag säkerligen har ett stort personligt koldioxidavtryck och jag anser att även jag borde göra så mycket som möjligt själv. Många bäckar små.
Därför börjar jag också bli inne på att använda kollektivtrafiken, cykeln och apostlahästarna i högre grad, även i de ärenden där jag i nuläget tar bilen. Det skulle bli bökigare och ta längre tid, i flera fall, men jag känner mig i nuläget ändå öppen för att som ett rent experiment prioritera bort bilen så mycket det bara går. Det hela underlättas av att det just nu håller på att byggas en ny cykelbana ute på väg 160 så att jag lättare kan ta mig utan bil till vår närmaste tätort Varekil. Klokt gjort av Orust kommun och Trafikverket. Ja, möjligheter finns. Så jag har god lust att pröva.
Ursäkta om jag framstår som olidligt präktig och beskäftig, men jag försöker bara vara öppen för att testa alternativ. Där jag själv befinner mig, på min egen nivå. Så kan ni andra göra detsamma där ni befinner er, på er nivå. Om än kanske i liten skala, men det är bättre än inget. Pröva i alla fall. Det tycker jag. Istället för att bara säga ”det går inte” – förutom, förstås, när ni verkligen redan har prövat och märkt väldigt tydligt att det inte går.
Lycka till! Och önska mig lycka till.

P.S. Det är som bekant många som tycker att bensinen är för dyr. Men samtidigt använder de fortfarande argumentet att de inte kan åka kollektivt för att det är dyrare än bilen. Och så länge det är på det sättet, att man tjänar mer på att ta bilen än kollektivtrafiken, då tycker jag för min personliga del inte att bensinen är för dyr!

Den jugoslaviska sångerskan som (kanske) sådde ett frö

Nu har det blivit bestämt att vi nästa sommar drar till Kroatien, i sällskap med vår grann- och kompisfamilj, och utforskar detta fagra land.
Följaktligen har jag (så som alltid är fallet när jag är på gång att resa någonstans) genast gripits av en fascination för Kroatien och känner att jag måste kolla upp och kolla in en massa saker som har med Kroatien att göra.
Jag fick också ett infall och lyssnade på några bitar gammal kroatisk popmusik på Spotify. Faktiskt så visste jag genast om en specifik kroatisk artist jag ville lyssna på. Henne fick jag nämligen lyssna på redan som barn. Något som eventuellt rentav kan ha format en stor bit av min musiksmak. Och därför ville jag lyssna på henne igen nu, för jag har aldrig glömt henne helt och hållet.
Hon heter Tereza Kesovija.

Tereza, från Dubrovnik i Kroatien, är faktiskt en av Kroatiens allra populäraste sångerskor genom tiderna, kan jag konstatera när jag läser om henne. Hon har haft en mycket lång karriär och var under många år en av de största artisterna i det gamla Jugoslavien. Dessutom hade hon viss framgång i Frankrike och gästade även andra länder (bl.a. Sverige, där hon framträdde i SVT), och hon deltog i Eurovision Song Contest tre gånger på 60- och 70-talet, en gång för Monaco och två gånger för hemlandet Jugoslavien. Även efter att det landet splittrades har hon haft fortsatt stjärnstatus i sitt eget Kroatien och länderna däromkring.

Att jag själv fick Tereza Kesovija med mig i min musikaliska uppfostran var min pappas förtjänst. Eller kanske ännu mer mina farföräldrars. Vid ett tillfälle, 1982 eller om det var 1983, när jag var i fyra-femårsåldern, var nämligen farmor och farfar på semester i just Dubrovnik, och när de kom hem därifrån hade de med sig presenter till oss. Jag fick en ljusblå T-shirt med Dubrovnik-motiv (det minns jag) och pappa fick en kassett med jugoslavisk musik, för han hade nämligen en förkärlek för lite exotisk popmusik från olika hörn av Europa. Och den kassett han fick var en med Tereza Kesovija. Jag hade nyligen lärt mig läsa och lade därför på minnet vad det stod på kassetten: ”Tereza – Moja splitska ljeta”. (Min sommar i Split, gissar jag att det betyder, men om någon kan sydslaviska språk så får ni gärna rätta mig.)
Den kassetten lyssnade vi sedan på i bilen ett antal gånger: ”vi kan väl spela det jugoslaviska bandet” brukade det låta, och några av låtarna kommer jag ihåg sedan dess, precis som namnet Tereza och kassettens titel. Det har aldrig försvunnit ur minnet. Är man fem år och just har lärt sig läsa och börjat intressera sig för musik (och har en tendens att minnas detaljer) så är det just sådana saker som sätter sig.
Egentligen är det hela rätt intressant, för när jag reflekterar över detta så inser jag att jag redan då, när jag var bara fem år, bevisligen hade ett intresse för språk – eftersom jag intresserat läste låttitlarna på det som då kallades för serbokroatiska – och att dessutom hela min nuvarande passion för musik från olika länder kanske kan spåras till denna upplevelse. Var det fröet till min Eurovision Song Contest-galenskap som såddes tack vare Tereza och ett band som farmor och farfar köpt i Dubrovnik och som pappa spelade i bilen? Var det över huvud taget pappa som med sin fascination för europeisk pop (han gillade även italienska Al Bano & Romina Power och ryska Alla Pugatjova, bland annat) förstörde min smak? Ja, det var säkerligen mer än det som bidrog, men något slags samband finns det nog. En väldigt spännande tanke.

Av låtarna på Terezas kassett var det två-tre-fyra stycken som jag sparade särskilt i mitt minne, och en av dem kom senare till användning på ett lite lustigt sätt. Den låten hette ”Nježne strune mandoline” (något med ”mandolinens strängar” kanske?) och ni kan lyssna på den här.
Den har ett karakteristiskt för- och mellanspel (som mycket riktigt spelas på mandolin) och det förspelet tyckte jag lät alldeles särskilt vackert. Och några år senare, när jag var något större men ändå fortfarande barn, och jag lekte fantasilekar med min bror Kristoffer, så använde jag den melodisnutten som ”signaturmelodi” till en av de lekarna. Ja, Kristoffer och jag brukade alltså hitta på en hel del lekar som vi ofta utformade som barnprogrammen på TV, med diverse huvudpersoner med konstiga namn som var ute på äventyr och upptåg. I en av de lekarna var det dock snarare så att vi spelade oss själva och kallade leken/barnprogrammet för ”Carl-Henrik och Kristoffer” kort och gott, och det var där jag använde ”Nježne strune mandoline”. Till den förspelsmelodin sjöng jag ”Ca-arl-Henrik och Kristoffer, Carl-Henrik och Kristoffer, Carl-Henrik och Kristoffer …”, vilket passade riktigt bra. Jag vet inte om Kristoffer i dagsläget minns melodin i fråga, och gör han det sätter han den nog inte i samband med någon jugoslavisk kassett, men själv kommer jag minsann ihåg!

Efter denna nostalgitripp från min sida märker ni väl tydligt hur mina minnen kan sättas i rörelse som en hel lavin av det enkla faktum att jag nästa år ska resa till Kroatien.
Men tack vare att jag faktiskt mindes kassettiteln ”Tereza – Moja splitska ljeta” så kunde jag nu hitta detta album av Tereza Kesovija på Spotify, och lyssna lite.
Jag kan väl inte direkt påstå att det är vad jag skulle kalla för jättebra musik … den har inte helt motstått tidens tand. Men det var ändå på ett sätt trevligt att höra låtarna igen efter så många år och känna gamla tider komma tillbaka. Särskilt då när jag lyssnade på den där ”Nježne strune mandoline” som lät nästan precis som jag mindes den. Som sagt, kanske betydde den en hel del för min utveckling och mina intressen, även fast sådant är svårt att säga bestämt.
Som ”soundtrack” för att komma i rätt stämning inför en Kroatienresa fungerar för den delen också Terezas musik alldeles utmärkt. Om jag nu skulle vilja sätta ihop en spellista med kroatisk musik så skulle hon säkert få med flera låtar där. De har den rätta Balkanstämningen.
Nästa år är det i alla fall äntligen dags för mig, och familjen och vår kompisfamilj, att få se Kroatien. En tur till Dubrovnik blir det nog. Det hoppas jag verkligen. Även om staden numera nog är mer förknippad med Game of Thrones än med Tereza Kesovija.

Nu skriver jag en bok igen – tack vare ”Marita och Lasse”!

Sedan i somras har jag, tro det eller ej, lite trevande hållit på att skriva på en bok.
Det är en smärre sensation, för det har gått tjugo år sedan sist. Senaste gången jag avslutade ett bokmanus var på hösten 1999, och sedan har det inte blivit någonting. Under rätt många år efter millennieskiftet hade jag rentav inställningen att det inte skulle bli det heller – jag lade mina författarambitioner på hyllan med flit, och det gick så långt att jag förutom att lägga av med att skriva böcker nästan lade av med att läsa böcker också.
Men fastän jag envist har sagt att jag minsann inte ska ge mig på det där något mer, så har det allra längst inne funnits kvar något slags längtan att återgå till författandet. För man kommer inte ifrån att det i min ungdom var min allra största favoritsyssla. Jag klarar inte heller av att leva helt och hållet utan att skriva, för även om jag inte har skrivit så mycket skönlitterärt sedan 1999 så har jag fortsatt att vara produktiv under alla de åren genom att skriva mängder av blogginlägg, kolumner och betraktelser (varav många som jag aldrig vågat lägga ut), min omgjorda självbiografi i samband med min trettioårsdag 2008, och om det inte varit något annat så har jag åtminstone alltid skrivit dagbok. Jag måste helt enkelt skriva. Jämt.
Och nu har jag alltså gett mig på att skriva en skönlitterär bok igen. Att jag kommit igång är delvis ett resultat av att jag på senare tid fått något slags personlig kick och blivit mer positiv och börjat våga lite mer och pröva nya saker (kalla det fyrtioårskris om ni vill, men i så fall är det en väldigt positiv fyrtioårskris). Samtidigt är motivationen till just den här boken, och valet av ämne för den, en historia i sig. Det rör sig nämligen om en ”challenge” som jag i ett svagt ögonblick råkade utmana mina tre syskon på.

För att förstå denna challenge måste vi gå tillbaka i tiden till 1992, då jag var fjorton och mina syskon ännu yngre. Vid ett tillfälle i början av augusti det året råkade vi i familjen befinna oss i den lilla sörmländska staden Mariefred; vi var på genomresa och hade stannat till där några timmar. Vi gick omkring någonstans i Mariefreds hamn, och mamma filmade omkring sig med videokameran som hon så ofta gjorde – hon hade köpt den kameran samma sommar. Och just när hon stod där och filmade Mariefreds vackra vyer, så gick det förbi ett par: en dam och en herre. De syns inte på filmen utan man hör bara deras röster utanför bilden, men det hörs tydligt vad de säger. (Obs att jag, bara för säkerhets skull, har ändrat namnen som nämns!)
Dam: ”Och sen var vi ute … och vi blev bjudna på … på båtturer.”
Herre: ”Jaha.”
Dam: ”En gång varje år utav Marita och Lasse.”
Herre: ”Jaha.”
Sedan hörs det inget mer utan de går vidare. Men de kom alltså med på mammas film, och när sedan jag och mina syskon såg på den så hakade vi upp oss på vad de sade och citerade det där med ”sen blev vi bjudna på båtturer, en gång varje år utav Marita och Lasse” ett stort antal gånger. Det blev ett internt citat. Sådana har jag och syskonen samlat på oss rätt många – både citat ur filmer och diverse knasiga repliker som vi hört andra säga någon gång, ofta tagna helt ur luften – och dem brukar vi fyra kunna roa varandra med utan att någon annan fattar någonting. Det är vår familjehumor helt enkelt. Det där med Marita och Lasse är ett av de bästa exemplen.

Mariefred – platsen för det bevingade citatet.
Sedan är det alltså så att jag vid vissa tillfällen har kommit att tänka på just den episoden, och nästan börjat fundera lite på vilka Marita och Lasse kunde ha varit och vad som var bakgrunden till den där replikväxlingen vi hörde i Mariefred. Och då har jag också tänkt att det kunde vara en kul utmaning att försöka inleda en bok på just det sättet. ”Sen blev vi bjudna på båtturer. En gång varje år utav Marita och Lasse.” Bara för att man då blir tvungen att tänka ut en hel handling som passar till repliken, och som går att göra en bok av. Skulle det vara genomförbart? Det vore ett intressant experiment.
Till slut, häromåret, i november 2017 närmare bestämt, så gjorde jag slag i saken och skrev i en Facebook-status att jag visserligen inte tänkt skriva någon mer bok, men att jag kunde tänka mig att göra ett undantag om mina syskon är med på en challenge – att vi alla fyra skriver varsin roman som alla börjar med meningen: ”Sen blev vi bjudna på båtturer. En gång varje år utav Marita och Lasse.”
Det var ett hugskott, inte särskilt genomtänkt, men till min skräckblandade förtjusning så svarade alla tre syskonen ganska omedelbart att de var med på noterna. Så nu hade jag plötsligt fått ett uppdrag att skriva en ny bok – jag som inte skulle skriva någon, men har jag lovat något så håller jag det. Vi kom överens om att vi skulle ge varandra tre år – november 2020 är deadline.

Det är detta projekt jag nu håller på med: en ”Marita och Lasse-bok”. Det tog rätt lång tid innan jag kunde förmå mig att börja, men den där nya självförtroendekicken detta år har hjälpt mig på traven och i somras så satte jag alltså igång.
Och hur går det då?
Ja, något mästerverk till bok blir det naturligtvis inte – jag känner mig stundtals ganska ringrostig, det går inte direkt fort att skriva och det är trögt ibland (särskilt dialogerna). Men jag börjar ändå få ihop ett antal sidor och det känns som jag ska kunna ro uppdraget iland före deadline. Jag har tänkt ut rätt stora delar av intrigen vid det här laget, spunnit vidare på temat med Marita och Lasse och båtturer (med viss hjälp av min hustru, som bidrog med en intressant idé som jag genast tyckte jag kunde använda) och kommit fram till ett någorlunda fullständigt synopsis. Det börjar med att huvudpersonen på en parkbänk hör två förbipasserande personer tala om Marita och Lasse, precis som vi hörde två förbipasserande den där gången i Mariefred. Han känner igen namnen, vilket leder ut honom på en jakt för att spåra upp berörda personer och få reda på vad som hände hos Marita och Lasse en gång för länge sedan.
Jag ska inte avslöja för mycket av vad det handlar om – delvis för att det fortfarande är mycket troligt att jag går tillbaka och ändrar och gör om en del. Men det som känns helt spikat är att handlingen kommer att bli tredelad och utspela sig i tre småländska städer, tre av mina favoritstäder, tre städer som jag brukar kalla för Smålands huvudstäder: Jönköping, Växjö och Kalmar. En del i varje stad, en berättelse som samtidigt är en hyllning till dessa tre. Jag var faktiskt på gång att skriva en sådan bok redan på 90-talet, och det kändes rimligt att ta upp idén igen nu till det här projektet.
Det jag också kan säga är att boken i fråga sannolikt blir en deckare. Jag har nämligen en lite fascinerande tanke, att om jag skulle skriva fler böcker i framtiden, kanske rentav många, så ska de ha det gemensamt att de alltid är deckare. Det kan vara olika genrer, teman och miljöer i övrigt – science fiction eller fantasy eller skräck eller humor eller vad som helst – men vad det än är för sorts bok och var den än utspelar sig så ska det vara en deckare. I möjligaste mån en ”whodunnit”-pusseldeckare, med ett mysterium à la Maria Lang eller Agatha Christie. Bara för att det är pusseldeckare som jag är allra mest svag för.
Därför hoppas jag på att den här historien om Marita och Lasse också kan bli en deckare. Hittills har jag haft en aning svårt att få ihop alla trådar så att det blir utrymme för den sortens mysterium inom bokens ram – det var nog så knepigt att få ihop Marita och Lasse-motivet med Jönköping/Växjö/Kalmar-motivet – och än så länge har det inte inträffat något mord på de sidor jag skrivit hittills, men jag hoppas att det ska kunna gå ändå.

Låt mig till sist säga att jag inte har några storslagna ambitioner med det här projektet. Jag tror som sagt inte att det kommer att bli något mästerverk, och det kommer förmodligen inte att bli en bok som lämpar sig för utgivning, men det är inte min tanke heller. Däremot ser jag detta – förutom att det är en rolig utmaning ihop med syskonen då – som en uppvärmning. För det känns nu inte längre omöjligt att jag ger mig på att skriva fler böcker i framtiden, efter den här, och då fungerar det här lite stolliga projektet som ett slags språngbräda för att komma tillbaka in i skrivarglädjen på allvar.
Därför – ja, no offense, men därför ser jag helst att folk i min omgivning försöker vara sparsamma med sådana där klämkäcka uppmaningar till mig att jag absolut måste försöka ge ut boken när den är klar. Åtminstone inte så det går till överdrift. När jag skrev bokmanus som tonåring och ung vuxen på 1990-talet var jag besatt av att jag måste få en bok utgiven, helst så snart som möjligt, och den besattheten vill jag slippa nu för den är bara påfrestande och ger i längden komplex. Jag utesluter inte alls att bli utgiven, det är inte det att jag inte vill det, men mitt huvudsyfte med att skriva är att roa mig, att ha det som hobby, och därför vill jag inte se så otroligt seriöst och pretentiöst på det. Jag vill bara skriva på, spontant, kanske blir bokmanusen då också bättre och bättre undan för undan, och om de förr eller senare blir bra nog för att ges ut så är det en välkommen bonus – men det är inte ett självändamål. Det tycker jag faktiskt inte.

Jag skriver vidare om Marita och Lasse. Hur det går för mina syskon med deras egna versioner vet jag i nuläget inte, men jag behöver inte heller ständiga statusrapporter från dem – det här med Marita och Lasse är inte bara en challenge ihop med dem utan även för mig personligen.
Fast det blir ju naturligtvis väldigt kul om vi faktiskt alla fyra får ihop någonting och kan jämföra våra Marita och Lasse-böcker i november 2020. (Eller om vi nu kommer överens om att förlänga deadline.)

P.S. Om jag mot förmodan skulle skicka boken till något förlag när den är klar, så skulle jag naturligtvis (precis som i det här inlägget) byta ut namnen på de där två med båtturerna!
P.P.S. Och om Marita eller Lasse själva, eller paret som gick förbi oss i Mariefred 1992, läser detta inlägg och inser att det är er jag skriver om och blir upprörda, så kontakta bara mig. Vi ska nog kunna komma överens. :)

Vilka Astrid Lindgren-filmer skulle behöva göras om ...?

Jag har nu i flera år hört talas om att det ska komma en ny ”Bröderna Lejonhjärta”-film. Den har blivit försenad flera gånger, men det verkar fortfarande som att den ändå är på gång och att projektet inte skrotats. Tomas Alfredson regisserar. Kan bli intressant om det blir av.
Sedan är jag ändå ganska kluven till om det är en bra idé med en Lejonhjärta-remake. Nog för att det kan behövas på ett sätt – den befintliga filmen från 1977 har onekligen sina brister, särskilt den alldeles för gamle Jonatan (han ser mer ut som Skorpans pappa än hans storebror) och den inte speciellt imponerande Katla-modellen. Men andra inslag i filmen är så ikoniska och klassiska att det känns direkt omöjligt att göra om dem. Framför allt Björn Isfälts musik, som är fullständigt oersättlig. Plus att jag känner på mig att en ny ”Bröderna Lejonhjärta” skulle bli en sådan film där upphovsmakarna tar sig alldeles för stora friheter och går för långt från boken … det är ju mer regel än undantag numera, att göra om en hel massa i manus baserade på litterära förlagor. Och stridsscenerna skulle, även om de säkert blir snyggare gjorda än 1977, bli outhärdligt amerikaniserade à la ”Braveheart” och ”Sagan om ringen”-filmerna. Nej, det skulle inte kännas bra.

Å andra sidan, som sagt, så förtjänar boken i fråga en chans till att bli filmatiserad på ett vettigt sätt utan pinsamma skavanker … ja, jag vet inte.

Remakes på Astrid Lindgren-filmer är ett intressant ämne att fundera på. När jag nu föreställer mig en ny version av ”Bröderna Lejonhjärta” så ligger det naturligtvis nära till hands att gå vidare och tänka sig resten av Astrid Lindgrens berättelser också, en i taget, och fundera på om de skulle må bra eller inte av att filmas om.
Nu får man förstås till att börja med betänka att en del av dem redan har filmats mer än en gång (ibland också utanför Sverige, men det tar jag inte upp här). Intresseväckande nog har framgången varierat lite för nyinspelningarna.
Pippi Långstrump och Bullerbyn är två exempel på när det blev bra först på andra försöket. Få minns längre den första Pippi-filmen, men Olle Hellboms filmer från 1969–1971 har trängt in i svenskarnas medvetande för alltid. I fallet Bullerbyn var det istället Hellbom som gjorde den första gamla filmen, vilken blev förpassad till historiens damm när Lasse Hallström gjorde de nyare 1986–1987.
Även ”Rasmus på luffen” har filmats vid två tillfällen – första gången var faktiskt till och med innan boken kommit ut, men icke desto mindre var det andra gången (1981) som det blev bra, tycker jag personligen i alla fall. ”Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt” är däremot ett exempel på en remake (från 1996) som inte riktigt klarade att överträffa sin föregångare: där har jag fått intrycket att den gamla svartvita filmen med sitt ”kok-a-lol-a-sos-fof-i-non-tot” fortfarande är den version de flesta föredrar. Vilket inte är så konstigt, för i den nyare filmen och dess uppföljare pratar ungdomarna så snabbt och oinspirerat att det låter som de pratar rövarspråk även när de inte gör det.

Jaha, men hur är det nu med de Astrid Lindgren-berättelser som finns, oavsett hur många gånger de filmats tidigare – hur står det till med deras behov av remake?
Om vissa av dem kan jag utan större eftertanke eller diskussion säga direkt att det inte finns något sådant behov. Både de nämnda Pippi Långstrump och Bullerbyn (i sina senare versioner), Emil i Lönneberga, Saltkråkan och Madicken duger som de är. Nog för att de till vissa delar kan kännas ganska gammalmodigt filmade – i Pippi och Emil är ju också några av skådespelarna tyskar som blivit dubbade – men det skulle knappast bli bättre med ett modernare stuk. Det finns en viss odödlighet och tidlöshet i dessa filmatiseringar som gör dem starka, tycker jag, och framför allt saknar de markanta pinsamheter. Även Lotta på Bråkmakargatan (som filmades första gången först 1992) är okej i all sin enkelhet och behöver inte akut göras om.
Möjligen skulle man kunna göra ett försök till med ”Rasmus på luffen”, för det som stör mig lite grann med 1981 års film är de stora, konstnärliga avstegen från boken … det finns liksom stora luckor i handlingen, inte minst det där att hela rånet mot fru Hedberg saknas. Det kunde därför behövas en Rasmus-film som både är i färg och mer trogen förlagan. (Även om det förvisso är svårt att toppa Allan Edwalls insats som Paradis-Oskar.) Och jag skulle inte ha något emot en ny Mästerdetektiven Blomkvist-serie heller, även om det inte var så länge sedan sist. Det behövs ett tredje gången gillt där: ett ordentligt genomarbetat projekt där alla tre böckerna kommer med och det hela görs snyggt och inte hafsigt.
Sedan finns det ju också en bok till med en Rasmus-huvudperson, nämligen ”Rasmus, Pontus och Toker”; den finns bara som gammal film och har aldrig gjorts i färg, och därför kunde det vara intressant med en ny version av den. (Å andra sidan är den historien svårhanterlig i modern tid, med sin beskrivning av utländska tivolimänniskor som skurkar, men det kanske går att justera utan att gå alltför långt från bokens handling.)

Vi går vidare. En Astrid Lindgren-bok som jag personligen mycket gärna skulle se en ny version av, för att inte tala om dess två uppföljare, är den om Karlsson på taket. Filmen från 1974 har sina ljusa sidor, men samtidigt är det oerhört irriterande att titelfiguren själv spelas av ett barn som man satt en tunnhårig peruk på och sedan låtit Jan Nygren dubba. Dessutom är filmen visuellt lite väl förankrad i sin samtid: det bara stinker sjuttiotal om den.

Så jag tycker att Karlsson kan få en ny chans. På ett sätt har han redan fått det, då det faktiskt kom en Karlsson-film och en TV-serie i början av 2000-talet, men de var ju tecknade och räknas därför inte riktigt. Man kan kanske argumentera för att figuren i fråga faktiskt gör sig bäst just som tecknad, men själv tycker jag att det är värt ett försök i spelfilmsform också. Jag vill gärna se sådana strålande karaktärer som fröken Bock och farbror Julius ”på riktigt” på film; det har ju hittills inte hänt, eftersom de är med först i Karlsson-bok två och tre och det var bara nummer ett som spelfilmades 1974.
Alltså: Karlsson får det gärna bli remake på vad mig anbelangar.

De tre Astrid Lindgren-historier som man kan diskutera allra mest är nog sedan ändå faktiskt de tre fantasyböckerna (som också är de tre som jag själv tycker bäst om). ”Mio min Mio” har filmats en gång (1987), och förutom den vackra titelmelodin av Björn & Benny blev resultatet inte bra. Här kan det tyckas självklart att det borde göras ett försök till, ett som är på riktigt. Å andra sidan är ”Mio min Mio” nästan omöjlig att filma över huvud taget … det är en bok där Astrids beskrivningar och poetiska språk i kombination med Ilon Wiklands illustrationer sätter läsarens fantasi i rörelse på ett så suggestivt sätt att ingen film i världen kan matcha det. Alla försök skulle bara framstå som tarvliga och ytliga, även om de kanske tekniskt skulle vara bättre än 1987 års film. Jag är därför inte säker på att jag vill se ”Mio min Mio” som film alls. Men för all del, det kan ju vara en riktig utmaning för en regissör … tänk om det faktiskt går att skapa samma stämning på vita duken som i boken? Visst, sätt igång och testa!
Sedan har vi ”Ronja Rövardotter”. Precis som Bröderna Lejonhjärta blev det en film som är till stora delar bra, och ibland så ikonisk att den är svår att göra om, med oförglömliga rumpnissar och vildvittror (och även här är det odödlig musik av Björn Isfält!) … men den har också vissa kraftiga svagheter. Rollen som Birk spelas tyvärr inte särskilt bra, och med Mattis är det tvärtom, att den rollen nästan spelas för bra. Börje Ahlstedt är en utmärkt skådespelare, det är inte det, men han passar egentligen inte som Mattis och jag har alltid haft väldigt svårt för hans sätt att tolka rollen: det blir liksom inte alls så som man föreställer sig denne karaktär från boken (en högrest och tuff karl med en mjuk sida inombords), utan snarare en rödbrusig, totalt överspänd och melodramatisk herre som i praktiken spelar över något alldeles fasansfullt. Redan i öppningsscenen när han lufsar omkring i nattskjorta blir det ett patetiskt intryck som sedan varar hela filmen igenom. Jag skulle mycket gärna vilja se en ny Ronja-film med ett annat slags Mattis (och en bättre Birk). Men lätt blir det ju inte. Det finns som sagt många andra inslag i Tage Danielssons Ronja-film som inte så lätt låter sig uppdateras.

Och slutligen då, för att återgå till Lejonhjärta-problemet … vill jag ha en ny version eller vill jag inte? Ja, i slutändan vill jag nog det i alla fall. Trots problemet med att få fram ny musik och andra snygga motiv som matchar de gamla. Det är ändå för många scener, effekter och skådespelarinsatser i filmen som är för bleka (eller bara för märkliga) för att kunna tolereras. Slutscenen med Katla till exempel: i boken ramlar hon ner i Karmafallet och slåss med lindormen Karm, en scen som vi i nuvarande film går miste om, till förmån för en halvhjärtad insats där Jonatan under grottans stillsamma droppande osannolikt nog lyckas vräka omkull ett klippblock som är mångdubbelt större än han själv och välta det över Katla, som sedan bara försvinner i bubblande gyttja.
Här kan jag inte låta bli att nämna Jonas Gardells humoristiska ord (fritt citerat): ”Det var Bröderna Lejonhjärta som förstörde vår barndom! Med Staffan Götestam som sprang omkring i ljusblåa långkalsonger. I slutet när han slogs mot draken satt alla i biosalongen och tänkte: ’Heja Katla! Heja Katla!’”
Och Katla själv håller verkligen inte måttet för dagens unga publik som är van vid mycket bättre effekter än så. Nej, det duger inte att en film som ger upphov till så mycket hånskratt och satir ska få vara den enda versionen. Det får allt bli en ny ”Bröderna Lejonhjärta”.
Men då måste den också bli en version som följer boken bra … kan jag lita på det? Tja, jag får väl hoppas på det bästa.

Sammanfattningsvis: de Astrid Lindgren-böcker som nutidens regissörer och skådespelare kan få sätta tänderna i enligt mig, det är ”Rasmus på luffen”, alla tre böckerna om Kalle Blomkvist, ”Rasmus, Pontus och Toker”, de tre Karlsson-böckerna, ”Mio min Mio”, ”Ronja Rövardotter” och ”Bröderna Lejonhjärta”.
Där har de att göra ett tag.
Sedan har jag inte nämnt alla Astrid Lindgrens noveller, som ju ofta har blivit kortfilmer (och också i många fall inte har blivit det). Några av dem skulle vinna på att nyfilmatiseras. Men det behöver jag inte gå närmare in på nu. Vi får börja med de längre böckerna.
Hur det än blir kan vi ju kanske i alla fall vara överens om att Astrid Lindgrens bokskatt kommer att stå sig länge till, filmversioner eller inte.

Talare som har Gud med sig – men ändå har fel ibland?

En annan reflektion jag har gjort nu under den här sommarens kristna möten (som jag redan har skrivit om i inlägg här och här) är att det på mötena vid vissa tillfällen, av vissa talare, har yttrats saker som jag inte riktigt hållit med om.
Alternativt att jag egentligen har hållit med om dem i sak, men ändå har reagerat en aning negativt, för att jag har känt att det kanske inte var så lämpligt att ta upp just det där just nu eller framföra det på just det sättet. Man får liksom tänka på de rent praktiska konsekvenserna av vad man säger också, anser jag, och jag brukar se framför mig hur eventuella skeptiskt lagda besökare blir upprörda och reser sig och går ut när de där sakerna sägs. Jag ska inte avslöja vad det är för saker. De har sagts mest i förbigående på mötena, utom i ett fall då det var lite mera.
Faktiskt så har jag på senare år märkt en tendens att man i högre grad på stormötena uttrycker även de åsikter som inte är så bekväma för resten av samhället. Förr om åren ansågs inte de detaljerna så väsentliga och nämndes sällan, åtminstone inte på storsamlingarna, men det börjar de tydligen göra nu. Jag är inte alldeles förtjust i det, för dels håller jag inte alltid själv med, dels oroar jag mig för följderna av den sortens förkunnelse.
Nu anser jag förstås inte att man ska hemlighålla diverse inslag i trosuppfattningen, det är naturligt att talare på Oas och ”Det finns hopp” säger vad de tycker utan att ”skämmas för evangeliet”, men jag är som sagt pragmatisk av mig och skruvar därför på mig över vad effekterna kan bli (inte bara att människor blir bortstötta, utan även att de redan frälsta som redan är på plats tar till sig budskapet på ett sätt som är mer till skada än nytta, med polarisering, svartmålning, fördomar med mera).

Men det jag tänkte komma till här, det är att det på ett sätt ibland känns svårt att ifrågasätta när man inte håller med om vad en förkunnare säger. Därför att förkunnaren ju verkar ha Gud på sin sida. Som troende kristen känner jag onekligen att det finns en viss Gudsnärvaro på sådana där stormöten; jag kan inte neka till att många av besökarna känner den Helige Ande och har ett möte med Gud. Likaså får man ju intrycket att talaren är något slags himmelskt sändebud (särskilt som talet ofta inleds med att flera av de andra medverkande ber med handpåläggning för att talaren ska uttala Guds vilja). Då blir det nästan omöjligt att bemöta talet med kritik, för det är ju Gud som talar!
Ännu mer markant blir det när det verkligen förekommer rena och skära mirakler i de här sammanhangen. När människor blir helade, och talar i tungor på helt främmande språk, och profeterar och allt möjligt, då är det svårt att inte se det som att församlingen i fråga har Gud med sig – och därför borde även de predikningar som hålls vid samma tillfällen vara fullständigt riktiga. Inte kan man ifrågasätta budskapet hos en rörelse där det sker en massa underverk! Eller?
Det går faktiskt att använda det resonemanget för att dra skiljelinjer mellan samfund och grupperingar överlag, och det är också många som gör det. Katolska kyrkan till exempel bemöts ofta med fnysningar från många håll … hos katolikerna har det väl inte skett ett underverk sedan 300-talet någon gång, de är verkligen helt fel ute, det är ju uppenbart att det är en helt död lem i Kristi kropp och att vi pingstvänner eller karismatiker (eller vad man nu kallar sig) har Gud med oss i våra levande församlingar fulla av förnyelse. Så kan attityden vara. Andra som får stå ut med samma sak, för att de antingen tycks sakna nådegåvor eller för att kritikerna inte vill se de nådegåvor de har, är t.ex. ortodoxa, svenska högkyrkliga och gammalkyrkliga, eller helt enkelt majoriteten av Svenska kyrkans ”vanliga” församlingar.
Underverk och andra konkreta bevis på att en församling eller gruppering har Gud med sig, fungerar då också som bevis på att allt de säger från sina talarstolar är sant. Så kan man känna, och då kan jag personligen bli lite uppgiven och få komplex, när jag inte håller med men fruktar att det är fult och trotsigt att säga emot.

Någon skulle kanske tillrättavisa mig här och mena att det är jag som mycket riktigt tjurigt sluter mig mot Gud och vägrar godkänna hans sanning och håller fast vid mina egna världsligt influerade åsikter fast jag innerst inne vet att jag har fel. Men så enkelt tror och hoppas jag inte att det är.
Jag tror vid närmare eftertanke att det faktiskt inte är så att man behöver ha rätt i allt bara för att man har rätt på en eller flera andra punkter. Naturligtvis är ingen perfekt. Inte ens en mirakulös pastor som botar sjuka genom Guds kraft och gör massor av underverk. Hur helig han eller hon än verkar vara så kan det ändå förekomma att pastorn kläcker ur sig en förskräcklig groda från talarstolen vid ett annat tillfälle, har missuppfattat vissa punkter i sin teologi, eller – inte minst – begår synder. Det gör vi alla, det slutar vi inte med förrän i det himmelska livet efter detta, och det är rätt viktigt att komma ihåg. Det gäller även någon som så att säga har Gud med sig!
Det kan nog rentav vara farligt att tro att församlingen eller samfundet man tillhör har rätt i precis allting, eller att den där gudabenådade predikanten alltid talar ord från Gud. För då kan den där väckelsen som verkade så bra urarta i ren sekterism och personkult: att en persons nådegåva stiger henne själv åt huvudet. Egentligen är detta självklart. Det är nog rätt sunt att ifrågasätta och inte bara svälja allt som sägs bara för att det är en mycket andlig person som säger det i en andefylld lokal. Urskiljning är viktigt, och det finns ingen som har rätt jämt, även om man lätt kan förledas att tro det.

Det fina är att man även kan vända på det här och se det åt andra hållet. För att återgå till de där tillfällena då jag sitter och skruvar på mig i min bänk och tänker att ”det där hade han väl ändå inte behövt säga”, så är det möjligt att andra personer vid de tillfällena faktiskt skulle bli så förorättade att de reste sig och gick ut i protest. Det är dock inget de behöver göra (om de inte blir träffade på en väldigt öm punkt, kanske …). För på samma sätt som ingen alltid har rätt i allt, så är det ganska ofta så att någon inte har fel i allt heller. Även om en talare skulle säga något som kan uppfattas som onödigt stötande eller dömande, så kan man som besökare försöka att inte ta åt sig för mycket av det utan istället koncentrera sig på de detaljer som faktiskt är rätt, de korn av sanning som finns – och det kan ju vara en hel del. Samma sak gäller förresten också om man vet att en person har begått något felsteg i det privata. Att döma ut hela människan och hela innehållet på grund av en enda misshaglig detalj, och slänga ut barnet med badvattnet som det heter, är lika fel som att betrakta en talare eller en församling som ofelbar och fullkomligt gudabenådad. Inte särskilt tolerant, helt enkelt.
Det är också så att kristna, och människor i allmänhet, är ganska olika … både i sitt sätt att fira gudstjänst och andakt och i sina personliga gudsmöten och i sina åsikter och allt möjligt annat. Man får som kristen ha överseende med olikheterna och se det som att vi alla har samma grund, och sedan använda sin urskiljningsförmåga när man tar till sig andligt innehåll. Så kan man växa i tron och ha Gudsmöten precis som de där personerna runt omkring på mötet, som verkar så uppfyllda av Anden när de sjunger och dansar. Att förbehållslöst säga amen till hela talarens förkunnelse dessförinnan är inte en förutsättning för sådant andeutgjutande.
Det går inte att betrakta någon som ofelbar, och inte heller som helt och hållet fel ute.

Hm. Jag som hade tänkt att det här skulle bli ett kort litet inlägg.

Billy Graham, karismatisk kristen förkunnare. Han hade nog allt fel i vissa saker. Men han hade väl rätt i en hel del också?

Kristen musik och den kristna bubblan

”I’m no longer a slave to fear – I am a child of God.”
Detta är den mycket uppmuntrande och befriande refrängraden till en lovsång (om man nu inte bara vill kalla den för en kristen låt, helt enkelt) som jag har hört nu i sommar. Först på Oas-konferensen i Ljungby, och nu de senaste dagarna även på tältkampanjen ”Det finns hopp”, som precis har hållits här på Tjörn och som vi har följt både på plats och på webb-TV.
Den där lovsången, ”No Longer Slaves” som den heter, är relativt nyutkommen och faktiskt väldigt bra, känner jag. Den är rentav så bra att jag har letat upp den på Spotify och förmodligen kommer att lägga till den på min stora spellista. Något som annars är ytterst ovanligt för mig just när det gäller kristen musik, i synnerhet modern lovsång.
Hos mig finns det nämligen ett rätt intressant fenomen i min attityd till kristna sånger – nämligen att även om jag gärna sjunger med i dem när jag är på plats i en kyrka eller ett tält, så har jag svårt att faktiskt lyssna på dem. Normalt har jag väldigt få kristna låtar på spellistan. ”No Longer Slaves” ser ut att bli ett undantag från denna mångåriga tendens.

Jag vet inte säkert varför jag har den där inställningen till kristen musik, men jag har rätt ofta tänkt att det har att göra med min gamla uppfattning om musik kontra text. Sedan mycket länge lyssnar jag på musik i första hand för musikens skull, inte för textens (även om jag förvisso också uppskattar en bra text!), och jag har ibland till och med tyckt mig känna på något sätt instinktivt när en låt har gjorts med texten som det primära syftet. Har den det uppfattar jag den som tämligen tråkig.
Om jag verkligen har någon sådan instinkt på riktigt vet jag inte, men det är ju i alla fall fullt tänkbart att en musiker som lägger väldigt stor vikt vid sina texter kanske glömmer bort lite av det där att vara kreativ rent musikaliskt också. I så fall skulle det kunna vara så att jag uppfattar textcentrerad musik som tråkig därför att själva musiken inte är tillräckligt snyggt och omsorgsfullt ihopsnickrad (eller saknar spontan popkänsla) och därför inte rycker tag i mig tillräckligt mycket.
Det bästa exemplet på detta är progg och annan samhällskritisk musik, där ju texterna verkligen står i centrum; proggarna hade rentav tidvis den nonchalanta åsikten att ”vem som helst kan spela, det behöver inte vara perfekt”, och då lät det därefter, tycker jag. Men ett nästan lika bra exempel är kristen musik. För även där är det ofrånkomligen så att lovsångsmakare och psalmförfattare lägger krutet på texter som ärar Gud. Så måste det ju bara bli. Och följden blir att jag tycker att inspelningarna rent musikaliskt blir lite för anonyma för att lyssnas på till vardags.

Sedan har det kanske inte bara att göra med texterna heller, utan också skillnaden mellan sammanhangen. När jag befinner mig i en kyrka, eller i en stor arena där det är jättemöte med hejdundrande lovsång, så kan jag förvisso tycka att musiken är vacker – den kan rentav gripa mig så att jag får en andlig upplevelse med hjälp av den. (Det kan gälla både rockig lovsång, gospel, vanlig psalmsång med orgel och liturgisk mässande sång.) Men det är ändå inte musik som håller för att sättas på i lurarna eller i stereon hemma. Nog för att körer och organister och lovsångsteam gör ett bra jobb, absolut, jag menar inte att kritisera eller förringa deras insatser, men hemmavid blir det ändå liksom inte samma känsla som med annan ”vanlig” musik som så att säga är gjord för Spotify-lyssnare och skivköpare direkt. Det har just med sammanhanget att göra: utanför sitt rätta sammanhang känns kristen musik för mig inte lika medryckande, för då märks det på något sätt att livekänslan och stundens inlevelse musikaliskt sett inte matchar en professionellt gjord studioinspelning.

Tidigare i somras när dottern hade varit på Ungdoms-Oas, och var helt uppfylld av detta, så ville hon gärna köra en Spotify-spellista med lovsångsmusik när vi for hem. Det var visserligen väldigt trevligt att hon ville det (sådana tillfällen får man inte alltid uppleva med en 14-åring …). Men även om jag inte sade någonting så märkte jag när vi hade på den listan att själva musiken i mina öron ändå var rätt tråkig att lyssna på så där i bilstereon. Särskilt de låtar som var liveinspelningar från riktiga möten. Då föredrar jag absolut att vara där och uppleva det själv. Det är nästan så det blir frustrerande att lyssna i efterhand på någon annans upplevelse och hänryckning. Ja, faktum är att det för mig blir markant skillnad bara att följa ett kristet möte i direktsändning på webb-TV istället för att själv vara där … den talade förkunnelsen blir ungefär densamma, men just sången och musiken når inte fram till mig när jag inte är på plats.
Det är svagheten med mycket kristen musik för mig. Att jag måste uppleva den själv direkt och vara där den framförs för att den ska fungera. Kristen musik är rätt mycket ”bruksmusik” på det sättet.
Man kan rentav kalla det hela för en ”bubbla”, och här kan jag också tycka att det är ett fall då det går att använda det där uttrycket som jag verkligen avskyr när det yttras i Melodifestivalsammanhang, nämligen att en låt är ”bra på riktigt”. I kyrkan och möteshallen sitter jag och tycker att lovsånger och psalmer är bra just där och då, men de är mycket sällan ”bra på riktigt”, för utanför bubblan så funkar de inte på samma sätt för mig. När det gäller Melodifestivalen och Eurovision Song Contest så har många den uppfattningen att de tävlingarna på samma sätt är en bubbla, med låtar som är bra inom bubblan men för det mesta inte utanför, och där råkar det nu vara så att jag inte håller med dem utan tycker att den där bubblan är en fördom och en nidbild … men i gudstjänst- och mötessammanhang så har bubbelbilden mer fog för sig. För mig i alla fall. Det finns även andra situationer med bubblor och ”bra på riktigt”, till exempel när det framförs musik på skolavslutningar och andra tillställningar med mer amatörmässig nivå, eller när diverse band spelar i bakgrunden på restauranger och dylikt. Förvisso kan det diskuteras när det är fråga om bubblor (med bättre kvalitet utanför bubblan) och när det inte är det.

Nåväl. Jag råkar nu alltså för egen del tycka (andra upplever naturligtvis saken annorlunda) att en hel del kristen musik är bra och rentav andligt givande inom sin bubbla men inte helt fungerar utanför den, och att jag därför inte får ut något av att lyssna på den så där till vardags.
Ändå finns det alltså undantag. Två sådana, som jag har haft som kristna favoritartister i drygt tjugo år nu, är det brittiska progressiva bandet Íona som spelar ett slags kristen keltisk meditativ rock, och den amerikanske munken John Michael Talbot som är en skickligt gitarrspelande kristen trubadur. Just dessa två har för mig trängt igenom bubblan och fungerar att lyssna på. Som jag uppfattar det är det för att de inte bara bryr sig om sina kristna texter, utan också lägger ner särskild omsorg om själva musiken.
Det behöver inte heller ur kristet perspektiv vara fel att göra så. Någon kanske tycker att Gud kommer i skymundan om man som musiker koncentrerar sig för mycket på ljudbilden istället för på det textmässiga budskapet om Gud, men så är det inte alls enligt mig. Gud har uppfunnit även själva musiken, och man kan mycket väl ära honom bara genom musiken i sig som medel, utan text till och med. Det är fullt möjligt att spela enbart instrumental musik och kalla den för kristen. Att vara musikaliskt ambitiös utesluter inte att samtidigt tjäna Gud.

Sedan har vi ju då, avslutningsvis, den där nya låten ”No Longer Slaves”. Det är alltså en låt som lyckats slå an en sträng. Jag har hört den på de där mötena jag varit på i sommar, och tyckte att det för ovanlighetens skull verkade vara en lovsång som skulle kunna vara lyssningsbar även utanför sitt sammanhang. Vad som fick mig att känna så inför just den lovsången vet jag inte alls. Men jag kollade upp vilka som gjort den (det kristna lovsångskollektivet Bethel Music) och lyssnade, och studioversionen av ”No Longer Slaves” är faktiskt också så pass bra att den kan ta plats på min spellista som kristen ”poprock”.
Intresseväckande nog så lyssnade jag på låten även i en liveversion, och där var den inte lika fängslande, i alla fall inte i lurarna bortkopplat från mötessammanhanget där den spelades in. Det ska till hantverk i en studio för att det ska bli riktigt bra, i min värld.
Men det var ju bra att upphovspersonerna till den här lovsången lyckats på den punkten, för nu kan jag även i lurarna låta mig uppfyllas av sången i fråga. Även av texten (för som sagt även om jag tycker att musiken är viktigare så innebär det inte att jag tycker texten är oviktig). Den är verkligen upplivande.
”I’m no longer a slave to fear – I am a child of God.”

Böcker och skivor som hamnar på loppis

Igår var jag på en loppmarknad, här hemma på Lilla Askerön. Vi köpte ingenting, men gick och tittade ett litet tag. På något sätt hör det sommaren till att man gör det då och då.
Inte för att jag nu tittar särskilt noga. Det jag mest brukar fästa ögonen på när jag går runt på loppisar är skivor, böcker och filmer, och sådant spanande har det blivit mindre av på senare år när såväl skivor som filmer har börjat kännas mindre relevanta. Jag är ju ”spotifierad” numera när det gäller musik, så det är inte så prioriterat att köpa gamla CD (möjligen har vinyler större attraktionsvärde), och även filmer blir i allt högre grad något digitalt även för mig. Det blir då egentligen bara böckerna kvar, och inte heller där är det särskilt ofta man gör några fynd. Känslan av ”utplock” och ”överblivet” är ganska markant – när loppisarrangörerna sorterar ut sina gamla böcker som de inte vill ha, är det inte särskilt sannolikt att någon annan vill ha dem heller.

Det intressanta är att just när det gäller skivor, böcker och filmer kan man göra vissa kulturella analyser utifrån vad som brukar förekomma på loppisar. Här finns nämligen ett mönster, har jag sett ibland. Vissa verk brukar sorteras ut oftare och drabbas av det grymma ödet att inte längre vara önskvärda hos sina ägare.
När det gäller musik så har jag framför allt sett att det är gamla samlingsskivor som ligger ute till försäljning (för en ytterst billig penning). Ni vet, Absolute Music och Mr Music och Radio City Hits och sådana där samlingar. De har verkligen spelat ut sin roll, och hamnar följaktligen på loppisborden – utan att någon någonsin köper dem, törs jag nog lova. Även skivor med typiska one-hit-wonders och grupper/artister som är rätt uppenbart inriktade på en viss åldersgrupp, under den korta tid då de är i ropet (dagispop, pojkband m.m.), möter samma öde. På ett sätt är detta förstås helt självklart. Ibland finns det ett rent förbrukningsmönster inom musiken: man lyssnar på en viss artist tills man har tröttnat på honom och sedan blir han aldrig mer intressant.
Dock kan man inte utan vidare dra slutsatser som att musiken i fråga saknar kvalitet. För det finns nämligen även klassiska skivor på loppmarknaderna. Mest rör det sig om diverse samlingar som kompilerats av klassiska skivbolag (typ Naxos och sådant) – här kan man tänka sig att folk har fått skivorna, lyssnat på dem ibland som något slags bakgrund, och sedan tröttnat och så småningom tänkt att ”den där lyssnar jag ju aldrig på”. I det fallet skulle förståsigpåarna inte tycka att det hade att göra med musikens kvalitet. Det är snarare ett beteende hos musikkonsumenterna som gör att skivorna slutar på loppisar, och det kan drabba både pop och klassisk musik – samtidigt som det finns annat material som man mycket sällan ser på loppis, till exempel Beatles. Man kan undra varför det är så.

Bokbranschen är kanske inte utsatt för modets växlingar på samma dramatiska sätt som musiken är, men även här kan man notera att en del författare oftare förekommer på loppishyllorna än andra. Jean M. Auel, Sidney Sheldon, Jackie Collins … där kan man om man vill vara elak börja prata om att det rör sig om tantsnusk och sådant som knappast är kvalitetslitteratur och därför förtjänar att förvisas till en gul plastback på en loppis.
För min egen del börjar det nu bli extra intressant eftersom det finns några författare som jag personligen uppskattar rätt mycket, men som är överrepresenterade på loppisarna. Det rör sig om deckarförfattarinnan Maria Lang, humoristen/kåsören Rickard Fuchs – samt Stephen King.

Här kan jag nästan känna mig förolämpad när jag ser Maria Lang och Rickard Fuchs förvisade till loppisarnas utförsäljning och förnedring. Maria Lang var den författare som skapade hela mitt intresse för deckare, och jag har alltid haft en svaghet för henne. Likaså har Rickard Fuchs ofta fått mig att skratta hjärtligt, i synnerhet hans bok ”Släkt!” som jag haft som förströelse för mig själv och högläsningsbok för andra både förr och nu. Å andra sidan så är jag medveten om att såväl Lang som Fuchs har sina svagheter; Lang har en högtravande och klyschig stil som inte alls uppskattas av alla (de böcker hon skrev efter 1977 är rentav helt oläsliga, det tycker jag med), och Fuchs har en tendens att återanvända sina egna skämt och bli hemskt tjatig i längden. De båda klarar helt enkelt inte tidens tand hos en majoritet läsare, och kanske är det därför inte så konstigt att de lätt hamnar på loppisar. Vad gäller Stephen King så har han förvisso gått från att anses som en producent av skräplitteratur till en hyfsat ansedd författare, men för många av hans tidigare böcker hänger nog stämpeln delvis kvar: ”Knackarna”, ”Eldfödd”, ”Cujo” och några andra som brukar återfinnas på loppmarknaderna.

Det är som synes lätt att bli kategorisk här och avfärda den litteratur och musik som finns på loppis som dålig, men så långt tror jag ändå inte man behöver gå. Det handlar snarare om litteratur och musik som massproducerats och nått ut till många, och just i och med att den har gjort det har det också varit många som tröttnat på den. Det som händer då är att det jämnar ut sig, så att endast de genuina ”fansen” till respektive författare och artist blir kvar, precis som fansen till mindre massproducerade konstnärer (sådana subkulturer där böckerna och skivorna har nått till rätt personer redan från början, till samlare och entusiaster, och därför mycket mindre sannolikt slutar på loppis). Jag tror att det finns en hel del personer som fortfarande har behållit sina böcker av Jackie Collins och sina skivor med N'Sync, men eftersom det samtidigt är en mängd folk som gjort sig av med dem, är det lätt att uppfatta detta material som mer slit-och-släng än annat.
Om det nu ändå skulle vara så att det är en kvalitetsstämpel att inte hamna på loppmarknad, så har jag ett trumfkort att belåtet slänga i ansiktet på de kulturella experter som påtalar detta – nämligen att ABBA (som bekant mycket ofta betecknade som kommersiellt skräp förr i tiden) inte alls hör till de artister som brukar hamna på loppisar. Jag har ytterst sällan sett någon ABBA-skiva där.

Nej, jag tror att smak och konsumtion av musik, litteratur och film är något högst individuellt. Små slutsatser kan man kanske dra av loppisarnas utbud, men den subjektiva smaken kan ändå variera och det finns fortfarande gott om personer som ser hög kvalitet och upplevelse där någon annan ser skräp. Ungefär som jag som sätter ett stort känslomässigt värde på mina Maria Lang-böcker.
Det handlar om att man har sina perioder i livet, man får skivor och böcker i present av andra och utsätts själv för litteratur och musik som man tar till sig i varierande grad, ens smak utvecklas vidare, och ibland får man då vissa ryck och gör sig av med sitt kulturella förflutna, men i andra fall kan det bli nostalgi istället. Det kan vara väldigt olika hur det ser ut, och mycket som ligger bakom.
Ibland kanske man också behåller enstaka böcker/skivor av någon gammal favorit men gör sig av med resten. Just detta gjorde jag vid ett tillfälle för några år sedan: då rensade jag i min skivhylla, och några av de CD-skivor som då åkte ut var de fyra tidigaste av Beatles. Dem skänkte vi till en second hand-affär. Rena helgerånet, kanske ett och annat Beatles-fan tycker … dessa klassiska skivor i musikhistorien kan väl inte få degraderas på det sättet och säljas tillsammans med Vikingarnas Kramgoa Låtar volym 24! Men jag tänker helt enkelt inte på det sättet. Jag konstaterade bara att jag inte alls lyssnade på Beatles fyra tidigaste skivor – de är ärligt talat inte så överdrivet bra, även om Beatles-kännarna betraktar dem som det – och istället för att behålla dem av respekt för helgonen från Liverpool och deras verk så drog jag den praktiska konsekvensen och skänkte bort skivorna. Enligt en jämlikhetsprincip. Jag behandlar all musik och litteratur lika och går efter vad jag personligen känner för den och hur jag personligen uppfattar den.

De enda ”loppisskivor” som verkar vara helt hopplösa fall är de där samlingsskivorna. Där har jag svårt att tänka mig att någon över huvud taget skulle vilja behålla Absolute Music 38 efter en massa år. Men fortfarande behöver inte det betyda att de enskilda låtarna på en sådan skiva är dåliga. Bara att själva formatet och distributionssättet är sådant att det blir en förbrukningsvara.
Observera kan man göra när man går runt på loppisar, men man bör fortfarande inte dra några förhastade slutsatser om bra och dålig musik.