Lite om synd, så här i Stilla veckan

Just nu är det Stilla veckan. Passionstiden och fastan. Det är en tid då det brukar vara rätt lågmält och mollbetonat i kyrkan och talas ganska mycket om synd och nåd.
När det gäller det temat har min andliga resa varit lite hit och dit. Det fanns en tid, mest då jag var i övre tonåren och ung vuxen, då jag inte alls tyckte om när det talades för mycket om synd och arvsynd. Särskilt jobbigt tyckte jag det var under det där året jag tillbringade i Kanada, för i den anglikanska församlingen där jag vistades hade de en tendens att väldigt ofta återkomma till hur syndig och usel människan är, och hela tiden i sina andakter betona att de inte var värdiga. Även hemma i Sverige kunde det låta på liknande sätt, särskilt i de gammalkyrkliga kretsarna. Jag upplevde att syndafixerade kristna hade en syn på människan som innebar att hon bara är ”mörker, is och sten”, och det gillade jag inte. Inte för att jag nu någonsin har tvivlat på att människan är fallen och behöver Guds nåd – det är liksom det som är poängen med hela kristendomen – men jag ville mer se det som att hon ändå har en gudomlig gnista i sig och bara behöver hjälp med att få fram den. Jag ville inte heller uppehålla mig för länge vid frasen ”alla människor är syndare”, för det var bara onödigt dystert att älta det hela tiden tyckte jag.

Numera har jag i viss mån ändrat inställning. Även om jag fortfarande tycker att den gammalkyrkliga synen kan vara något tungsint i stora doser, så är det faktiskt mer vanligt nu för tiden att jag gärna blir matad med att ”alla människor är syndare”. Jag rentav vill tänka så, därför att det ger mig en oerhörd trygghet.
Då kan man ju undra varför jag tycker så. Trygghet? Borde det inte vara tvärtom? Att jag blir mindre trygg om jag känner mig nedtyngd av synd, och mer trygg om jag slipper?
Ja, i Sverige är det ju inte precis särskilt modernt att påminna människor om att de är syndare. Tvärtom finns det i många kyrkor en tendens att undvika att prata om det. I min egen hemförsamling till exempel brukar det göras ett litet tillägg i samband med att man ber syndabekännelsen: när den är färdigbedd och före avlösningen så säger prästen ”till dig som har valt att be om syndernas förlåtelse”. Det är valfritt alltså. Man ska inte behöva känna sig som en syndare om man inte vill.
En syn som alltså finns på många andra håll också. Det är ute att prata om synd. Kyrkan ska inte skuldbelägga människor. Usch och fy för sådant. Inte är vi alla syndare jämt. Någon enstaka gång kanske.
Jag tror faktiskt att detta är fel – kanske t.o.m. mer fel än de gammalkyrkliga när de vältrar sig i talet om synd och oduglighet.
Åtminstone känner jag för min egen del att det är skönt att ha visshet om att jag är syndig och att alla andra också är det. Jag känner mig verkligen inte perfekt och tror inte att jag någon gång i detta liv kommer att känna det heller, och talet om synd blir då för mig inte dömande utan bara en lättad känsla av att man inte är ensam, att man är i gott sällskap (eller ont, om man så vill). Det blir inte heller nedtyngande, för jag vet ju att Jesus har åtgärdat synden i fråga och förlåter alla felsteg – hur många gånger som helst dessutom – och att han älskar mig och alla andra ändå och att vi är värdefulla trots synderna. Som sagt, det är just detta som är poängen med Jesus.
Jag tycker det är ganska uppenbart att det inte finns några alltigenom goda människor här på jorden, och då kan man lika gärna finna sig i det och slappna av och göra så gott man kan för att bättra sig men inte gräva ner sig när man misslyckas. Det är för mig kontentan av talet om synd, och därför känner jag mig inte nedbruten av det heller.

Den som fortfarande tycker att mitt resonemang är konstigt kan ju ta sig en funderare på hur det går om man gör på motsatt sätt – alltså att man ser det som att alla människor egentligen är goda, bara för att slippa bekymra sig om tråkig synd.
För vad blir konsekvensen då? Om man tycker att människorna är goda och kärleksfulla och att det egentligen inte finns någonting sådant som synd? Att eventuellt dåligt uppförande mest bara beror på yttre faktorer och att ingen gammaldags arvsynd är inblandad?
Jo, grejen är ju att även om man förnekar syndens existens, så finns det ju saker kvar som människan kan göra och som en del människor gör – mycket ondskefulla brott och överträdelser. Med en syn på människan som god och synden som icke-existerande, hur betraktar man de där brotten och gärningsmännen då? Jo, det måste ju bli så mycket värre för dem som gjort någonting! För de har fräckheten att med sina gärningar förstöra godheten och kärleken i världen.
Som jag själv ironiskt har skrivit i ett utkast till låttext som jag har filat på med jämna mellanrum på senare år, och inte är klar med än:
”We know there’s no such thing as sin,
but for the one who’s sinning nonetheless
it’s so much worse the wickedness.”
Följden blir att de arma stackare som faktiskt gör något ont, i en syndfri värld, måste bli bespottade och utstötta på ett fruktansvärt sätt. I brist på djävul och arvsynd blir det de som får ta hela skulden. Dömandet blir onekligen mycket värre då än det hade blivit med den ändå trots allt förlåtande inställningen att alla människor är syndare.

Det går faktiskt att se det här i samhället idag, i debatten och i medierna. Ofta när det är någon som har gjort något särskilt olämpligt – i synnerhet när det gäller sexuella övergrepp och misshandel, men även andra felsteg – så sätter profiler, debattörer och vanliga kommenterande Svenssons genast igång att överträffa varandra i tydligt fördömande uttalanden och kräkemojis. Då är det hårda bud, ingen förskoning, ingen tolerans, förövaren har bränt sina skepp för gott, han kan lika gärna dra åt h-e. Hetsjakter, drev och avståndstaganden. Det råder en strävan efter att allting måste vara ”rent” och att alla förbrytare för evigt ska rensas bort från det offentliga. En uppfattning att man inte visar offret respekt om man inte tillräckligt ursinnigt och urskillningslöst uttrycker sin vämjelse och bryter med den skyldige och allt han någonsin gjort och kan förknippas med. En syn att den där personen är kärlekslös och därför inte förtjänar att få någon kärlek själv längre. Ja, för självklart tycker man ju att man själv representerar kärleken, till skillnad från det där svinet.
Sådan mentalitet är faktiskt rätt vanlig nu för tiden: jakten på syndabockar, syndabockgrupperingar och syndabockmiljöer att demonstrativt fördöma så att man själv kan framstå som en av de rena och felfria.
För min smak och övertygelse blir denna renhetsfixering och detta villkorande av kärleken alltför fördömande och rentav fariseiskt. Utrymme för förlåtelse måste alltid finnas. En och annan kanske inte håller med mig om det (”Va? Vill du försvara en som begått övergrepp? Är du inte klok? Det kan aldrig förlåtas!”) men jo, jag tycker Bibeln är så väldigt tydlig med det, att alla synder kan förlåtas, även stora, och att det dessutom inte finns någon som är utan dem och egentligen ingen gradskillnad mellan dem heller.
Och för mig är detta en trygghet. Man kan se det som att den gamla sortens svavelpredikanter var dömande och kanske hycklande med tal om synd och skuld, men det är minst lika dömande att måla upp en bild av människans godhet och därefter stöta ut de missfoster som avviker från den bilden.
Att tro på synd och att alla människor är lika på den punkten (ett slags jämlikhet?) känns numera så centralt för mig att jag faktiskt blir direkt illa berörd av den där lilla justeringen av syndabekännelsen som jag nämnde förut, den de använder i min lokala kyrka. Även om det bara är en minimal detalj. Jag vill inte höra något om att ”välja” att få del av syndernas förlåtelse, för även om det förstås är upp till var och en om man vill ta emot Jesus, så borde inte kyrkan lätta på formuleringarna och antyda att det är okej att låta bli om man inte känner sig särskilt syndig för då är man säkert inte det heller.

Innan jag avslutar: om vi ska återgå till de där anglikanerna i Kanada och de gammalkyrkliga i Sverige, som återkom så många gånger till talet om synd, så tycker jag väl i och för sig fortfarande att de tog i för mycket. Bara för att man tror att synden finns så behöver man naturligtvis inte ha något slags erotisk besatthet av den, och fastna i värdelösheten och inkompetensen. Det blir onekligen märkligt att tänka sig hur en person med den inställningen får det i livet efter detta: kommer han även mitt i himmelens glädje, när han verkligen är rentvättad en gång för alla, att envisas med att stå och ropa ”förbarma dig över mig syndare” bara för att han kanske inte är tillräckligt ödmjuk annars?
Nej, som i så många andra fall är medelvägen den bästa, och medelvägen för mig i det här fallet är att tro att alla människor är syndare och att Jesus har fixat till det och att vi därför kan känna oss trygga och jubla och vara glada.

Salvador Dalí, ”Kristus enligt S:t Johannes av Korset”.

Tågminnen – 8. Släpp ut mig! Eller också inte

Det är möjligt att jag inte hade gillat tåg så mycket som jag gör om jag inte haft turen att ha släktingar i Gävle.
Att jag har det, och att jag var i Gävle och hälsade på den släktgrenen ett antal gånger under uppväxten, har inte bara medfört att jag har Brynäs som mitt favoritlag i ishockey. Det har också gett mig tillfälle att då och då besöka Gävles främsta sevärdhet, tillika eldorado för tågälskare.
Ja, jag pratar naturligtvis om Järnvägsmuseet. Det är inte mer än rätt att detta smultronställe också får nämnas här bland tågminnena innan jag börjar tänka på att avrunda serien så smått (det här är det näst sista inlägget).

För den som inte vet är Järnvägsmuseet i Gävle det största och mest officiella svenska järnvägsmuseet, även om det finns järnvägsmuseer på andra orter också (bl.a. i Ängelholm). Gävlemuseet är en förnäm inrättning med stora samlingar av lok, vagnar och prylar från Sveriges järnvägshistoria. För närvarande har jag förstått att det är stängt för en långvarig renovering, men jag räknar med att det kommer att återöppnas 2020 i nygammal skepnad.
Det är långt ifrån varje gång som jag har varit på Järnvägsmuseet under mina Gävlebesök, men rätt ofta har det ändå blivit. På något sätt känns det som att en vistelse i Gävle inte är riktigt komplett om man inte fått med en visit på Järnvägsmuseet också. Känslan av ”institution och tradition” har för mig inte heller avtagit i vuxen ålder utan snarare tilltagit, då jag ju nu på 2000-talet har haft egna barn och kunnat ta med dem för att titta på tåg. (Jadå, de har minsann varit intresserade.)

Jag och två av mina barn vid besöket 2007.
Redan museets läge är trevligt, då byggnaderna ligger precis bredvid den riktiga järnvägen där tågen med jämna mellanrum susar förbi uppe på sin banvall på väg in till och ut från Gävle Central. En perfekt inramning.
Även om det sedan finns ganska många gamla vagnar och annat uppställt utomhus på museiområdet, så är det man framför allt gör på Järnvägsmuseet att gå igenom de sex stora fordonshallarna (i sex gamla lokstall) där man får följa utvecklingen för Sveriges tåg och järnvägar genom decennierna, från de första primitiva försöken omkring år 1850 till mer modern tid. Det är alltid lika intressant. Jag har särskilt en förkärlek för linjekartorna där man ser hur Sveriges järnvägsnät vuxit mer och mer (och sedan krympt igen, dessvärre).
Att läsa på skyltarna och studera gamla järnvägsföremål (stoppbommar och ställverk och urgamla tidtabeller och vad det nu kan vara) är givande i sig, men allra bäst är naturligtvis att ta sig en titt på själva loken och vagnarna. Här är en otroligt positiv detalj att det faktiskt i de flesta fall är tillåtet att klättra upp på fordonen och gå in i dem. På den punkten blir jag nog aldrig riktigt vuxen … än idag uppskattar jag storligen att gripa om ett handtag och häva mig upp längs stegkramporna och klampa in i den svarta, metalliska förarhytten till ett lok från 1800-talet. Och även när man inte får gå in är det nog så trivsamt att kika in genom fönstret till den pråliga, sidenklädda kungavagnen.
Min allra främsta favorit av loken och vagnarna i de sex hallarna är annars fängelsevagnen. Den är från slutet av 1800-talet tror jag, och jag minns att jag redan som väldigt liten var fascinerad av att kika in i den mörka, unkna cellkupén med ett litet galler för dörren. Inte minst för att man verkligen kunde skymta en dömd brottsling som satt inspärrad där inne!
Ja, för Järnvägsmuseet har ju också den charmerande egenheten att det finns vaxdockor uppsatta på olika ställen i tågen och biljettluckorna och andra ställen: dockor uppklädda i tidstypiska kläder – lokförare och konduktörer och stinsar och rallare – så att det går ännu bättre att känna atmosfären från en svunnen järnvägstid. Dockorna är egentligen inte några mästerverk, men tillräckligt bra för att upplevelsen ska fungera.

Dottern vid besöket 2012 (lite mindre på den tiden ...) vid den gamla biljettluckan med biljettförsäljardocka.
Samma sak gäller ljudeffekterna som också finns med. När det gäller fängelsevagnen så ser man inte bara fången som sitter där inne i cellen, utan man hör honom också: på en burkig ljudfil hörs suset och dunket från tåget som far fram, och någonstans från en dold högtalare i vagnens dunkel hörs det en dov, knarrig röst som säger ”Släpp ut mig!” och förolämpar fångvaktarna. Mycket suggestivt.
Nu är ju förstås frågan om de där primitiva ljudeffekterna, som från början förmodligen spelats in på kassett för länge sedan, kan imponera på nutidens barn som bombarderas med ljud och ljus från första början på datorer och surfplattor. Jag blir inte förvånad om ljudinspelningarna tagits bort när Järnvägsmuseet öppnar igen 2020. Men mig gjorde det intryck på, det där ”Släpp ut mig!”, och mina barn var faktiskt tillräckligt o-datoriserade för att ta vissa intryck de också när de var små och fick se fängelsevagnen för sådär tio år sedan.

En egenhet med Järnvägsmuseet är att det sällan verkar vara särskilt välbesökt. Jag vet inte hur det är när det verkligen är högsäsong mitt i sommaren, men vid nästan samtliga tillfällen jag har varit där har det känts som man nästan har haft hela museet för sig själv. Det är väl på ett sätt dystert, i och med att man undrar om verksamheten verkligen går ihop och det inte finns nedläggningsrisk, men samtidigt har det ju varit en fördel att få gå omkring och titta på museet väldigt ostört. Det har nästan rentav varit extra stämningsfullt att höra ekot av sina egna steg bland vagnarna i de väldiga utställningshallarna. För att inte tala om att barnen har kunnat ägna sig åt Märklin-tåg och träjärnvägsskenor i lekrummet utan att behöva konkurrera med andra barn om det roliga!
Jag minns att vid ett av besöken på museet när jag var barn, så var det också så där folktomt … men farbrorn som skötte om minitåget ute i museiparken, han var hygglig nog att låta oss åka en sväng med det tåget fast det bara var vi. Jag och mina syskon satt helt själva ombord när han körde omkring oss i ”lilleputtetåget”, som var vårt eget ord för den sortens fordon. En mycket positiv upplevelse. Ödsliga museer har sin charm.

Det sista jag ska nämna om Järnvägsmuseet är dess museishop, som jag som vuxen har utforskat närmare. Där kan man göra roliga fynd av originella souvenirer, inte minst den autentiska tågrekvisita som finns till försäljning. Vid ett tillfälle inhandlade jag två sådana där gammaldags små bleckplåtskyltar som satt vid fönstren på tågen i äldre tider: ”Luta Er inte ut” fungerade ju väldigt bra att sätta på fönsterbrädan i den högt belägna lägenhet i Göteborg där jag bodde just då, och en liknande effekt blev det av den klassiska ”Kasta ej ut föremål som kan vålla brand eller annan skada”.
Och än idag har vi i vårt köksskåp fyra muggar från Järnvägsmuseet med charmiga, åldersstigna tågskyltstexter, att roa våra gäster med. Ja, ni kan se själva här nedan.

För att inte tala om den där tröjan med det underbara mottot ”Var inte alltför optimistisk – ljuset i tunneln kan vara ett tåg”. Ett citat som tillskrivs Kafka, och nu tror jag inte att han har sagt det, men det är roligt oavsett vem som har sagt det.
Eller den klassiska gamla järnvägskartan från 1980-talet, som jag alltjämt har uppsatt på dörren till mitt arbetsrum … nej, jag skulle nog aldrig komma till slutet om jag gav mig på att räkna upp allt härligt järnvägsrelaterat krimskrams man kan komma över i Järnvägsmuseets butik.

Sammanfattat så är Järnvägsmuseet ett fantastiskt ställe, och jag har en känsla av att jag fortfarande inte har upptäckt allt heller, särskilt inte i utomhusdelen, trots mina många besök.
”Släpp ut mig!” säger den inspärrade fången i fängelsevagnen, men från Järnvägsmuseet i Gävle har jag då ingen större lust att bli utsläppt.


Samtliga delar i denna serie:
Tågminnen – 1. Inledning och ett första nostalgiutbrott
Tågminnen – 2. När jag blev förolämpad av en skäggig biljettförsäljare
Tågminnen – 3. Ett litet okänt tåg ut på mossen
Tågminnen – 4. En strandsatt elvaåring i Nässjö
Tågminnen – 5. Ett kristet ungdomsgäng som skämde ut sig
Tågminnen – 6. Den godaste koppen kaffe
Tågminnen – 7. Smalt spår till vik i väster
Tågminnen – 8. Släpp ut mig! Eller också inte
Tågminnen – 9. Avslutning: Vrålande passpoliser, tomtegubbar och långa ortnamn

Tågminnen – 7. Smalt spår till vik i väster

”Vi reser mot söder, mot öster. Från resmålet går smalt spår till vik i väster.”
Det var en ledtråd i På Spåret en gång för många år sedan, som av någon anledning har satt sig i minnet på mig. Resmålet i fråga var Växjö (för ”öster” syftade ju självklart på fotbollslaget Öster) och det smala spåret var smalspåret Växjö-Västervik.
Detta smalspår är långt ifrån det enda som har funnits i Sverige, men det var det som levde kvar längst med persontrafik, och detta på en sträcka som i sin helhet är rätt så lång. Följaktligen har smalspåret Växjö-Västervik fått en alldeles särskild status i de svenska järnvägsälskarnas medvetande: som en Inlandsbana för Småland. Ibland räcker det att bara säga Smalspåret, med stort S, för att alla ska fatta att det är smalspåret Växjö-Västervik man menar.

Tyvärr – och här säger jag tyvärr med riktigt kraftig och indignerad betoning – så finns inte Smalspåret kvar i sin gamla form. Den reguljära trafiken lades ner i augusti 1984. Själva spåret låg kvar ett tag till, så när Ingvar Oldsberg läste upp den där ledtråden i På Spåret 1990 gick det fortfarande hela vägen från Växjö till Västervik, med turist- och museitrafik på vissa av sträckorna. Men i början av 2000-talet kom dödsstöten för den oavbrutna sträckningen, för då revs rälsen upp mellan Växjö och Åseda. Ett övergrepp och ett kulturbrott utan like, skulle jag vilja säga. Även om resten av spåret mellan Åseda och Västervik har klarat sig, och det bedrivs turisttrafik och dressincykling där, så är kulturminnet Växjö-Västervik som helhet betraktat förstört.
Jag är åtminstone tacksam att jag har fått åka på Smalspåret, inte bara en utan två gånger, medan det ännu hade reguljär trafik. Nu var det visserligen inte på hela sträckan jag åkte – den bit som aldrig kom med var faktiskt just den där mellan Växjö och Åseda som är borta nu. Men det är ändå trevligt att ha rest den övriga delen under tiden innan SJ dödade ytterligare en del av sig själv.

Båda mina turer på Smalspåret ägde rum på sommaren 1984, strax innan trafiken skulle läggas ner. Det var ingen tillfällighet att det blev just då. Jag har läst att när beslutet väl tagits om Smalspårets nedläggning, så sköt resandet i höjden rejält, då en massa folk ville passa på att åka en sista gång innan det var för sent.
Så tänkte även min morbror och hans dåvarande sambo; de bestämde sig för att åka Smalspåret i juni 1984 och i samband med detta tälta en natt på en camping. Och det blev bestämt att de skulle ta med mig, som var sex år vid detta tillfälle, och även min lillebror som var fyra. Det var en av de första gångerna jag var iväg på en resa utan mamma och pappa, och det var därför ganska spännande i sig.
Även på den här tiden bodde vi i trakten runt Vetlanda, vid detta tillfälle i Ekenässjön. Första etappen på resan blev därifrån med motorvagnståget ner till Åseda (inte heller den resan går att göra nu för tiden, ska sägas, då trafiken mellan Vetlanda och Åseda också den har upphört). I Åseda bytte vi till rälsbussen som gick på själva Smalspåret, och med den rälsbussen for vi mot nordost genom det småländska landskapet: förbi Virserum, Målilla och Hultsfred innan vi till slut var framme i Västervik.

Som synes var detta egentligen inte något stort reseprojekt alls, och det var verkligen inga stora orter vi passerade och besökte – men för mig var det ett äventyr. Jag har varit intresserad av geografi och resor och att se mig omkring överallt, helst tågvägen, ända sedan spädbarnsåldern … det kommer man helt enkelt inte ifrån. Och eftersom jag var bosatt på en liten ort, och själv inte var så gammal, så var varje ny ort jag kom till spännande och sevärd och varje nytt tåg ett tekniskt underverk. Färden på Smalspåret kändes för mig lång och innehållsrik fast den bara varade ett par timmar, och de småländska byarna och samhällena var i mina ögon metropoler fast de för en storstadsbo hade framstått som fullständigt bedrövliga byhålor. (Byhålor förresten … häromåret skrev jag en text här på bloggen om att en ort egentligen aldrig kan bli en byhåla så länge den har tåg som stannar; det inlägget får ni gärna läsa om ni vill!)

Med detta i åtanke är det inte så konstigt att jag har bevarat den där lilla smalspårsresan som ett av mina bästa tågminnen. Många detaljer från den har fastnat. Som när vi befann oss på stationen i Åseda och väntade på tåget mot Västervik; vi gick och tittade på spårkorset där den normalspåriga järnvägen och smalspåret gick över varandra, och sedan köpte vi resgodis och reslektyr och vykort i kiosken på stationen, och medan vi fortsatte väntan läste jag en Kalle Anka-tidning stående, eftersom jag inte kunde vänta tills vi satt oss på tåget.

Men här har vi kommit ombord på tåget och jag läser sittande! Foto som min morbror tog. Skåda mitt sexåriga jag.
När vi sedan var på smalspårståget var det en sådan där mysig ljusgul och orange rälsbuss (den modellen som kallas YP-rälsbuss) och det var trivsamt att sitta där och snaska på Hubba Bubba-tuggummin med citronsmak och samtidigt titta dels i Kalle Anka-tidningen, dels ut genom fönstret, dels på vykorten vi köpt: ett av dem var ett särskilt vykort just från Smalspåret och det föreställde några av stationerna/hållplatserna längs sträckan. Än idag, om jag blundar och tänker efter, känner jag smaken av citrontuggummi och ser den gula färgen på Hubba Bubba-paketet (och på tåget) samtidigt som jag också ser stationer som Evedal och Virserum på vykortet.

Allt eftersom resan fortsatte blev det fler bilder: jag spärrade upp ögonen när vi närmade oss Virserum och samhället i fråga långt i förväg blev synligt på andra sidan av en sjö (det tyckte jag var otroligt vackert), och jag spärrade upp ögonen ännu mer när vi var framme i Västervik och jag såg den mäktiga, knallröda, nygotiska S:t Petri kyrka i närheten av stationen. Som sagt, jag kunde bli imponerad av minsta lilla på den tiden.

Också från samma resa: två stycken YP-ekipage på stationen i Hultsfred.
Sedan var smalspårsresan alltså slut, men jag fick faktiskt en till samma sommar, då jag åkte Smalspåret med ett annat sällskap i augusti. Den turen blev inte lika lång, då vi inte åkte längre än Målilla-Västervik. Men jag är tacksam för den också.
Efter de där resorna har det som bekant gått utför inte bara med Hubba Bubba (som slutade med citronsmak på sina tuggummin) utan också med Smalspåret. Småland är över huvud taget hårt drabbat av fenomenet med nedlagda och upprivna järnvägar (det har funnits fler småländska sträckor som jag åkte med förtjusning som barn och sedan fått se försvinna), och upprivningen av rälsen på sträckan Växjö-Åseda är värst av allt: det är en av de saker som gör mig riktigt arg. De hänsynslösa klåpare på Växjö och Uppvidinge kommuner som tog detta vansinniga beslut, helt i strid med all känsla för kultur-, natur-, miljö-, kommunikations- och människovärde, borde egentligen ställas mot väggen på något sätt. Och rälsen läggas tillbaka igen, men det är väl knappast möjligt.
Jag kan åtminstone glädja mig åt att Smalspåret lever kvar på de andra sträckorna, i synnerhet Hultsfred-Västervik där det går ganska regelbundna turisttåg, och Åseda-Virserum där det också finns sådan verksamhet. Jag skulle mycket gärna resa tillbaka till mitt gamla Småland och pröva på att resa där igen (när det nu har gått 35 år sedan sist så kan det vara på tiden). Nog för att det allra roligaste skulle vara om det verkligen började gå riktig, reguljär trafik på Smalspåret igen, men det är heller inget fel med turisttrafik driven av engagerade eldsjälar.

Tills jag återkommer till Smalspåret får jag nöja mig med att luta mig tillbaka och minnas gula tuggummin och en röd nygotisk kyrka och gula rälsbussar på ett smalt spår till vik i väster.
(Undrar om det är på grund av de här minnena som jag har rött och gult som mina älsklingsfärger?)


Samtliga delar i denna serie:
Tågminnen – 1. Inledning och ett första nostalgiutbrott
Tågminnen – 2. När jag blev förolämpad av en skäggig biljettförsäljare
Tågminnen – 3. Ett litet okänt tåg ut på mossen
Tågminnen – 4. En strandsatt elvaåring i Nässjö
Tågminnen – 5. Ett kristet ungdomsgäng som skämde ut sig
Tågminnen – 6. Den godaste koppen kaffe
Tågminnen – 7. Smalt spår till vik i väster
Tågminnen – 8. Släpp ut mig! Eller också inte
Tågminnen – 9. Avslutning: Vrålande passpoliser, tomtegubbar och långa ortnamn

Tågminnen – 6. Den godaste koppen kaffe

Det här inlägget blir nog minst lika mycket en hyllning till kaffe som till tåg, men det är i sin ordning, för en angenäm sak som tåg kan ju mycket väl förknippas med andra angenäma saker som exempelvis kaffe.

För att ta del av denna episod ska vi förflytta oss västerut – långt västerut. Närmare bestämt till Kanada. Där vistades jag 1998–1999, då jag var ung vuxen och tog ett sabbatsår från studierna för att istället åka över till Nordamerika och pröva på att jobba som volontär i en kanadensisk anglikansk kristen församling i Charlottetown på Prince Edward Island, vid Atlantkusten.
I april 1999 lämnade jag tillfälligt det där volontärjobbet och åkte iväg för att upptäcka Kanada på egen hand ett par veckor. Detta kunde jag göra med tåg, till min stora förtjusning. Kanadas statliga tågbolag VIA Rail hade ett slags tågluffarkort som jag införskaffade och kunde resa omkring med.

Kanada är verkligen osannolikt stort. För en tågresenär som vill resa långt i ett sträck är naturligtvis Transsibiriska järnvägen i Ryssland den allra största drömmen, men att korsa Kanada får nog ändå sägas vara det projekt som kommer tvåa. Det går inte att resa utan byte från den ena kusten till den andra, men det man kan göra är att börja i Halifax i Nova Scotia, vid Atlanten, och därifrån ta nattåget till Montreal. Från Montreal fortsätter man sedan med ett ”vanligt” tåg till Toronto (just den biten är förhållandevis kort, tar bara några timmar) och i Toronto börjar sedan det riktiga äventyret: därifrån går nämligen ”The Canadian” som kör hela vägen från Toronto till Vancouver vid Stilla havet.
Jag för min del reste inte hela denna sträcka, utan jag började i Moncton i New Brunswick (närmaste järnvägsstation från Prince Edward Island) och slutade i Edmonton i Alberta, före Klippiga bergen. Varefter jag åkte tillbaka igen precis samma väg. Men även detta var en resa som hette duga, särskilt då den där långa biten med The Canadian mellan Toronto och Edmonton. Den tog två dygn: jag startade i Toronto vid elvatiden och sedan var jag framme i Edmonton frampå eftermiddagen två dagar senare.

Foto från ett av uppehållen på resan: The Canadian har stannat i den gudsförgätna lilla staden Sioux Lookout, i västra Ontario. Tåget gjorde en längre paus där så man kunde gå ut och sträcka på benen och fotografera.
En resa med The Canadian mellan Toronto och Edmonton är lång och maklig – och hisnande, sett till de enorma vildmarker tåget rullar igenom. Jag har aldrig varit med om maken till ödslighet och aldrig sett ställen som så till den grad legat ”in the middle of nowhere”. Känslan är mäktig till exempel på prärien i Saskatchewan, men särskilt stark är den när man reser genom Ontario (den mycket stora provinsen som Toronto ligger i utkanten av). Där är det skog. Skog och skog och skog. Men det blir inte enformigt, snarare blir man hänförd av att det bara kan finnas så mycket vild skog som aldrig tar slut. Bara en sådan sak som att jag vid ett tillfälle under resan, när tåget körde över en myr, tittade ut och såg en stor svart björnhona med två ungar som klättrade på en kal trädstam mitt på myren. Då kändes det att jag var mitt ute i den vilda, orörda natur där människan aldrig satt sin fot, förutom att järnvägen gick där.
Särskilt trevligt var det att avnjuta utsikten uppifrån ”The Domecar”. Det är en särskild vagn i The Canadian där man kan gå upp för en liten trappa och slå sig ner i en välvd plexiglaskupa som sticker upp ovanför resten av vagnstaket. Från den kupan får man mycket bättre utblick åt alla håll, både över tåget och järnvägen och landskapet den går igenom, och man kan växla en del ord med andra passagerare som kommer upp i kupan i samma ärende. Kan vara mycket trivsamt.

Foto från ett av mina många besök i The Domecar.
Nu fanns det även nackdelar med att resa med The Canadian. Bland annat att tågen väldigt lätt blev försenade – och inte bara en liten stund, utan förseningarna kunde komma upp i många timmar. Även om man som tågpassagerare försökte ha en sorglös syn på livet och resandet, så kunde det inte hjälpas att man blev något irriterad efter ett tag när vi kom mer och mer efter tidtabellen. (Jag fick uppfattningen att förseningarna allt som oftast berodde på att The Canadian måste stanna och invänta möten med godståg, som kunde dröja länge innan de kom eftersom det ofta var flera mil mellan mötesplatserna.)
En annan nackdel just för mig, när jag åkte den där sträckan 1999, var att man blev väldigt mosig av att sova ombord. Givetvis finns det sovvagnskupéer på The Canadian, men sådan lyx kunde jag inte kosta på mig, utan jag hade en vanlig sittplats och den kurade jag ihop mig på i halvliggande ställning när natten kom och det var dags att försöka få lite sömn. Det säger sig självt att det inte gick jättebra att sova då. Särskilt inte med tanke på att jag var fixerad vid det där med hur bra tåget höll tiden, och därför mer eller mindre vaknade till varje gång vi stod still, och inte kunde somna om förrän vi rörde på oss igen. Då blev sömnen helt sönderhackad. (Jag har faktiskt alltid svårt att sova på tåg när tåget inte rör sig – åtminstone i sittvagn och liggvagn, jag vet inte hur det skulle gå i en sovkupé för det har jag inte testat.)

En av mina morgnar ombord på The Canadian vaknade jag till i den arla morgonstunden efter just en sådan natt med obefintlig sömn, och kände mig inte direkt i toppform. Akut känsla av ofräschhet och smutsighet. Skrynkliga kläder. Tilltufsat hår. Torra ögon … jag hade visserligen tagit ut kontaktlinserna innan jag skulle sova, men det kändes inte som jag precis såg världen med klar blick ens efter att jag satt in dem igen. Ganska hungrig. Och så den där lätta frustrationen när jag kollade i tidtabellen och såg att vi inte kört in förseningen. Man kan vakna på bättre humör.
Men jag kom på att något som nog skulle smaka ganska gott nu, det vore allt en kopp kaffe. Jag brukade inte dricka kaffe regelbundet på den tiden, men jag hade inget emot drycken i fråga heller, och dess uppiggande egenskaper var jag ju väl medveten om. Och det borde väl vara öppet i restaurangvagnen nu …?
Jag reste mig och vinglade iväg dit, och mycket riktigt, restaurangvagnen var öppen. Där inhandlade jag en mycket enkel frukost: en skinkmacka av något slag, och så en dos rykande varmt svart kaffe i en pappersmugg med piplock. (”Black, please”, fick jag betona för expediten; i Kanada var det många som blev förvånade över att jag inte ville ha socker eller mjölk i mitt kaffe, men en riktig svensk dricker sitt kaffe svart!)

Med detta till hands gick jag upp i The Domecar-kupan. Jag var ensam där, det var som sagt fortfarande rätt tidigt på morgonen. Men ljusnat hade det gjort. Och där satt jag med kaffe och skinkmacka och tittade ut över Ontarios ändlösa skogar. Över raden av tågvagnar: en lång kedja av silvergrå vagnstak som arbetade sig fram mellan granar och tallar. Loket som gav ifrån sig ett tutande längst fram. Trädstammar och gläntor och tjärnar och skiftande färger i grönt och grått och blått bakom slöjorna av vit dimma. En och annan fågel – kanske en typisk kanadensisk lom? – som flög över himlen. Vårmorgon i Kanadas vildmark.
Jag är inte morgonmänniska, men den morgonen på tåget var faktiskt vacker.
Och så det där kaffet.

Inte för att det nu rent objektivt sett var av särskilt bra kvalitet. Det var knappast något hembryggt från Gevalia, utan mer någon blandning som rörts ihop i all hast där nere i restaurangvagnen. Men i det tillstånd jag befann mig kändes det som den ljuvaste injektion av liv och hälsa … ja, piggade upp och stärkte, det gjorde allt det kaffet. Tillsammans med skinkmackan, som också den smakade ovanligt läckert fastän den nog var bredd med föga inspiration. Det var helt enkelt den godaste koppen kaffe jag druckit i livet. Därför att det var den mest välbehövliga och efterlängtade – då slog dess välgörande verkan över mig som en himmelsk het mirakulös våg.
Min morgonsurhet, mosighet och irritation över tågets försening rann nu långsamt av mig; de sköljdes bort av livets porlande svarta dryck som renade mitt sinne. Jag kunde verkligen se morgonen klarare efter att ha förtärt denna enkla, men ack så helbrägdagörande, frukost.
Efter denna njutning i The Domecar var jag helt klart redo för en ny dag ombord på tåget, förseningar eller inte.

Jag tror att det faktiskt var denna upplevelse som en gång för alla gjorde mig ytterligt positivt inställd till kaffe, och på sikt fick mig att ta för vana att dricka kaffe varje morgon. Sådana där förnimmelser av harmoni med naturen och koffeinet lämnar ingen oberörd.
Jag har inte heller blivit negativ till tågresande bara för att The Canadian till slut blev sex timmar försenat till Toronto. Jag återkommer gärna till Kanada någon gång och gör en komplett resa tvärs över: från Halifax till Vancouver. För att inte tala om att jag gärna prövar på Transsibiriska från Moskva till Vladivostok. De har säkert gott kaffe i Ryssland också.
Även om jag har svårt att tro att någon kaffekopp kan kännas som en uppfriskande njutning så till den grad som den där muggen kaffe gjorde uppe i The Domecar en aprilmorgon.


Samtliga delar i denna serie:
Tågminnen – 1. Inledning och ett första nostalgiutbrott
Tågminnen – 2. När jag blev förolämpad av en skäggig biljettförsäljare
Tågminnen – 3. Ett litet okänt tåg ut på mossen
Tågminnen – 4. En strandsatt elvaåring i Nässjö
Tågminnen – 5. Ett kristet ungdomsgäng som skämde ut sig
Tågminnen – 6. Den godaste koppen kaffe
Tågminnen – 7. Smalt spår till vik i väster
Tågminnen – 8. Släpp ut mig! Eller också inte
Tågminnen – 9. Avslutning: Vrålande passpoliser, tomtegubbar och långa ortnamn

Idoler som är otrevliga – vad gör man?

Johnny Depp har anklagats för misshandel. Pablo Picasso var en destruktiv personlighet med dålig kvinnosyn. Richard Wagner var ökänd för sin antisemitism. ”Kulturprofilen” känner vi alla till vid det här laget. Precis nyligen kom det en dokumentär med uppgifter om vad Michael Jackson egentligen hade på sitt samvete, och nu senast har det talats om den ej namngivne skådespelaren som misshandlade Josefin Nilsson.
Sedan har vi Woody Allen, Bill Cosby, Roman Polanski, Phil Spector … det finns säkerligen många fler exempel, och för vissa utlöser det en moralisk konflikt. För vad gör man om en konstnär av något slag som man gillar (skådespelare, musiker, författare, målare eller vad det nu kan vara) visar sig vara en allt annat än trevlig person?

Frågan ställdes i en lång och intressant artikel som jag läste redan för några veckor sedan, och jag har tidvis funderat på den även vid andra tillfällen.
I artikeln finns det lyckligtvis ingen förmanande slutsats om att det skulle vara ens ”plikt” att omedelbart låta bli att gilla en idol så snart man får reda på att han är otrevlig, men det finns ett långt resonemang om olika faktorer som kan spela in. Eftersom det redan skrivits där tänker jag inte själv bli lika grundlig och ta upp samma saker, men ett par av de frågor som nämns är ”kommer personens destruktivitet fram även i hans verk?” och ”kan jag verkligen stödja personen genom att fortsätta betala för hans verk?”
Och grundfrågan som bemöts är egentligen denna: ”ska man göra skillnad på en persons konstnärliga verk och hans privatliv?”

Det jag själv i grunden anser är att det kan man visst göra. När jag drabbas av sådana här dilemman brukar min inställning vara just att det inte spelar någon roll vad en konstnär gör i det privata så länge det inte märks i verket. Om jag inte hade den synen så skulle det vara ganska mycket jag måste rensa ut ur mina bok- och filmhyllor och från mitt Spotify. För det finns ärligt talat ganska många konstnärer som haft tveksamma ting för sig; inte nödvändigtvis kvinnomisshandel och övergrepp, men väl annat ”syndigt” leverne, och droger, och annan brottslighet, och konstiga religiösa vanor, och befängda åsikter. Det gäller inte bara konstnärer för den delen. Martin Luther till exempel är en person som verkligen inte bara hade angenäma åsikter men som ändå av många anses som en bra religiös förebild.
Men för att återgå till konstnärerna så kan jag ärligt talat ofta se mellan fingrarna även när det negativa faktiskt kommer fram i konstnärens verk, som Beatles droginfluerade psykedeliska låtar. Mest för att jag vet att ingen människa är perfekt ändå, så jag kan inte begära oklanderlighet. Jag betraktar liksom konstnären och det konstnärliga verket utifrån och väljer att ta till mig de delar jag gillar och bortse från resten.
Naturligtvis blir ju detta lite svårare när det gäller så konkret obehagliga saker som misshandel av kvinnor eller övergrepp mot barn, eller nazistiska sympatier. Kan man vara lika oberörd då?
Troligen inte, men några saker tycker jag fortfarande spelar in innan man avgör.

1. Tid och tillfälle. I artikeln jag länkade till nämns Johnny Depp och ”Edward Scissorhands” – författaren funderar på om hon alls kan ha den bland sina favoritfilmer efter att Depp begått misshandel. Som jag ser det kan man väl visst ha det, för även om Depp gjort detta på senare år är det väl inte alls säkert att han höll på med sådant när ”Edward Scissorhands” spelades in 1990, så varför låta även den filmen påverkas av synen på honom? Det finns även andra konstnärer/profiler som först varit bra men sedan ballat ur – och tvärtom, sådana som varit rötägg först men sedan blivit bättre föredömen. Hur bedömer man folk och det de gör sett till deras livsgärning som helhet och perioderna i deras liv?
2. Det där med pengarna är klurigt – om jag t.ex. betalar för att gå och se en nyutkommen film med en otrevlig skådespelare, så får han indirekt pengar av mig och kan kanske fortsätta leva sitt otrevliga liv med hjälp av de pengarna. Vill jag bidra till detta? En knepig fråga där man faktiskt blir tvungen att känna efter själv med ett aktivt samvete, men naturligtvis blir det betydligt lättare när konstnären är död (då spelar det ju ingen roll längre) eller när man redan ovetande har betalat för en DVD eller CD (för då är eventuell skada ändå redan skedd).
3. Eftersom det enligt min åsikt inte finns någon människa som är syndfri, borde man kanske inte döma ut otrevliga konstnärer alltför lätt. Här kan det hända att jag framstår som djävulens advokat, men man kan jämföra med hur det skulle vara om någon mycket nära anhörig begick ett hemskt brott. Jag skulle självklart bli förfärad och ledsen och besviken då, men skulle jag överge och sluta älska personen och glömma allt det positiva hen har gjort? Nej, det vet jag faktiskt att jag inte skulle, och egentligen borde då samma sak gälla för det man gillar i konstens värld; det går inte att bara ändra inställning hux flux, det blir fördömande på ett nästan grymt sätt.
4. Framför allt tycker jag man får akta sig för att skriva folk på näsan vad och vem de ska gilla, och upplysa dem på något akademiskt eller objektivt sätt att ”det är inte särskilt lämpligt att du gillar det där”. Gäller även om man säger det till sig själv! Personlig smak är nästan en integritetsgrej, en del av personligheten som det nog inte är nyttigt att undertrycka. Det skrev jag om i ett annat blogginlägg förra året.

Själv har jag alltså överseende med mycket i mina ”idolers” privatliv. Men helt oberörd är man ju inte alltid ... jag har t.ex. numera betydligt svårare att läsa Tintinboken ”Den mystiska stjärnan” efter att jag blev upplyst om judekarikatyrerna i den, och jag kan inte höra Gary Glitters låt ”Rock and Roll Part 2” i filmen ”The Full Monty” utan att tänka på att karln sitter inne för övergrepp mot barn. I det senare fallet vill jag inte ens lyssna på låten på Spotify (trots att den är bra) eftersom det skulle ge Gary Glitter pengar. Så visst kan man känna sig negativ till verk av en konstnär som gjort något otrevligt. Det kan till och med bli så, så småningom, att man blir så negativ att man ändrar attityd helt och hållet och tar fullständigt avstånd till slut. Det är i så fall helt okej. Men det viktiga är att det fortfarande ska vara med ens egna känslor: det ska inte vara till följd av påverkan från någon annan, och det behöver inte heller komma tvärt som en plikt utan kan snarare få växa fram gradvis.

En annan sak som inte funkar, hur gärna man än vill, är att helt radera ut en otrevlig person ur historieskrivningen. Även om Picasso nu var destruktiv och slog sin fru, så går det likväl inte att bortse från att han haft en väldig inverkan på konsten och påverkat många, många andra som kom efter. Det kan liksom inte hjälpas – och likadant är det nog med vissa profiler i nutidshistorien som t.ex. Michael Jackson; de har onekligen gjort avtryck, och därför kan man inte utplåna dem ur kulturen, trots det negativa de har gjort.
När det gäller Michael Jackson så finns det dock även en annan aspekt som måste nämnas, ett motsatt dike: nämligen fenomenet att som fan inta försvarsställning och skydda sin idol nästan in absurdum. Det har jag lagt märke till att många Michael Jackson-fans gör: de försöker blåneka till alla anklagelser i den där dokumentären på Jacksons vägnar. Sådant beteende tror jag inte heller är så nyttigt – då är det bättre att konfronteras med sanningen och känna efter vad man tänker efter det (fast utan tvång som sagt). Jag har själv gjort just det med Tintin och Hergé och den senares tveksamma förflutna.

Sammanfattning av min åsikt om detta:
Man behöver inte ta omedelbart avstånd från en otrevlig konstnär, det ska ingen behöva känna sig pressad till.
Däremot kan man mycket väl göra det när man väl har ”bearbetat”.
Det där är helt upp till var och en, i varje enskilt fall.
Och man kan lägga på minnet att ingen människa är syndfri.

P.S. En sista observation och ett intressant exempel är filmen ”Chocolat”, som jag såg om precis häromdagen. Den handlar delvis om kvinnomisshandel, och är på så sätt ganska viktig. Lena Olin, som spelar den misshandlade kvinnliga karaktären, har enligt uppgift själv varit utsatt för just detta. Men: samtidigt medverkar i filmen även Johnny Depp, som enligt uppgift har varit förövare – och en av filmens producenter är till råga på allt Harvey Weinstein, vars illdåd mot kvinnor uppmärksammades under #metoo.
Med detta i åtanke, ska man se på ”Chocolat” eller ska man avlägsna den ur sin filmhylla? Något att klura på!

Tågminnen – 5. Ett kristet ungdomsgäng som skämde ut sig

Ibland är det kul att vara lite pinsam när man är ute och åker tåg. Åtminstone när man reser tillsammans med ett gäng goda vänner som är lika knasiga som en själv, och åtminstone när man är tonåring.
Det bästa exemplet på när jag har skämt ut mig under en tågresa tillsammans med kompisar, det är en färd till Uppsala i augusti 1995. Den gången var vi en ungdomlig skara som verkligen uppträdde spontant och högljutt på tåget, och det festligaste var att vi faktiskt var på väg till något så synbart allvarligt som en kristen konferens – något som inte direkt märktes på vårt uppträdande!

Tillställningen vi skulle till i Uppsala var något som kallades för ”aKF:s kyrkodagar”, och vi som nu gjorde sällskap med varandra dit var några ur det unga gardet där på kyrkodagarna, kan man säga. Vi kom allesammans från Småland och var nästan alla konfirmerade på Hjelmserydsstiftelsen, som är en högkyrkligt kristen lägergård: ungdomar som konfirmeras där tenderar att lära känna varandra rätt bra och även återkomma under flera år efteråt och lära känna ännu fler ungdomar som kommer dit. Nu var vi sju stycken i åldrarna 15–18 från detta ”Hjelmserydsgäng”, fyra tjejer och tre killar, som åkte nerifrån Småland med ett Inter City-tåg mot Uppsala och som lyckats se till att vi fått platser i samma tågsalong allihop.
Ordet ”högkyrklig” kanske klingar rätt negativt i mångas öron, med associationer till kvinnoprästmotståndare och sådant (det är dock inte samma sak), men jag kan försäkra att de flesta högkyrkliga ingalunda är några strama och stela mörkermän utan tvärtom kan vara väldigt humoristiska och uppsluppna typer. Det fick våra medpassagerare på tåget vid det här tillfället verkligen erfara.

Att vi var sju likasinnade kristna ungdomar (fem av oss var dessutom prästbarn) var bara det tillräckligt för att vi under hela tågresan från Småland upp till Stockholm skulle prata med varandra nästan oavbrutet, och skratta väldigt högt, gång på gång, tills ljudvolymen blev uppskruvad till max. Det räckte säkerligen för att skrämma bort alla som haft förväntningar på en tyst salong.
Men värre skulle det bli. En av oss sju som var med var (och är) väldigt musikalisk och brukade för det mesta ha sin gitarr med sig, och det hade han nu också. Han hade även något av en oanständig ådra i sig (i själva verket var han nog ett snäpp mindre andäktig än högkyrkliga i gemen …) och hade därför inget emot att sjunga snuskiga visor med gitarrkomp – helt klart för att underhålla och chockera med flit och få upp stämningen i vårt gäng där på tåget ännu mer. Jag minns särskilt en låt som han skränade riktigt ordentligt, samtidigt som vi andra sex skrattade generat och övervann våra hämningar och sjöng med. Refrängen gick så här:
”Swing your balls to your partner, your ass against the wall – if you never get fucked on a Saturday night, you’ll never get fucked at all!”
Med en massa tämligen ekivoka verser till.
Det är närmare bestämt något slags skotsk dryckesvisa som heter ”The Ball of Kerrymuir” och som inte är helt rumsren, som synes … men just då kändes det verkligen otroligt kul att vi skämde ut oss så till den grad när vår gitarristkompis ledde oss i oanständig ”allsång” till den texten. De andra resenärerna på tåget måste verkligen ha fått underhållning som hette duga, och jag undrar om de insåg att vi var ett kristet ungdomsgäng.

Ja, hur kom det sig då att vi som var kristna och till råga på allt högkyrkliga kunde sjunga så? Det kan man ju undra, men då borde man kanske ta och göra upp med sina fördomar. För självklart kan även kristna vara spontana och uppsluppna ibland och unna sig sådant som snuskig humor! Jag skulle till och med vilja påstå att det kan finnas tillfällen då prästbarn och andra kristna är mer benägna att släppa loss än andra, just när de kommer i sällskap med varandra – för att de jämt dras med fördomar och stereotyper när de är med sina vanliga kompisar, och därför passar på att släppa hämningarna och tänja på gränserna lite när de är ihop med likasinnade. (Fast utan att gå över gränsen för mycket förstås!) Jag har observerat samma fenomen även andra gånger, hos såväl ungdomar som vuxna.
Roligt var det i alla fall, och en tågupplevelse att minnas. Jag ska också påpeka att vi trots vår högljuddhet faktiskt ändå var i någon mån hänsynsfulla; vid något tillfälle vände vi oss faktiskt till passagerarna som satt närmast oss, och sade ”säg till om vi stör för mycket”, men då fick vi ett glatt svar att det inte gjorde någonting utan bara var roligt. Så vårt glada humör kanske smittade av sig på hela vagnen. Då fick det vara värt att vi också var snuskiga och oanständiga.

När vi sedan kom fram till Uppsala efter avslutad tågresa fortsatte vi för den delen att spontant skämma ut oss på offentlig plats. Vi skulle bli mötta på Uppsala Central av en annan av våra ”Hjelmserydskompisar”, som bodde i stan, och när vi klev av tåget såg vi inte till den kompisen någonstans. Då sade vi genast till varandra att ”vi går inte och letar rätt på honom, vi lockar hit honom med psalmsång!”
För min bror var också med i sällskapet och han hade just då för vana att ofta humoristiskt påminna alla i gänget om att han hade en psalmbok i fickformat, som han bar med sig överallt. ”Jag äger en Psalmbok I Fickformat”, brukade han säga med viktig stämma. Det sade han nu också, och drog upp sin Psalmbok I Fickformat, och så satte vi igång att sjunga psalm allihop där på tågperrongen i Uppsala. Psalmen i fråga blev den som då också (på ploj) var brorsans favoritpsalm, nämligen nummer 23 i psalmboken, ”Tack Gode Gud för allt som finns”. Vilket är samma psalm som Mr Bean sjunger i den där sketchen där han går i kyrkan. Den med ”halleluuu-jaaa, halleluuu-jaaa”.

Den sjöng vi, vers efter vers, ända tills vår kompis som skulle möta oss dök upp och såg något generad ut och sade något i stil med att ”jag visste väl att det var ni”. Han hade hört våra psalmsjungande röster på långt håll redan från andra sidan stationsbyggnaden, och begrep genast att knappast några andra än ett gäng Hjelmserydare skulle stå och sjunga ”halleluja, halleluja” på Uppsala station.
Även där skämde vi alltså ut oss i järnvägsmiljö. Fast i det fallet märktes det åtminstone att vi var just kristna och högkyrkliga … även om den spontana och uppsluppna humorn fortfarande var densamma som när vi sjöng ”The Ball of Kerrymuir”.

Sedan var vi på kyrkodagarna i Uppsala hela helgen och lyssnade på föredrag och minglade med biskop Bertil Gärtner och bar kors och ljus i procession i domkyrkan och nattsuddade på vårt logement hela nätterna utan att sova … och när vi skulle hem igen med tåget var vi för trötta för att skämma ut oss, men ett litet skämt till blev det som avslutning. Just på den resan fanns det en resenärsenkät att fylla i ombord på tåget, där man som passagerare fick svara på SJ:s frågor, och en av kompisarna i gänget fyllde i den enkäten, och när hon skulle välja ett svarsalternativ på frågan om i vilket syfte hon reste, så var ett av de alternativen ”Mässor, utställningar etc.”, och det kryssade hon för.
”Ja, det är väl klart”, menade hon. ”Mässor är ju vad jag precis har varit på!”
Rimligtvis menade väl kanske inte SJ den sortens mässor i sin enkät … men man kan ju ändå inte påstå att det var fel svarat heller.
Sådan är högkyrkligt kristen spontan humor i tågmiljö.


Samtliga delar i denna serie:
Tågminnen – 1. Inledning och ett första nostalgiutbrott
Tågminnen – 2. När jag blev förolämpad av en skäggig biljettförsäljare
Tågminnen – 3. Ett litet okänt tåg ut på mossen
Tågminnen – 4. En strandsatt elvaåring i Nässjö
Tågminnen – 5. Ett kristet ungdomsgäng som skämde ut sig
Tågminnen – 6. Den godaste koppen kaffe
Tågminnen – 7. Smalt spår till vik i väster
Tågminnen – 8. Släpp ut mig! Eller också inte
Tågminnen – 9. Avslutning: Vrålande passpoliser, tomtegubbar och långa ortnamn

Tågminnen – 4. En strandsatt elvaåring i Nässjö

Det har hänt mig några gånger att jag på ett eller annat sätt blivit strandsatt någonstans under en tågresa, på grund av en missad anslutning eller annat missöde längs vägen.
Den händelse som satt sig mest i minnet på den fronten inträffade i februari 1990, då jag var elva år (nästan tolv). Då var jag ute på en resa som jag inte gjort förut, men jag kände på förhand att det var en utmaning som jag nog skulle klara – dock gick det inte riktigt som det var tänkt.
Utgångspunkten den gången var att det var sportlov och jag befann mig i Fagersta hos mina morföräldrar; det har jag berättat om i tågminne 1, att de bodde där och att jag ofta åkte dit från min småländska hemort Landsbro och hälsade på dem. Nu nalkades sportlovet sitt slut, det var sista lördagen, och jag skulle hem igen. Grejen var bara att jag den här gången inte skulle hem till Landsbro direkt, för där var det nämligen ingen hemma. Mamma och pappa befann sig med min yngre lillebror på en liten kryssningsresa till Helsingfors, och mina två andra syskon (min äldre lillebror och min lillasyster) var hos farmor och farfar. Dit skulle jag också, över en dag, tills mamma och pappa kom tillbaka för att hämta oss allihop på söndagkvällen.
Farmor och farfar bodde också i Småland, fast inte i Landsbro utan på ett annat ställe, nämligen i Berga. Den som kan sin järnvägskarta känner utan tvekan till Berga, då det trots sin litenhet är en järnvägsknut, ett par mil väster om Oskarshamn. Meningen var alltså att jag skulle åka från mormor och morfar i Fagersta till farmor och farfar i Berga. Förutom det vanliga bytet i Mjölby, som jag var van vid, så krävde den resan ett byte till – i Nässjö. Där skulle jag hoppa av tåget från Mjölby och hoppa på Länstrafikens motorvagnståg i riktning Oskarshamn som skulle ta mig direkt till Berga. (På den tiden gick det tåg direkt Nässjö-Oskarshamn, något som jag verkligen önskar att det gjorde nu också.)
Ja, sådan var planen, och jag tänkte att det skulle jag gå iland med trots att det var två byten istället för ett. I Nässjö skulle det ju bara vara att leta rätt på Oskarshamnståget och jag hade färdbiljett för hela sträckan till Berga.

Min tänkta resväg, från Fagersta i norr
via Mjölby och Nässjö till Berga i söder.
Så blev det lördag eftermiddag den där sista lördagen på sportlovet, och jag inledde resan. Biten från Fagersta till Mjölby gick bra, liksom bytet, och biten från Mjölby till Nässjö gick också bra. När tåget rullade in i Nässjö var klockan strax före sex, det hade blivit mörkt, och jag travade av tåget ut på perrongen och började spana efter skyltar för att se var mitt motorvagnståg mot Oskarshamn fanns någonstans. 18:15 skulle det gå.
Men där fanns inget Oskarshamnståg. Inte heller någon information om vilket spår det stod på. Jag såg över huvud taget ingen 18:15-tid lysa mot mig någonstans.
Jag började känna mig förvirrad, men gjorde vad som verkade förnuftigast att göra, nämligen att fråga någon. Strax intill stod två konduktörer (eller någon sorts SJ-personal var de i alla fall) och pratade med varandra. Jag gick fram till dem och frågade artigt om de visste från vilket spår 18:15-tåget mot Oskarshamn skulle gå. Och en av dem gav mig då det fullständigt fasansfulla svaret:
”Det tåget går inte idag. Det är lördag idag.”
Sedan fortsatte de prata, medan jag gick några steg därifrån och med stigande skräck insåg min belägenhet. Tåget mot Oskarshamn som jag (och i viss mån mamma) spanat in i tidtabellen i förväg, det gick alltså inte på lördagar. Förmodligen stod det ”M-F” eller möjligen ”M-F, S” i tidtabellen, och det hade vi missat. Visserligen hade jag en färdbiljett som gällde hela vägen till Oskarshamn, men eftersom den där sista sträckan Oskarshamn-Nässjö inte var en SJ-sträcka utan en länstrafikssträcka så var det ingen tid specificerad för den: biljetten gällde på vilket länstrafiktåg som helst helt enkelt. Därför hade jag inte märkt misstaget förrän nu.

Och vad skulle jag då göra nu? Där stod jag, elva år (nästan tolv), i vintermörkret på Nässjö station, och kände mig med ens bortkommen på ett sätt som jag inte längre trott att jag kunde bli, jag som var en så van tågresenär. Nu rasade med ens hela min välordnade tågvärld samman och jag satt ordentligt i klistret. Strandsatt i Nässjö. Hemorten Landsbro låg visserligen bara några mil därifrån, men där var ju som sagt ingen hemma och det var väl för övrigt klent med bussar dit också. Mamma och pappa var långt borta i Helsingfors, mormor och morfar i Fagersta hade jag lämnat bakom mig, och farmor och farfar i Berga kunde jag nu inte ta mig fram till.
I en modern tid hade jag naturligtvis bara plockat upp min mobil och ringt till farmor och farfar och beklagat mig, men det här var ju en omodern tid och någon mobil hade jag naturligtvis inte. För stunden kändes därför mitt läge minst sagt prekärt. Jag kände ingen i Nässjö, hade ingenstans att ta vägen. Vad gör en elvaåring i en sådan situation?
Jag började irra längs perrongen och visste inte vad jag skulle ta mig till, och tårarna började komma. Tänka klart och förnuftigt kunde jag plötsligt inte längre, jag vet inte ens riktigt vart jag styrde stegen.
Men min vilsenhet måste ha synts rätt ordentligt utanpå mig, för det dröjde inte länge förrän en vänlig röst frågade hur det var fatt. Det var inte någon från SJ utan en vanlig resenär, en snäll tant, som fått syn på mig. Tacksam över att någon ändå tog sig an mig lyckades jag halvsnyftande förklara min belägenhet, och den snälla tanten fattade med en gång. Hon föreslog att vi skulle gå in i väntsalen och prata med personalen, och jag följde spakt med och stod bredvid medan tanten förklarade för herrn i biljettluckan att jag tydligen blivit strandsatt.
Efter det gick det hela åt rätt håll. Biljettförsäljaren var också mycket vänlig och öppnade en dörr och släppte in mig på sitt kontor innanför luckan – det tyckte jag var rätt spännande, att få se hur det såg ut där inne – och där placerade han mig vid ett skrivbord med en telefon så jag kunde ringa upp farmor och farfar. När jag hörde farmors röst i luren brast det för mig och jag fick ett gråtanfall så att jag knappt kunde förklara vad som hänt, men farmor sade åt mig att ta det lugnt och att det skulle ordna sig, och jag lyckades samla mig. Sedan löste sig allt: farfar kom i luren och trots att det inte direkt är något kort avstånd mellan Nässjö och Berga sade han ögonblickligen att han skulle ta bilen och åka och hämta mig. Jag andades ut.
Jag minns att när jag lagt på luren och meddelade biljettförsäljaren att farfar skulle komma, så verkade han tycka det var onödigt att farfar körde hela vägen, ”din farfar är väl en gammal man …”, men jag försäkrade lillgammalt att ”nej då, han har inte fyllt sextio” (vilket han inte heller hade) och hade uppenbarligen ganska snabbt fått tillbaka min gamla självsäkerhet.
Sedan satt jag och väntade i drygt en och en halv timme i väntsalen där på Nässjö station, tills farfar dök upp; min lillebror var också med. En något tråkig väntan, men jag var i alla fall lättad över att ha klarat mig ur knipan.
Det som visade sig något förargligt var att ungefär samtidigt som farfar kom och hämtade mig där i Nässjö, så körde det faktiskt fram ett tåg som skulle gå till Oskarshamn. Det var alltså inte så att det inte gick något tåg alls den där kvällen – jag hade kunnat ta mig till Berga om jag väntat på nästa tåg, så att säga. (Min biljett gällde ju som sagt på vilket lokaltåg som helst.) Men jag tyckte ändå just då att det kändes skönast och tryggast att få åka med farfar, efter den smärre chock jag fått.

Välbekant vy för den som varit i Nässjö tågvägen.
Den där tillfälliga ”strandsättningen” i Nässjö är fortfarande en av de mest traumatiska upplevelser jag varit med om i tågväg. Även om den nu inte avskräckte mig från att fortsätta färdas med tåg – jag tycker mest bara att den gjorde mig en erfarenhet rikare.
I efterhand har jag tänkt på såväl mitt eget som andra personers beteende vid den där händelsen, och funderat på vad som hade kunnat göras annorlunda och hur saker och ting hade fungerat idag jämfört med 1990. När det gäller mig själv till exempel, hur hade jag gjort om det inte kommit någon snäll tant och hjälpt mig den där gången? Hade jag lyckats ta mig samman efter en stund och börjat fundera nyktert på saken och kanske själv tagit reda på att det skulle gå ett tåg knappt två timmar senare? Och då bara gått till en telefonautomat och ringt farmor och farfar och sagt att jag skulle bli försenad? Omöjligt är det inte att jag löst situationen på det sättet, men det är svårt att veta. Jag var trots allt bara elva år (nästan tolv), och då kan det hända att man tappar koncepterna, även om man har erfarenhet av att åka tåg ensam.
Jag funderar också på de där två konduktörerna som jag först frågade till råds. Borde inte de som SJ-personal egentligen ha reagerat på något sätt när ett vilset barn kom och frågade om ett tåg som inte fanns? Åtminstone försiktigt undrat: ”Ställer det till problem för dig?” Det hade nog varit bra om jag fått hjälp redan där.
Man kan också grubbla över det där med den snälla tanten. Vågar dagens barn lita på en främmande tant som kommer och frågar hur det är fatt, och följa med henne? Brukar å andra sidan vuxna komma sig för med att hjälpa vilsekomna barn tillrätta? Vilka ska de oskrivna reglerna vara för den saken? (Det går ju att ifrågasätta att jag följde med den snälla tanten … hon hade ju kunnat vara en mindre snäll tant.)
Vidare hade det idag med stor sannolikhet inte funnits någon tjänsteman i en biljettlucka som jag kunnat kontakta (jag har för mig att Nässjö station är obemannad). Så den möjligheten hade varit stängd idag. Å andra sidan hade jag idag alldeles garanterat varit försedd med en mobiltelefon, vilket hade underlättat kraftigt. Men den hade förstås kunnat vara urladdad, och även med mobil hade ju mitt läge varit opraktiskt.
I dagens läge är det kanske inte ens, trots mobilerna, särskilt många föräldrar som vågar släppa ut sina barn på järnvägarna som mina föräldrar och mor- och farföräldrar vågade med mig? Den dystra sanningen är ju att det faktiskt är större risk att man som resenär blir strandsatt idag, på grund av förseningar och missade anslutningar. I mitt fall var ju missödet rätt mycket mitt eget fel, men idag känns järnvägs-Sverige lite mer opålitligt överlag – törs man utsätta elvaåringar för vågade tågbyten då? (Jag är inte säker på att jag skulle våga släppa ut mina barn på längre tågresor ens som det är nu, och de är ändå 15, 14 och 12.)
Det är en hel del att fundera på. Och därför är den där upplevelsen i Nässjö på sportlovet 1990 ett starkt minne och en nyttig erfarenhet med paralleller till nutiden, som jag därför aldrig glömmer.


Samtliga delar i denna serie:
Tågminnen – 1. Inledning och ett första nostalgiutbrott
Tågminnen – 2. När jag blev förolämpad av en skäggig biljettförsäljare
Tågminnen – 3. Ett litet okänt tåg ut på mossen
Tågminnen – 4. En strandsatt elvaåring i Nässjö
Tågminnen – 5. Ett kristet ungdomsgäng som skämde ut sig
Tågminnen – 6. Den godaste koppen kaffe
Tågminnen – 7. Smalt spår till vik i väster
Tågminnen – 8. Släpp ut mig! Eller också inte
Tågminnen – 9. Avslutning: Vrålande passpoliser, tomtegubbar och långa ortnamn